Tärande och närande
– om ett ömsesidigt beroende

Ulrika MIlles, fotograf: Charlie Drevstam

[190505] Stig Ahlgren var en av 1900-talets främsta svenska skriftställare. Han var journalist och både känd och ökänd som kritiker. Han var inflytelserik men kunde vara helt hänsynslös i sin kritik och sårade många med de stilistiskt sluga formuleringarna han bemästrade.

Samtidigt som han retade upp många i läsekretsen. När Ingrid Bergman var på besök i Sverige för att spela Jeanne d’Arc på Stockholmsoperan 1955, skrev Ahlgren i Vecko-Journalen att ”Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce. Med konst har detta kringkuskande sällskap föga eller intet att skaffa.”

Läsarna av Vecko-Journalen rasade i insändare: ”Flintskalle! Far åt helvete ditt jävla as, skithög, fanskap, jävla lumphög, sathelvete!” var några av skällsorden.

”Perfiditet” kallade journalisten Bang (Barbro Alving) det i DN. Och hon levererade inte sin krönika den veckan till Vecko-Journalen i protest.

Detta är en bok om Stig Ahlgren i första hand men det handlar om Birgit Tengroth också, som han var gift med på 40-talet. Paret skildes dock och Birgit Tengroth gifte om sig med den danske politikern Jens Otto Krag 1950, men skilde sig efter bara ett par år och levde sedan samman med Stig Ahlgren fram till sin död 1983.

Stig Ahlgren själv gick ur tiden 1996

Birgit Tengroth var skådespelare från början men gjorde sin sista filmroll 1949 i Hasse Ekmans ”Flicka och hyacinter”. Hon blev därefter författare och journalist, sannolikt influerad av sin exmans och senare sambos yrkesgärning.

Stig Ahlgren var född i Karlskrona men hans föräldrar dog med tre veckors mellanrum när han var två månader gammal så han adopterades av sin morbror och dennes fru och växte upp i Malmö. Hans syster Gull var två år när föräldrarna gick bort och hon växte upp hos en faster.

Syskonen skulle inte komma att ha mycket kontakt senare i livet.

Stig Ahlgren tog studenten på Malmö latinskola 1928 och avlade en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria på Lunds universitet 1935. Han började skriva marxistisk litteraturkritik i tidningen Arbetet i Malmö 1937 och gav året efter ut boken ”Orfeus i folkhemmet” och två år senare ”Veckopressen och folket” med kritiska analyser av tidens skönlitteratur och press.

1942 blev han kulturredaktör för den nystartade Aftontidningen i Stockholm, som kom till mycket för att vara en motröst till Aftonbladet som var pro-nazistiskt.

Men 1946 lyckades Bonniers locka över den radikale Stig Ahlgren till den borgerliga tidningen Vecko-Journalen vilket väckte stor förvåning inom journalistbranschen. Men Ahlgren närde en förhoppning om att kunna komma till Dagens Nyheter på detta sätt, framgår av källforskningen i denna bok. Vilket aldrig kom att ske.

Ulrika Milles har i boken lyckats hitta ett gammaldags 40-talistiskt prosaspråk på många sätt. Det är uttrycksfullt och målat med mäktiga och starka metaforer.

Birgit Tengroth mötte Stig Ahlgren hemma hos sig när hon bjöd på hummersupé för skådespelarkolleger i december 1943. Hon hade bett sin vän journalisten Kid Severin locka med honom dit och när alla gått hem från festen kom han ut från garderoben där han gömt sig och omfamnade henne bakifrån med händerna om hennes bröst.

Gustaf von Platen som författat en biografi om Stig Ahlgren sammanfattar de tvås oförenliga behov i en bedagad könsordning: hon sökte trygghet och intellektuell stimulans, han erotisk gemenskap.

Birgit Tengroth hade ännu inte börjat skriva utan var skådespelare. Hon hade haft otur i kärlek, haft förhållanden med män som skadat henne, gjort en svår abort som hon aldrig riktigt kom över och  Stig Ahlgren var intresserad av vackra kvinnor och dekadent erotik, hette det.

”Hur skulle denna förening mellan den briljanta journalisten och den berömda aktrisen utveckla sig?” frågar sig von Platen.

Ulrika Milles svarar på det själv i boken i denna passage: ”Kärlek vid första ögonkastet och för livet, och mest i nöd. Ångest och förlamning, vansinne och martyrskap. Otyglat begär och det kanske skamligaste av allt: deras gränslösa beroende av varandra”

För så kom det att bli: de kunde inte leva tillsammans men inte heller isär. Efter Birgit Tengroths äktenskap med Jens Otto Krag – som misshandlade henne – och som slutade med att hon fick livmoderhalscancer – gick hon tillbaka till Stig Ahlgren och de båda levde samman i drygt trettio år till.

Utom när Birgit Tengroth var intagen på sjukhus och psykavdelningar.

Fast det hände rätt ofta att Stig Ahlgren gjorde henne sällskap även där och sov över på en bädd intill hennes. Medförande en whiskyflaska. Som båda smuttade ur i smyg.

Birgit Tengroth skrev tidigt om erfarenheten av att vara sjuk. Det skulle från och med nu följa med henne i livet. Böckerna hon skrev väckte uppmärksamhet; den första var en novellsamling som kom 1948 med sin erotiska frispråkighet och blev grunden till Ingmar Bergmans film ”Törst”1949.

Om sitt olyckliga äktenskap med Krag berättar hon i memoarboken Jag vill ha tillbaka mitt liv (1972) och om sin långa sjukdomshistoria under tiden därefter i Jag trodde du var död (1975).

Och redan 1951 engagerades hon som krönikör i veckotidningen Året Runt i vilken hon medverkade regelbundet fram till slutet av 1970-talet. Hon skrev även tidvis för tidningen Vi.

I romanen Den stora glädjen som kom 1957 skriver Birgit Tengroth om alter egot Bunny som drömmer om barn, om en börda som är ett barn. Men också om att barn tas ifrån henne, krymper i hennes famn.

Ulrika Milles skriver:

”När karriären för en yrkeskvinna var över i början av 50-talet borde hon bli mor för att dölja sin tidigare identitet. Det blev aldrig Birgit Tengroth och det berodde mycket på männen. Först aborterna, sedan de barnlösa äktenskapen. Krag hade använt den plågsamma undanflykten att han inte hade råd med barn…/För Stig Ahlgren var självföraktet djupare, han sa ”att han inte tänkte ta risken att få en son som liknade honom själv.”

Det är ett omfattande verk som Ulrika Milles, litteraturkritiker i Dagens Nyheter och Svt:s kulturnyheterna, har åstadkommit. Ibland får man känslan av att det är en doktorsavhandling hon författat men det blir så småningom en journalistisk produkt av texten. Många av dåtidens branschfolk finns inte längre i livet, påpekar hon, men hon har ändå lyckats intervjua ett flertal som är kvar och minns. Referenserna och namnregistret är omfattande i slutet av boken. Flera citat av den kvicktänkte Ahlgrens kritik- och kröniketexter finns i boken.  Här kommer ett par:

”Lika tråkig som en påstigande i Alvesta” (om poeten Sten Selander.)

”I den kragstyva essayistikens land iakttas det litterära herrmodet med ängslig uppmärksamhet av alla små kritikastrar och modeprinsar på tidningarnas kulturavdelningar. Där faller det inte många in att bryta mot etikettens regler och föreskrifter.” (Ahlgrens uppgörelse med veckopressen.)

Mot slutet av Birgit Tengroths liv offrade sig Stig Ahlgren helt och hållet som barmhärtig vårdare till sin före detta hustru (de gifte aldrig om sig) som var hans sambo. Journalisten Sissel Ahrnstedt brevväxlade med Birgit Tengroth de sista åren och såg en förödande relation: ”Han anpassade sig totalt till henne och offrade sitt liv för att få något han aldrig fått, och som hon heller aldrig kunde ge honom.”

Även Gustaf von Platen minns hur det var:

”Jag har aldrig någonsin upplevt en så förödande passion så långvarig och så präglad av sadistiska, masochistiska drag på det andliga planet. Hon var så elak mot Stig, hon sköt med små små pilar. Hon kallade honom aldrig Stig, utan alltid Ahlgren eller Ahlkvist eller Ahlbom. Och så hade hon små elaka skratt som beledsagade hennes repliker.”

Birgit Tengroth dog den 21 september 1983.  Hon var 68 år gammal. Nekrologerna meddelade att det skett efter ”tappert buret lidande” i trettio år.

De sista månaderna före Birgit Tengroths död var Stig Ahlgren så dålig att Evy Alderstrand tvingade  iväg honom till sjukhuset. Han var gravt alkoholiserad och missbrukade mediciner, morfin, allt som fanns att tillgå.

Från och med nu började även Stig Ahlgrens förfall som människa. Han läste inte mera, skrev inte en rad. Fick svårt att se. Han avled stilla i sömnen natten till den 19 maj 1996, 86 år gammal.

En intressant bok är detta, om två personligheter som tärde på varandra men ändå närde varann. Mycket mer än vad jag skrivit om här finns på och mellan raderna.  Ett gediget arbete.

Slutligen, ett citat från Birgit Tengroths dikt i DN 1967 lyder: ”O, kära! O, förlorade! och alla dessa fjärilar som flygande dödsannonser.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Ulrika Milles

Ensamvargar –
Stig Ahlgrens 1900-tal

Manlighet, kärlek, litteratur

Albert Bonniers förlag 2019

Författarfoto: Charlie Drevstam

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: