Musikens globala röst

[050210] Varje dag på min väg till biblioteket passerar jag en liten butik som heter World Music. The Oasis of Music from Asia, Africa. En morgon hoppade jag av cykeln och gick in för att se vad som egentligen menades. I skivställen kunde man hitta musik till och med från de allra minsta länderna i Afrika och Asien. De flesta inspelningarna var producerade i London eller Paris.

Kunderna var alla sådär hälften så gamla som jag själv (runt trettio, trettiofem. Ingen över femtio och ingen under tjugo.)Enligt ägaren var det alltid så. Han menade att de flesta kunderna var hyfsat välbärgade och att många hade varit i de länder de köpte musik ifrån som turister.

Det han sa påminde mej om det som jag just studerade på biblioteket, nämligen hur engelska, franska, tyska, ryska och svenska ädlingar under 1700-talet åkte till Italien på sina resor och kom hem med musik. Ser man det hela i ett globalt perspektiv och jämför, i procent, hur många som har råd att resa runt i världen idag så är de en ungefär lika stor procent som de unga ädlingarna var i förhållande till sina övriga landsman. Den här tanken fick mej att fundera vidare över ytterligare paralleller mellan den klassiska musiken och världsmusiken.

En av våra första “musikturister”, Charles Burney (1726-1814) gjorde en resa från London till Italien 1770 och ytterligare en till Tyskland och Nederländerna 1772. Han upptäckte att förutsättningarna för att skapa ett musikaliskt språk som skulle sudda ut gränser var tillåta olika sorters musik att värderas utifrån samma grund. Så här skrev han i introduktionen till sin musikhistoria 1789:

The love of lengthened tones and modulated sounds, different from those of speech, and regulated by a stated measure, seems a passion implanted in human nature throughout the globe; for we hear of no people, however wild and savage in other particulars, who have not music of some kind or other, with which we may suppose them to be greatly delighted, by their constant use of it upon occasions the most opposite: in the temple, and the theatre; at funerals, and at weddings: to give dignity and solemnity to festivals, and to excite mirth, cheerfulness, and activity, in the frolicsome dance. Music, indeed, like vegetation, flourishes differently in different climates; and in proportion to the culture and encouragement it receives

Hans tankar är ett exempel på Upplysningstidens idéer som skapade en helt ny grund för den musikaliska världen. Uppmärksamheten riktades mot nya musikaliska stilar och uttryck. Man började lyssna på musik på ett nytt sätt och fler lyssnare kom till. Man började se musik som en konstart, som någonting höjt över det dagliga livet. En tillflyktsort. Det här var en tid då många av musikens förutsättningar förändrades.

1700-talet var en tid av enorm likriktning. Samma italienska operor spelades i London, Paris, St Petersburg och München och samma sorts pianoforte spelades av musikälskande kvinnor i Madrid, Bologna, Wien och Prag. En av förutsättningarna för att detta kunde ske var nya, bättre kommunikationsvägar. Det hade blivit lättare att resa, post förmedlades snabbare, böcker och tidskrifter fick större spridning och man tryckte, och skickade, dessutom musik. Det gick att beställa musik ur kataloger som kunde nå åtminstone de större europeiska storstäderna bara någon vecka efter det att de tryckts. Hela Europa påverkades på så sätt av den italienska musiken, som var lätt att förstå sig på, lätt att göra till sin egen, sätta sin nationella prägel på, precis som vår tids rockmusik. Resultatet blev en sorts gemensamt musikaliskt språk – och också en tävlan.

Man började komponera genom plocka intressanta delar ur olika musikaliska sammanhang och sedan sätta samman dessa i tämligen fria strukturer, men ändå inom sådana ramar att de var lätta att ta till sig för en vanlig lyssnare.

Ännu mer intressant i det här sammanhanget kanske också är att man från och med nu börjar lyssna på musiken på ett annat sätt. Förr använde man musik som bakgrund till publikens andra aktiviteter; prat, ätande eller läsning. Nu börjar man sitta tyst och lyssna. Lyssnandet i sig blir en konst. Härmed beredde man även väg för en professionell musikkritik, som hjälpte lyssnarna att skilja på bra och dålig musik. Allt fler, från ett allt bredare folklager började också att utöva musik. Det blev möjligt för fler att tjäna pengar på musik under denna tid då wienklassicismen växte fram. Såväl musikaliska institutioner som den ökande skaran kompositörer ansåg Haydn, Mozart och Beet-hoven vara de mest betydande kompositörerna och de blev mer och mer populära bland en publik som hämtades från ett allt bredare socialt skikt. Denna ökade bredd har vi ännu inte sett inom dagens världsmusik, men kanske kommer det att komma?

Sjuttonhundratalets kompositörer var väl medvetna om att de var med om ett paradigmskifte. De gjorde skillnad mellan vad de kallade “modern stil” och den musik som varit före den. Det nya var inte bara sammansmältningen mellan de moderna stilarna, den “galanta” stilen och den nya “Empfind-samkeit”, utan också hur dessa nya stilar kopplades ihop med den gamla traditionen. Detta musikaliska möte resulterade i vad som kom att kallas klassisk musik och ännu längre fram för wienklassisk. En del i denna utveckling var också de ökande kraven på teknisk skicklighet som kom med nya och förbättrade instrument. Dessa påverkade förstås också hur musiken lät.

På de musikaliska teatrarna började man blanda opera seria och opera buffa med den nya musikaliska stilen. Även här förändrades inställningen till publiken i takt med att kompositören blev en försäljare av musik på en internationell marknad med professionella agenter, managers och särskilda konserthallar och organisationer som förmedlare. Publiken fick naturligtvis sitt inflytande på musiken, vilket man t ex kan se under Haydens period i London. Man kan säga att han banade väg för Mozart genom att ge publiken det de förväntade sig. Det är inte svårt att se paralleller till den här utvecklingen i dagens världsmusik.

Man kan sammanfatta dessa typiska drag för wienklassicismen så här:
(1) Den byggde på musik som kom från olika sociala skikt och den hade sitt ursprung i skilda delar av Europa.
(2) Den hade en ny publik, bestående av intellektuell medelklass som var positivt inställda till förändringar.
(3) Nya kommunikationsvägar skapade nya möjligheter att sprida intresset för de moderna stilarna. Dessutom hade man börjat sälja både handskriven och tryckt musik på postorder i de mer urbana delarna av Europa.
(4) Det nya sättet att verkligen lyssna på musiken ställde nya krav på musikens kvalitet och utveckling.
(5) Melodi, rytm och harmonier underordnades andra musikaliska former, lätta för publiken att känna igen.
(6) Musiken bjöds ut till försäljning på en marknad som löd under nya ekonomiska regler.

Enligt Timothy Rice som skrev en artikel kallad “World Music in Europe”, så kan man datera världsmusikens uppkomst till 1980-talet. Då försvann andra, äldre beteckningar som etno-, folk- och internationell-musik och de fick ge plats för nya som ”worldbeat”, ”ethnopop”, ”wordfusion” etc. Enligt Rice beror de här namnbytena på ändrade förhållanden.

… Apparently believing that the plethora of old and new terms for this kind of popular, neotraditional music hurt efforts to market it, twenty-five representatives of independent labels met in Britain in the summer of 1987 and agreed to substitute the term world music for these old and new terms. Some record companies in the United states followedsuit, and in 1990 Billboard magazine introduced a world- music chart (Taylor 1997). By 1987, the term word music was in use by some ethno-musicologists to describe their objects of study, all the world’s music, not just its neo traditional, mass-mediated popular forms. Independently of developments in the music business, these scholars had used the term world music to replace the term non -Western music… (Rice 2000, p.224).

Simon Frith försökte i “The Discourse of World Music” genomskåda myten om “world music”, genom att påstå att begreppet lanserades som ett medvetet försök från skivbolagens sida att skapa en ny publik bestående av kunniga entusiaster. De ville sålla agnarna från vetet.

The record companies involved were in the business of persuading consumers to distinguish themselves from the mainstream of rock and pop purchasers, to be different themselves. World music wasn’t a sales category like any other; these record labels claimed a particular kind of engagement with the music they traded and promised a particular kind of engagement with the music they traded and promised a particular kind of expierience to their consumers (Frith 2000, p.306).

Frith menar att det finns ett tydligt samband mellan rockmusik och den nya världsmusiken, vilket får mej att associera till kopplingen mellan wienklassicismen och folkmusiken.

World music, in short, might have come from elsewhere but it was sold in a familiar package- not as global pop but as roots rock, as music like that made by British and American bands who has remained true to rock and roll’s original spirit. This was music for grown-ups not adolescents, unashamedly functional (for dancing, courting), expressive of local community, emotionally robust. (op. cit. p. 306 f).

Han säger också att “for grown-up” får en annan tolkning i den danska boken Mon farven har en anden lyd? De unga som intervjuades där använde inte alls beteckningen världsmusik. Författaren till boken, Eva Fock, drar slutsatsen att världsmusik är en genre för medelålders medelklass som vill kunna flörta med det okända utan risk.

Den här definitionen verkar stämma väl med mina iakttagelser i skivaffären. Och den kan också överföras på 1700-talspubliken, som jag tidigare beskrev. Den medelålders publik från välbärgade klasser som var intresserade av wienklassicismen kunde också flörta med det okända på ett ofarligt sätt, som till exempel med den turkiska influensen i Mozarts Die Entführung aus dem Serail. (Enleveringen i seraljen).

Är dagens världsmusik kanske ett första steg på väg mot ett nytt musikaliskt koncept, likt det klassiska? Jag tror det. Det hela börjar mitten av 1900-talet. Till dess var wienklassicismen den musikstil som officiellt dominerade, åtminstone i Europa, USA och den koloniserade världen. Nya stilar hade utmanat traditionen, men de blev, som jazzen mer eller mindre upptagna i den ”klassiska” traditionen. Men vid mitten av seklet skedde det stora paradigmskiftet. Salman Rushdie beskriver i The ground beneath her feet (1999) hur rockmusiken överskred alla gränser och blev var mans egendom, framför allt Rushdies egen generations. Den svenske teologiprofessorn Jan Hjärpe, expert på islam, skrev i en analys av Rushdies roman att författaren där ger rockmusiken en djupare mening. Han menar att rockmusiken som globalt fenomen ger nya sätt att uttolka våra existentiella funderingar och känslor. Den ger en ny typ av kult och ritualer – en sorts religiositet för vår tid.

Den här nya musiken med allt vad den innebar och med det ökande intresset för musik från skilda delar av världen verkar bli en sorts startpunkt för en ny musikalisk era. Efter 1980 har vi sett ett växande antal fusioner mellan musikaliska stilar.

Världsmusik är en beteckning som inte går att använda på enbart ett musikaliskt material eller en musikalisk funktion. Den står för en sorts musik som konsumeras av en relativt ung sofistikerad medelklasspublik som kombinerar sitt intresse för musik med nya sound från olika delar av världen med ett politiskt intresse, många gånger i form av engageman g i antikrigsrörelser, miljörörelser o dyl. Ofta med idéer som påminner om upplysningstidens.

Världsmusiken promotades från början av välutbildad expertis som var duktig på marknadsföring. CD-omslagen och annat säljmaterial är sofistikerade och riktar sig inte till de vanliga MTV-tittarna. Man kan lätt se paralleller till 1700-talets ”galant homme” som lärde medelklassen vad som var bra och dålig musik.

Låt oss jämföra punkt för punkt:
(1) Världsmusik bygger på musik som kommer från olika sociala skikt och den har sitt ursprung inte bara i skilda delar av Europ utan i skilda delar av världen parts of the world.
(2) Samma typ av publik, som undre wienerklassicismen, en intellektuell medelklass som var positivt inställda till förändringar. De flesta tillhörande en priviligierad del av världens befolkning.
(3) Nya kommunikationsvägar kan också sägas gälla för världsmusiken. “Nya kommunikationsvägar skapade nya möjligheter att sprida intresset för de moderna stilarna”
(4) Ett nytt, mer krävande, kvalificerat sätt att lyssna på musiken som ställer nya krav på musikens innehåll och utveckling.
(5) Melodi, rytm och harmonier underordnas musikens medialisering, Det inspelade ”soundet” är att jämföra med de strikta formstrukturer som fanns på 1700-talet
(6) Den klassiska musiken hade sin grogrund i den framväxande kapitalismens expanderande marknad. Världsmusiken är tätt förknippad med globaliseringen av ekonomin.

Kanske är den nära kopplingen mellan forskning, musikskapande och marknadsföring förklaringen till dess framgång i ett globaliserat samhälle. Den svenske musikern Ale Möller har skapat ett ”världsmusiklaboratorium” med sitt multikulturella Folk Big Band som grund. Jag tror att vi kommer att få se mer av den här typen av grupper i framtiden, ännu tydligare definierade, med en kärna av väletablerade musikstycken och kompositörer som erkänns av både musiker och publik precis som skedde inom wienklassicismen på 17- och 1800-talen.

Världsmusiken av idag har hittat sin plats sida vid sida med det klassiska arvet och den nya konstmusiken. I kampen om uppmärksamheten ligger världsmusiken bra till. Kanske dels på grund av sin öppenhet mot rockmusiken som redan har ett etablerat internationellt musikaliskt språk, och dels för sin öppenhet mot nya tilltalande kombinationer av olika musikaliska yttringar från olika delar av världen.

Kanske är den här generationen kvinnor och män, med öppenhet för världens musik, sina försök att förstå och förbättra världen, jämförbar med den kvinnor och män som under upplysningstiden skapade och bar fram den klassiska musiken. Jag vill gärna tro det.

Acceptansen för världsmusiken är också stadigt ökande. Idag är det till exempel självklart att barnen lär sig om den i skolan, precis som man införlivade Wienklassicismen i läroplanerna för två hundra år sedan.

▪ Jan Ling
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: