[190604] Det hör till ovanligheterna att man kopplar samman en skara välkammade politiker på valvaka med ett gäng lurviga proggare från en svensk succéfilm. Men vem har sagt att hjärnans associationssprång skulle vara lätta att följa?
Succéfilmen ifråga heter Tillsammans. Den handlar om ett kollektiv på 70-talet som hemsöks av diverse konflikter och trubbel, men där allt vänder i en härlig och euforisk fotbollsmatch i snön. En match där alla får vara med, vinna och göra mål.
Och valvakan var den som gick på TV nyss, den som gällde EU-valet. Men vad förenar då dessa lurviga proggare och välkammade politiker?
Enklast uttryckt, jublet: glädjen man visar, från höger till vänster, från ung till gammal. Jubel, kramar och armar uppsträckta i luften, trots att läget kunde vara långt bättre.
Ett 70-talskollektiv sönderslitet av konflikter och trubbel, ett mörknande politiskt landskap. Låt oss koncentrera oss på det politiska nuet här. Vi ser ett kraftigt backande Miljöparti, liberaler som med en hårsmån håller sig kvar i EU-parlamentet, ett förtroendekrisdrabbat Vänsterparti, ett socialdemokratiskt parti som är rekordlitet, ett Fi som krympt ner till kvartersklubb och ett krisande KD efter Adaktussons ideologiska friåkning i abortfrågan.
Ändå seger och jubel överallt. Varför? Varför är så många politiker glada när de högernationalistiska vindarna fortsätter att blåsa, så många partier gick så dåligt och klimatet är i kollapstillstånd?
Kanske bottnar glädjen i att de är just politiker. Att de tillhör den priviligierade politikerklassen som har förmåner, pensioner och övergångsförsäkringar som de flesta av oss andra inte ens kan drömma om. Politiker, bland vilka många länge har predikat arbetslinjen, att folket inte kan vältra sig i bidrag, utan att vi måste acceptera att det ombytliga arbetslivet inte ger oss några garantier, att vi måste ta ansvar för vår kompetens och vara beredda på att ställa om på egen bekostnad någon gång under yrkeslivet. Samtidigt lever många av ex-politikerna ogenerat på sina generösa inkomstförsäkringar, många år efter att de lämnat politiken. Vissa har plussat på med att konsulta i ett separat bolag för att maxa pension och inkomst samtidigt. Andra har handplockats till den svällande och inkomstbringande kommunikationsbranschen, gått rakt in på toppositioner utan provanställningar eller andra fördröjningar.
Eller är dagens politiker är så medietränade att de lyckas dölja besvikelse och nedstämdhet när det går dåligt, känslor som annars vittnar om både mänsklighet och svaghet?
För här tycks inte finnas plats för depp. Istället – sudda sudda bort din sura min. Bara vinnarsmajl. För vem vill rösta på en deppiga typ i nästa val? Vem vill stödja ett dystert parti som beskriver en jobbig framtid? Allt detta drivs på av dagens narcissistiska sociala medier där det alltid gäller att publicera den snygga bilden, annars inget.
Eller så pratar vi om den där typiska svenska avundsjukan, den som ofta används för att ta udden av rättvisetänkandet? Ingen får vara bättre än någon annan, alla ska äta samma trista havregrynsgröt och dricka samma mellanmjölk. Kruxet är bara att denna särpräglade svenska avundsjuka uppträder snarlik i många kulturer, där den också anses endemisk. Exempelvis finns den i det soliga Spanien, både bland folk och fä.
Så återigen filmen Tillsammans. Där lyder en av många minnesvärda repliker att det är bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam. Kanske är det så enkelt: att glädjen kommer när vi delar något tillsammans med andra, gärna sådana vi tycker om och känner gemenskap med. Men helst något festligare än havregrynsgröt och muntrare än mellanmjölk.
