[050210] Är världskultur något av en einsteinsk blick över universum, där allt ser likadant ut varifrån man än blickar? Eller är det en mängd lokala kulturer som lyser upp kulturhimlen? Vi söker svaret på det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg. Intervju med museets chef Jette Sandahl.
Världskulturmuseet i Göteborg är det nyaste statliga museet och ett resultat av kulturministerns strävan att sprida statliga kulturinstanser i landet. Eller, som en antropolog sa, ett försök att göra något vettigt av fyra museer på dekis genom att slå ihop dem. De flesta kommentarer har varit väldigt positiva över den nya byggnaden, där den centrala delen utgörs av en magnifik luftvolym och en jättetrappa som för tanken till den berömda spanska trappan i Rom. Trappan kan även fungera som läktare för olika slag av arrangemang.
Just denna dag i början av februari har det varit turbulens på museet och ett hårt tryck från massmedierna. En tavla i en utställning om hiv/aids har väckt många protester bland främst muslimer. Många har uppfattat tavlan som en svårsmält blandning av koranen och erotik. Museet valde att ta bort tavlan för att inte få fel fokus på utställningen. Jette Sandahl är annars väldigt nöjd med vad de har åstadkommit hittills.
– Visst, det återstår en del detaljer att fixa. Men det verkligt roliga är publiktillströmningen. Under den första månaden hade vi 60.000 besökare. När läget har stabiliserats är målet inriktat mot 200.000 besökare om året. Men det beror mycket på om vi får tillräckligt med resurser för att regelbundet byta utställningarna.
– Jag går ofta ner i utställningshallarna för att lyssna till spontana kommentarer från besökarna. Det är inte bara de vana museibesökarna som har kommit hit utan även många andra grupper. Responsen från publiken har varit enormt positiv. Någon sa att nu kan man stämpla ut från Göteborg och gå in i ett internationellt rum.
Glad var kanske även den yngling som på invigningen tog sig några klunkar ur en flaska i en woodovrå. Vem vet vilken vrede den ynglingen senare drabbades av. Alla vi andra får väl försöka förstå utställningarna efter egen förmåga. Vad är Jette Sandahl minst nöjd med? Svaret kommer utan betänketid.
– Fortfarande har vi alltför lite information inlagda i våra besöksdatorer. Tekniskt fungerar det väldigt fint, men materialet är inte tillräckligt djupt. Det är något vi jobbar på. Vi har ett enormt arkiv som jag skulle vilja göra tillgängligt för besökarna och vi jobbar på det. Men tyvärr är informationen om föremålen många gånger ofullständig.
Just föremålen, artefakterna, väcker liv i en gammal debatt om vad ett museum ska vara. Tidigare stod museerna ofta på två ben – ett in mot forskarvärlden och ett ut mot allmänheten. Var fokus ska ligga tvistar man fortfarande om på många håll. Och hur kopplar man forskning till utställningsverksamhet? En antropolog utanför musievärlden avläser en närmast obefintlig koppling mellan utställningen och forskningen. Världskulturmuseet har byggt en annorlunda struktur för att koppla samman forskning och utställningar. Istället för att ha forskare knutna till ett visst museum, har man skapat en organisation – Museion – som knyter forskare till sig över hela forskningsfältet. Tanken är att forskare ska kunna knytas till speciella utställningar i mer tillfälliga konstellationer. Men har inte Museion fått en undanskymd roll i verksamheten?
– Inte alls. Det har varit ett väldigt positivt samarbete mellan Museion och museet. Men det är riktigt att samarbetet inte varit särskilt djupt i själva produktionen av utställningarna. Forskarna har arbetat mer parallellt i processen. En anledning är den korta tid vi haft på oss för att bli klara. Men de har ändå blivit mer integrerade i verksamheten under de tre åren jag har arbetat här.
Hur stora förhoppningar kan man ha på att ett museum av egen kraft ska kunna bidra till förändrade attityder? Det traditionella museet är en produkt av modernismens genomslag och är präglat av det hierarkiska tänkandet att kunskap ska sippra från de insiktsfulla ner till de fåkunniga. Detta kan man känna speciellt tydligt vid ett besök på en gammal och insutten institution. Delvis kan man bryta ner detta med IT, som i Vasamuseet i Stockholm, eller med mer upplevelsebaserade arrangemang som tillägg till det gamla.
En inte helt okontroversiell metod att bearbeta hierarkiska maktstrukturer är att bilda horisontella och öppna nätverk (se mer i Alba nr 3/03). Oberoende av vilken inställning man har, kommer ett aktivt agerande gentemot omvärlden kunna bidra till att Världskulturmuseet får en helt annan betydelse än om man sluter sig inom väggarna. Hur fungerar museet som mötesplats så här i början av verksamheten?
– Vi driver idag ett projekt som vi kallar Underground med många inblandade. Vi hoppas att resultatet ska bli en utställning framöver. Horisonter är en av de utställningar vi visar idag. Här deltog folk från Göteborgs kommun, Göteborg &Co. 25 medborgare med invandrarbakgrund har utvecklat egna projekt om hur det är att bli göteborgare. Känner de sig hemma här och har de blivit integrerade?
– Ett projekt som vi arbetar med handlar om trafficking, ekonomiskt och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn. Här jobbar vi med brett partnerskap, där flera kyrkliga organisationer ingår, tillsammans med Kvinnoforum och andra museer. Allt sker inom ramen för ett EU-projekt.
– Förutom dessa samarbetsprojekt fungerar museet som en plattform för många föreningar. På onsdagskvällar driver vi ”Community Nights”, där exempelvis Indonesiska föreningen visar upp traditionella danser. Föreningarna kan använda museet som en plattform på sina egna premisser.
– Efter sommaren kommer Museion att flytta in i huset. Då kommer även mycket av deras kursverksamhet att förläggas hit med studenter som strömmar in och ut.
Olika samarbetsprojekt kan ha både svaga och starka sidor. Vilka konflikter har museet haft att brottas med?
– Hela utställningen om hiv/aids är konfliktfylld, inte bara inåt. Temat handlar om det globala samhällets olösta konflikter. Starka reaktioner kan komma på de mest oväntade ställen, som nu med en tavla.
Starka reaktioner väcktes även hos ovan nämnde antropolog, kanske främst inför utställningen Horisonter, som handlar om Afrika: ”Utställningen består av en massa jättemontrar utan skyltar huller om buller. Det saknas en genomtänkt tanke. Skildringen av slavhandeln sker med kättingar på golvet plus en tjusig strandbild och verkar mest vara rekvisita för en konstnär som vill förverkliga sig själv. Vad har detta att säga besökaren?” Jette Sandahl förstår inget av den kritiken, utan går till vresig motattack.
– Det är inte den reaktion jag får. Dessutom finns det gott om information på skärmarna. Många museer har gjort repliker på slavskepp, vi valde att göra något annat. Det som är starkt här är luften. Och föremål tillför alltid något som inte gan förmedlas av text.
– Kritiken låter lite klichéaktig. Det gamla etnografiska museet var inte känt för sina utställningar utan för samlingarna. Vårt museum är känt för sin personal.
Att alla ska bli överens är naturligtvis inte troligt när olika kultursyner konfronteras med varandra och Jette Stendahl har i en tidigare intervju med Alba (nr 7/02) utgått ifrån att konflikter närmast är oundvikliga. Här kanske ändå finns utrymme för en framtida debatt om hur museet ska fungera och vad man vill uppnå. Begreppet världskultur är uppenbarligen svårfångat.
