En spricka i muren på Cypern

[050414] Husen är slutna på Mehmet Ali, en del mer än andra, som något utöver sökandet efter mörker och svalka undan solen; de stängda fönsterluckorna, tystnaden. På Mehmet Ali, och på de andra smala gatorna söder om Buyukmoskén, finns hus stummare än andra, som döda; inget liv efter solnedgången, inga dörrar öppna ut mot gatan, inga gubbor och gummor inne i vardagsrummen med ansikten belysta av tevens blå sken.

I förstone tycker jag att ingenting förändrats här. Det är 23 år sedan jag gick här senast, eller cyklade mest, nästa varje dag i ett år, söderut på Mehmet, förbi Salim, Ak Deniz, Boz Dag, vidare på Umm Harum rakt igenom Larnacas gamla turkiska kvarter, till höger på Özet Ali, och hela den stela gamla vägen över de brända fälten upp till mitt kontor.

Det är middagshetta, det är vår och gränsen är öppen uppe vid Ledra Palace i Nicosia. Folk strömmar norrut och söderut över Cypern. En kväll träffar jag Yannis i Larnaca, han säger att turkarna kommer tillbaka nu, till de döda husen i skuggan av Buyukmoskén och de öppnar luckorna och släpper in luft. Och de kräver tillbaka hus som bebotts av grekcyprioter från norr. Vi är tillbaka, säger de, det här var vårt och nu är det vårt igen. Vi vill leva här.

Det är klart att de måste, säger Yannis. Det här är en demokrati. Det är värre för folk som reser till norr och letar efter sina hus.

Den femte i månaden kör jag mot norr med min familj. Herregud, jag var tvungen att köra upp till Nicosia nästan varje dag då, för 23 år sedan. Det gick inte att skrika sina budskap genom den usla telefonledningen. Jag körde en jeep genom buffertzonen och en vit personbil när Rita och Hanna var med. Nu finns det en ny motorväg och Hanna är snart 27, och Kristina snart 23, och hon var delvis med då också, och vi går till gränsövergången vid Ledra och allt är avspänt här nu under den 40-gradiga värmen. Senast jag var här var det i uniform och det var lika hett då och min kanadensiske kollega bjöd på en mycket bra Bloody Mary men avspänt var det inte utefter Green Line.

Man får se hur det blir. Det skrivs något slags världshistoria just här och nu, och inte bara på banderollerna där turkcypriotiska ungdomar vädjar om enighet.

Vi går in. “Den turkiska delen av Nicosia är föga tilltalande, skräpig och orientaliskt sömnig”, står det i min Turen går till Cypern från 1981. Men nu är det inte sömnigt här, skräpigt kanske men vad fan. Det är tilltalande, allt är tilltalande här, på sitt sätt.

Den sjätte kör vi österut, till Fig Tree Bay som var en naturlig badvik för 23 år sedan, med ett fallfärdigt trästånd som sålde lite dricka. Det var allt. Nu är det en stor stad här, den är fullständigt konstgjord, och föga tilltalande. Jag tycker inte om det jag ser men sådana känslor ska man ge fan i, de uttrycker en falsk överlägsenhet som säger att jag var här före er, när detta var det ensliga Protaras, och jag är därför bättre än ni och ni är inte så glada som ni ser ut under solen, inte så lyckliga i detta disneyaktiga spektakel som ni tror att ni trivs i, som ni tror att ni kan hämta kraft i efter vintern i det arktiska helvetet.

Inget sådant. Det enda man kan göra är att hämta ur sina egna minnen och lägga dem bredvid sig själv, nu. Jag minns att jag körde hem en varm och doftande kväll efter besök hos min österrikiske kollega i Famagusta och jag hade jeepen fylld med lådor av ett mycket bra vitt vin och uppe på den högsta punkten, innan vägen började klänga sig ned mot Larnaca, lystes Medelhavet av den nedåtgående solen, det var som om den lyste ända bort till Alexandria, och jag minns att jag då tänkte att det var det här är ändå lycka, det här är en sådan stund som du kommer att minnas som en bra stund när du tänker tillbaka när du blir äldre.

Jag kör i skymningen, jag är den äldre. Havet är rött och guld hela vägen till Alexandria.

▪ Åke Edwardson

Åke Edwardson
Åke Edwardson
som FN-reporter på Cypern

Bild på soldat Edwardson: okänd
Bild på vinjett: Kristina Edwardson

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: