Sven Lindqvist en stor inspiratör

Krönika: Erik Cardelús

[190515] Det var tidigt 90-tal och jag minns att mannen där framför mig i föreläsningssalen fingrade på en knutpiska från kolonialtidens Kongo. Fingrade på knutarna och berättade om kolonialismens illdåd, lät oss förstå att linjer kunde dras in i vår samtid, lät oss förstå att rasismen och kolonialismen inte är ett avslutat kapitel utan ett mörkt arv som vi har att förhålla oss till. Ett arv som fanns och fortsätter att finnas, trots att dess uttryck varierar.

Minnet flyter upp som drivved i en flod nu. Varför inte Kongofloden? Det var i alla fall den floden han utgick ifrån, Sven Lindqvist, när han berättade om kolonialismen och tog spjärn i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Den egna boken hette Utrota varenda varenda jävel, den innehöll en intellektuell spänst så få andra böcker hade, då och nu.

Nu finns han inte längre, Sven Lindqvist. Under många år såg jag honom ofta, då vi bodde i samma kvarter, trampade runt på samma gator och gick på samma gym.

Som grånad senior anlände han i basker, klädde om och genomförde sitt träningsprogram. Själv var jag ockuperad av yviga idéer och läsefrukter, släntrade fram genom tillvaron och gymmet, mäkta imponerad av sådana som han. Hans intellektuella spänst och skärpa, djärvheten och lärdomen.

Mest av allt mötte jag Sven Lindqvist i de många texterna han skrev, i DN och i böcker som jag lånade på biblioteken och läste, ivrigt och inspirerat.

Dessutom var han produktiv, hela 35 böcker blev det, många översatta till andra språk. Som disputerad i litteraturvetenskap utgjorde han ett utmärkt exempel på att rågången mellan journalistik och akademin inte behövs, att lärdom och folkbildning mår bra av att gå hand i hand. Att vi alla har ett ansvar att dela med oss av det vi vet och skapa dialog, med alla som vill vara med. Det är en av demokratins viktigaste fundament och funktioner.

Bland alla böcker sticker en ut – Bänkpress, en fascinerande essäbok där bänkpressandet länkas till en mångfald intressanta fenomen. Inte minst finns en Vergilius där, en ung kroppsbyggare som leder bokens berättare in kroppsbyggandets värld.

Mest av allt imponerandes jag som ung man av hur denna medelålders kulturpersonlighet klev in på det oglamorösa kvartersgymmet med basker och vänlig blick, helt utan intellektuella skygglappar och visade att intressanta tankar och texter föds ur ett genuint intresse för omvärlden och för omgivningen, inte i finkulturell isolering och högfärd. Eller i mottot Gräv där du står, som en av hans många böcker heter.

▪ Erik Cardelús
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: