[050210] Den skarpa februarisolen förmår ej genomtränga dimman i Hanne Sundins dikt. Kanhända kan dimman lätta först när diktens ord fokuserar på den?
/Peter Johansson, skalman.is@home.se
Dimma
Den tunga dimman sänker sig
En kall och klibbig hinna
Rörelserna saktas ned
Tankar stannar gradvis
Alla drömmar fastnar halvvägs
Läppar och ögonlock
lufttätt förslutna
En jordklotsstor kokong
som aldrig blir en fjäril
aldrig får flyga
aldrig ser igen
Den slutgiltiga dimman
lättar inte
Vi borde skrika
men tanken tänks inte
Läppar förblir
lufttätt förslutna
