Bildning för vår tid

[050414] Bildning är inget självklart begrepp. Vad är skillnaden mellan bildning och utbildning? Det finns flera sätt att se på detta. En opolitisk vetenskapscentrerad och en mer demokratisk. Men Kants ord om ”den myndiga människan som vågar använda sitt eget förstånd och är beredd att i samverkan med andra aktivt verka för sina ideal” skulle kunna vara ett bra riktmärke för skolans bildningssträvanden.

Skola för bildning var namnet på Läroplanskommitténs slutbetänkande (1992:94). Kommittén förberedde nya läroplaner som sedan blev Lpo 94 och Lpf 94. Betänkandet ledde till en intensiv debatt om innebörden av begreppet bildning. Det rådde en allmän uppfattning att betänkandet var ett samtidigt ensidigt och motsägelsefullt dokument. Man fann det ensidigt i sin negativa beskrivning av skolutvecklingen sedan 1946 års skolkommission hade genom sina förslag lagt grunden till den nya 9-åriga obligatoriska skolan. Läroplanskommittén menade att Skolkommissionen hade varit alltför beroende av USA-progressivismen med John Deweys idéer om Learning by doing och därmed haft en alltför målrationell syn på skolan och försummat värdeperspektiven. Och kritikerna av Läroplanskommittén fann betänkandet motsägelsefullt. Det inledande kapitlet om en skola för bildning tog avstånd från allt målrationellt tänkande till förmån för vad man kallade värderationellt. Den skrev att en skola för bildning var oförenlig med ”utstakade lärogångar och detaljerade kursplaner”. Samtidigt kom längre fram i betänkandet konkreta förslag som mer än någon annan tidigare läroplanskommitté fragmenterade studierna i ett stort antal enskilda ämnen, med fasta timplanr för varje ämne och med mängder av preciserade mål att sträva mot och ändå fler mål att uppnå. Därutöver lyfte kommittén fram vad man kallade ”oförytterliga värden” som borde känneteckna skolarbetet men gav intrycket att dessa värden inte tidigare hade beaktats tillräckligt mycket.

Många kände upprördhet över vad man betraktade som en orättvis beskrivning av skolutvecklingen. Samtidigt var de flesta debattörer glada över att bildningsfrågorna så tydligt lyfts fram av utredningen. Följden blev att det kom en riktig explosition av artiklar, seminarier och böcker som handlade om om vad som borde vara bildning för vår tid. Det framgick då hur mångfacetterat och motsägelsefullt bildningbegreppet är. En del tyckte att det blivit för mycket i betänkandet av en tillbakablickande vision av bildning i nyhumanististisk anda. Den var inspirerad av tankarna hos Wilhelm von Humboldt, skaparen av Berlinuniversitetet i början av 1800-talet. Denne ville för studenternas del föra in ett fritt obundet kunskapssökande tillsammans med lärarna, ideer som betänkandet nu ville också tillämpa på skolan. Det står på flera ställen i betänkandet:”Att skapa en skola för alla där bildningsarbetet är en huvudsak är ingen antikvarisk uppgift. En sådan skola har aldrig funnits”. Det första kapitlet i betänkandet bygger nästan i sin helhet på en uppsats av Donald Broady ”Bildningsfrågan -ett återupplivningsförsök” i tidskriften Ord & Bild nr 1 1992, som i något bearbetad form fanns som bilaga i betänkandet.

Donald Broady hade i många år varit medarbetare i Krut, och jag själv liksom många andra undrade hur det han ofta skrivit där om behovet att föra in klassperspektiv i skoldebatten kunde förenas med denna text som tycktes legitimera ett ”opolitiskt ” bildningsideal som lätt kunde bli en okritisk tjänare till en borgerlig kultur. Jag kom själv då att ta upp en debatt med Broady i Krut, där vi utbytte tankar om hur han kunnat kritisera Skolkommittén och den amerikanska progressivismen så starkt i sin artikel. Han menade att den på ett målrationellt sätt främst hade till syfte att anpassa eleverna till det moderna indusrtri- och konsusmtionssamhällets krav ( KRUT nr 74, 2/1994). Ändå hade han 10 år tidigare i Krut skrivit att denna progressivism genom att lägga upp studierna på ett fritt sätt med anknytning till elevernas erfarenheter tog vara på det som han fann vara det för vår tid centrala i det klassiska bildningsidealet (Krut nr 3-4 1984, ”Om bildning och konsten att ärva”) 1800-talets nyhumanistiska bildningsdiskussion hade talat om Lernfreihet och Lehrfreiheit (Frihet att lära och frihet att undervisa)

Under de 10 år som gått sedan denna debatt ägde rum har den läroplanskostym som sytts ihop i Lpo 94 och Lpf 94 på grundval av Läroplanskommitténs förslag gjorts öppnare och ledigare. Möjligheten för skolorna att arbeta tematiskt på ett fritt sätt i samverkan mellan lärare och elever har blivit större, bl a genom försök med avskaffad timplan i grundskolan. Även undervisningen i gymnasieskolan har på många sätt blivit mindre detaljstyrd. Debatten om hur mycket frihet som kan och bör finnas för skolorna att inom ramen för fastställda allmänna mål utforma skolarbetet har fått nytt stoff. Samtidigt har de yttre förutsättningarna för skolarbetet genom mediautvecklingen samt social och etnisk segregation och marknadsstyrning i samhället blivit alltmera olika i skilda skolor. Dett har gjort det angeläget att åter föra en diskussion om vad som bör vara bildning för vår tid.

Bildning – ett motsägelsefullt begrepp
Ordet bildning har tyskt ursprung, Bildung, och är omkring 250 år gammalt.
Det har sitt ursprung i två olika ord, bild och bilda=forma. Ordet bild har anknytning till människan som Guds avbild. Använt på detta sätt som knappast förekommer nu längre handlade det om att människan bildar olika sidor av personligheten så att hon tar vara på möjligheterna att närma sig det som var Guds avsikt med henne.
De betydelser som från 1800-talet och framåt har varit de vanligaste knyter an till ordet bilda=forma. Jag kan inte här gå in på alla olika synsätt på vad som är bildning utifrån detta bildningsbegrepp.. Diskussionen om detta är tämligen oöverskådlig. En central tanke är att människan formas i sin karaktär och i sitt förhållningssätt av att hon får tänka, diskutera och studera och att hon härmed utvecklar förmågor som hon annars inte skulle ha. Läroplanskommittén formulerade det med Donald Broadys ord: ”Bildning är att åstadkomma något inte på förhand föreskrivet. ……ett aktivt företag, utbildandet av förmågor och omdöme som gör friheten möjlig”. Men en fråga som då behöver ställas är: Vad ska man använda friheten till? Ordet bildning avser i de flesta fall en mångsidig utveckling av hela peronligheten. Men i praktiken lägger man olika tonvikt på olika delar av personligheten och på olika förmågor och kulturinnehåll. Man talar exempelvis om hjärtats bildning, karaktärsbildning, förståndsbildning, estetisk bildning . Man talar också om klassisk bildning och om folkbildning.

Jag vill peka på två olika tendenser i bildningsdiskussionen. Det finns en tillbakablickande tendens och en mera framåtblickande. Den tillbakablickande tendensen handlar till stor del om att ta vara på kulturarvet ända från antikens dagar om man vill göra anspråk på att vara bildad. Man har talat om ett klassiskt och senare om ett nyhumanistiskt bildningsideal. Det har blivit vanligt att man uppfattat det så att det skulle finnas en kanon av goda texter som man skulle ha tagit del av om man var bildad. Denna syn på bildning är elititisk på så sätt att den utesluter dem som inte har tillgång till högre skolning. Man talade förr om de bildade klasserna. Alla andra ansågs mer eller mindre obildade eller på sin höjd halvbildade.

Denna bildningssyn gjorde att många som ville verka för ett mera jämlikt och demokratiskt samhälle under 1900-talet drog sig för att använda ordet. Man talade hellre om folkbildning och hade studiecirkelns och folkhögskolans friare och mer dialogiska arbetssätt som ideal. Det handlade inte om att vissa förutbestämda texter skulle vara bildande utan mera om ett förhållningssätt eller perspektiv. Var och en kunde tillägna sig det som han eller hon utifrån sina förutsättningar, intressen och bakgrund behövde för att bättre kunna göra en insats som medborgare i ett demokratiskt samhälle.

Att man under de stora skolreformernas tid efter andra världskriget inte så gärna talade om bildning utan hellre om utbildning hängde samman med den borgerliga klasstämpel som ordet bildning tidigare hade fått. Detta kom emellertid Läroplanskommittén att se som ett tecken på att bildningsfrågorna hade förlorat i betydelse. Detta var dock bara delvis sant. När man ville göra skolan tillgänglig för alla överallt i hela landet låg det hos många ett starkt folkbildningsengagemang bakom detta. Men man fann ändå att skolan ofta blivit alltför instrumentellt anpassad till arbetsmarknadens behov, blivit alltför ensidigt abstrakt och alltför lite tog vara på elevernas egna erfarenheter och och behov av överblick och helhetssyn. Önskan att närmare ta reda på hur skolan borde utformas för att passa vår postmoderna tid, prägad av snabb utveckling inom media, av mångkulturalitet och allmänt ökade skillnader mellan människor har skapat behov av en ny bildningsdebatt. Hur skall skolan och vuxenutbildningen utformas för att motsvara bildningsbehoven i vår tid?

När bildningsbegreppet under 1990-talet åtupplivades av Läroplanskommittén ville den starkare knyta an till det sena 1700-talets och det begynnade 1800-talets upplysningstänkande. Läroplanskommittén tog fasta på en formulering hos filosofen Immanuel Kant som fått stor betydelse i diskussionen om vad bildning bör vara.: ”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet…. Våga vara vis! Ha mod att använda ditt eget förstånd”. Denna idé om den ”myndiga människan” som en bildad människa har man i den moderna debatten kunnat enas om från olika utgångspunkter såsom mycket väsentlig. Men hur en sådan människa skall vara ”myndig” och hur hon skall utvecklas inom skolan råder det olika uppfattningar om.

Man kan urskilja en mer ”opolitisk” vetenskapscentrerad syn som framför allt inriktar sig på att göra den enskilde mer självständig, autonom, när det gäller att bedöma det som händer i omvärlden. Den tror inte att skolan kan vara en spjutspets i samhällsutvecklingen utan måste nöja sig med att stärka den enskildes omdömesförmåga och förmåga att genomskåda politiska och kommersiella budskap. Det var denna syn som Läroplanskommittén gjorde till sin. I detta perspektiv är det viktigt att ta del av kulturarvet, det bästa som tidigare släkten har tänkt och skrivit. Denna syn tar framför allt fasta på rent individuell bildning, det som omkring början av 1900-talet kallades självbildning.

Man kan också urskilja en mer demokratisk syn som särskilt 1946 års Skolkommission hade gjort till sin och som fick sina tydligaste avtryck i Lgr 80. Den förutsätter att all samhällsutveckling bygger på samverkan och att det är skolans uppgift att låta eleverna granska samhället och dess motsättningar och uppöva förmågan att tillsammans vara med att förändra. Det finns en politisk aspekt i detta medborgerliga bildningsideal som direkt avvisas av Läroplanskommittén. Ett ofta citerat avsnitt i betänkandet lyder:
”Omvärlden framstår som så till den grad föränderlig att det förefaller utsiktslöst att så att säga deducera läroplaner eller kursplaner ur det framtida samhälle man väntar eller önskar sig.” (s 57).

Vad kan bildning för vår tid innebära?
Det har hänt mycket inom samhällsutvecklingen under den 10-årsperiod som gått sedan tillkomsten av läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94 som har betydelse också för bildningsdebatten. Förändringar av många samhällsförhållanden som hört till moderniteten och industrisamhället ha skett i riktning mot det som kallas för postmoderna förhållanden. Decentraliseringar, privatiseringar och skapande av olika mellanformer mellan offentligt och privat har gjort det svårare att orientera sig och känna att man kan påverka samhället. Men ändå går det inom skolan att urskilja den gränsdragning som jag gjorde i det föregående avsnittet mellan en opolitisk distanserad, kritiskt iakttagande hållning hos den enskilde i ett kommersialismens och valfrihetens flexibla samhälle å ena sidan och å andra sidan ett mera aktivt medborgarideal som även i en mångtydig miljö behåller tron på att det går att genom gemensamma ansträngningar påverka förhållanden i samhället.

Innan jag går närmare in på sådana företeelser vill jag säga något om det danska ordet Dannelse. Det har samma innebörd som ordet bildning ock kommer av dana=forma. Ordet Dannelse har i Danmark mer än motsvarande svenska ord behållit en radikal innebörd som en samhällsförändrande kraft. Det har inte fått samma elitprägel som det svenska ordet bildning länge haft. I modern dansk bildningsdebatt har ordet Dannelse kopplats samman med begreppet Handlekompetence. Innebörden är att bildad är den som har förmåga att handla adekvat utifrån de behov som föreligger i en given situation. För att visa hur man kan arbeta med dessa frågor i skolan har vid Danmarks Lärerhöjskole från 1993 getts ut en serie Didaktiska studier, redigerade av BB Jensen och K Schnack med titeln Handlekompetence som didaktisk begrep.

Den bildningsdefinition som knyter an till begreppet handlingskompetens är säkert inte oproblematisk i svensk kontext. Ordet blir mer kollektivt och kommunikativt betonat än det svenska ordet bildning, som till stor del kommit att handla om den enskilde individens bildning utan förväntan på någon särskild handlingskompetens. Men jag vill ändå pröva vad en sådan användning av ordet skulle kunna innebära utifrån behoven av ansvarig handling i det svenska postmoderna samhället. Några förhållanden och kompetenser som då skulle behöva beaktas inom skolan är följande.

1. Hur kan bildning fungera som en integrerande kraft i ett samhälle som i olika avseenden blivit mera splittrat än tidigare? Hur borde allmänt sett den läroplan se ut som ger bästa möjliga handlingsberedskap för detta? Vilken avvägning mellan praktiska och teoretiska kompetenser behövde finnas? Vilken roll borde konst och estetiska praktiker ha för att engagera hela människan?

2. Hur kan skolan hjälpa unga människor att hantera den komplexitet och mångtydighet som finns i det moderna samhället. Det blir en uppgift att ge trygghetskänsla även i förändringen. Mycket av tidigare bildningsträvan har ju handlat om att ge trygghet i form av kunskaper om traditionen i gemensamma, främst nationella och västerländska texter, konstverk och andra kulturprodukter. Hur kan skolan i urval av texter och undervisningsinnehåll i övrigt medvetet gestalta dessa moderna förhållanden?

3. Att Sverige i så hög grad nu har blivit ett mångkulturellt samhälle kräver omprövning av vad som skall betraktas som kulturarv. Hur mycket hänsyn till invandrade folkgrupper bör vi här ta? Hur skall litterära texter och historiska berättelser och andra kulturprodukter väljas ut? Hur kan unga människor få hjälp att med nyfikenhet och empati ta del av de kulturella traditioner som de nya svenskarna har med sig från sina hemländer?

4. Hur kan förmågan och beredskapen stärkas att på ett ansvarsfullt sätt ta del i världssamfundets svåra uppgifter att arbeta för fredlig konfliktlösning, en hållbar utveckling, och minskning av sociala och ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga delar av världen? Det finns många exempel på hur datorbaserade kommunikationsformer och nätverk skapar nya möjligheter härvidlag. (Jämför t ex Attac!)

5. Vad betyder det allmänt sett för skolans arbete att unga människor har tillgång till nya former av kommunikativa uttryck genom moderna medier av olika slag? Hur skall man utan för mycket moraliska pekpinnar behandla innehåll i dessa medier? Hur skall undervisningen utformas så att resultatet blir större tolerans och förståelse för olikheter som finns mellan grupper och generationer? Skolan är trots social och etnisk segregation och andra ensidigheter i elevsammansättning ändå den mötesplats i samhället där människor med olika bakgrund mest kan komma i kontakt med varandra. Hur kan skolan tillvarata dessa möjligheter till möten på bästa sätt?

Jag vill inte här söka ge svar på dessa frågor utan nöjer mig med att ställa dem. Jag vill ändå säga att Kants idé om den myndiga människan som vågar använda sitt eget förstånd och är beredd att i samverkan med andra aktivt verka för sina ideal gott ännu håller som riktmärke för skolans bildningsträvanden. Skollagens mål för skolans verksamhet skulle ha kunnat ha utformas vassare och kraftfullare om man tagit en utgångpunkt i dessa Kants formuleringar.
Vi lever i en tid av stora förändringar som berör hela världen, då ingen sitter inne med svaren på vad som är de bästa sätten att möta framtidens utmaningar. Ett skolarbete där elevernas egna erfarenheter tas tillvara och en öppen dialog förs med dem i olika sammanhang i alla ämnen om vad som kan vara ett bra samhälle och ett bra samliv är viktigt för att utveckla en hållning som man kan kalla för bildning.

Jag vill till slut också hänvisa till läsning som hjälpt mig i mitt eget tänkande över vad bildning kan vara idag.. En bok som har några år på nacken men fortfarande är mycket aktuell är Jan Thavenius: Den motsägelsefulla bildningen, Lund, Symposion, 1995. Han framhåller särskilt estetiska praktikers betydelse i en skola för bildning. Han betonar att det är viktigt att eleverna också får ägna sig åt estetisk produktion med användande av moderna medier såsom video och datorer.
Liknande tankar finns utförligare presenterade i en slutredovisning av ett Kultur- och skola – uppdrag 2000-2003 vid Lärarutbildningen, Malmö högskola, Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius:Kultur och estetik i skolan. Rapporter om utbildning 9/2003. Ett citat därifrån:
Vi menar att bildningbegreppet behöver återerövras och beskrivas med hjälp av ord och begrepp som till exempel kulturmöte, konstruktion, relation, språk och handling, förhandling, gestaltning, kunskap och meningsskapande. Det finns inte en universell kultur, den ”förhandlas”, precis som bildningen fram i sociala situationer. Till bildning hör att vara medveten om olika kunskapstraditioner och om bildningens förutsättningar och villkor.
Högskoleverket har gjort en satsning för att få till stånd reflexioner över vad bildningsbegreppet nu kan ha för betydelse inom högskoleutbildningen. Verket har på sin hemsida ett uppslagsord Bildning www.hsv.se/bildning

▪ Göte Rudvall
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: