[190512] Jag arbetade en gång tillsammans med en ung kille som var adopterad från Sydkorea. Han beskrev, liksom Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum, gjort, hur det stora antal barn därifrån kommit att utgöra egna kontinenter tillsammans med ofrivilligt barnlösa skandinaviska föräldrar i olika delar av världen, kontinenter med helt egna problematiker och disharmonier.
I filmen Tracing Trades, skapad tillsammans med regissören Jane Jin Kaisen, gavs ett intrikat porträtt av de personliga konsekvenserna för ett antal berörda individer.
Det är saker det är svårt att tala om, eftersom de är starkt skuldbelagda. Tanken att den typ av människohandel som adoptioner också är kan ifrågasättas är för otäck för att ens våga tänkas. Tanken att det kan ligga ett värde i att förmå ’bära sitt öde’, t ex i form av barnlöshet, framstår oanständig, reflektionen vilken verkan summan adoptionen belöper sig på skulle kunna ha om den investerades på plats ännu värre. Det hindrar däremot inte att den hela tiden kommer tillbaka, senast i aspekter på vår nutida invandring och flyktningproblematik.
Danska filmen Hjärtelandet sätter kniven rakt i köttet på sådana svåra frågeställningar. Bilderna av de pragmatiskt sammanförda, omaka paren av thailändska, ofta prostituerade, kvinnor och förhållandevis oattraktiva danska män i provinsen kan inte vara grymmare, den ovedersägliga danska förmågan att säga som det är framträder här närmast som ett nationellt karaktärsdrag i det sätt på vilket filmarna går i närkamp med vad det faktiskt är som händer.
Och så mitt i denna spöklikt famlande känslosvala kalkyl: ett genuint möte mellan en ung och blyg dansk yngling och en nyss anländ thailändska, så obestämbar i ålder att man inte vet om man skall kalla henne flicka eller kvinna, veta om presentationen av henne innebär ett moraliskt övertramp eller ej.
De växer långsamt ihop, till en början kommunicerande genom en jättelik ordbok, de får en son och låter hämta hennes son från Thailand. De anpassar honom lyckosamt till språk och skolgång – tills han står på egna ben som utbildad kock, tar tåget till Köpenhamn för sin första anställning på en av många nyuppståndna exotiska restauranger i huvudstaden, i sig ett resultat av den folkliga förnyelsen.
Det är ingen enkel solskenshistoria, men det är en utsökt finkänslig skildring av fyra människors sätt att växa samman och utvecklas. Något nytt uppstår ur det kulturella splitter de allesammans tog sin utgångspunkt i och frågan om kulturella mönster, vanor eller tvång, ’identiteter’ som man numera kallar dem, faller åt sidan som ovidkommande nonsens.
Det är djupt fascinerande, hur det ur den ursprungliga dokumentära ambitionsnivån kunnat växa något så komplext och intressant, något så naket, ärligt och levande.
