Hem/löshet – med andra ord

[050906] I boken Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar skriver författaren John Berger att hemmets ursprungliga betydelse var världens ontologiska mittpunkt. Hemmet betecknade det centrum varifrån man orienterade sig, den plats där världen grundades. Genom hemmet upprättades gränser utåt mot en okänd och främmande värld. Den som förlorar sitt hem, menar Berger, förlorar också mittpunkten i världen – världens grund plockas sönder och man måste “därifrån förflytta sig till en förlorad och förvirrad värld av skärvor och fragment (sid. 71).” Men hemmet upprättar gränser inte bara för vad som är centrum och periferi utan också gränser för vad som är normalt och vad som avviker. Dessa gränser talar om vad som är välbekant och hemlikt och vad som är främmande och hemskt. Det som inte hör hemma avvisas eller stängs ute. Hemmet i detta perspektiv behöver inte ha något med bostaden att göra utan syftar snarare på en blandning av tradition, kulturell identitet, tillhörighet och geografisk plats. Idag är hemmet i högre grad knutet till bostaden samtidigt som det har behållit sina betydelser av det välbekanta, normala och trygga. Våra föreställningar om hemmet är dock beroende av att det finns något som vi anser vara hemlivets motsats. Det innebär att de positiva och negativa laddningar som finns i begreppet hem också avspeglas i olika föreställningar om hemlösheten som framställs ömsom som det smutsiga, oordnade livet och ömsom i ett romantiserat skimmer som det fria, pliktbefriade livet. Den som har ett hem antas ha en plats i samhället medan hemlösa ofta framställs, i media eller hos myndigheter, som några som står utanför samhällsstrukturen. Men vad betyder egentligen hem och hemlöshet för den som inte har någon bostad? Går det att skapa ett hem utan bostad och är hemlös för dem detsamma som bostadslös? Och vad betyder ett hem för dem? Artikeln bygger på 16 intervjuer med kvinnor som är eller har varit utan bostad. Drygt hälften av dem har levt perioder som uteliggare, några under flera år. De andra har flyttat runt i olika jourboenden, hos vänner, släktingar och bekanta. Alla namn är fingerade.

UTAN BOSTAD – UTAN HEM

Den smutsiga hemlösheten
När jag frågade Marika om hon ser sig själv som hemlös så tvekade hon inte på svaret. Hon sade:

Jag har ju aldrig sovit på toaletter eller något sånt där. Och jag har oftast haft något inackorderingshem eller tält. Så jag har oftast inte behövt sova på snuskiga ställen liksom så här va – skitiga toaletter eller sådant där.

Trots att hon hade sovit i såväl tält som i trappuppgångar såg hon inte sig själv som hemlös eftersom hon oftast inte behövt sova på en skitig toalett. Att tvingas sova på något ”snuskigt” ställe skulle ha gjort henne hemlös – inte avsaknaden av bostad.

Smutsen är en central del av mediaberättelsen om den hemlöse/hemlösa – betänk bara att bagladyns främsta aktivitet antas vara att gå och samla sopor. När hemlösa skall porträtteras lyfts också ofta bilder av smutsiga människor fram, med trasiga kläder som ser ut vara fläckade av urin och/eller spyor. Bilden av den hemlöse är bilden av den som inte beter sig på det sätt som man förväntas göra på offentliga platser, vilket gör honom (för den vanligaste bilden är av en man) oberäknelig och obehaglig. Den traditionella bilden av den hemlöse är därför bilden av någon som inte passar in ? som faller utanför ramarna. Enligt socialantropologen Mary Douglas är smutsens symboliska betydelse det som är på fel plats, det som inte hör hemma där det finns. Smutsen är med andra ord en biprodukt av ordning och klassificering – det som så att säga blir över om en viss ordning skall kunna upprätthållas. Smutsen är således det som inte kan inlemmas i ordningen och blir därför en symbol för det som hotar och kränker denna. Avlägsnandet av smuts ses som positivt, det är ett sätt att organisera omgivningen och återställa ordningen. Genom att stigmatisera grupper som avvikande och annorlunda – ett slags symboliskt smuts – kan den sociala ordningen hållas intakt och skulden läggs på gruppen istället för att härledas från systemet.

Människor utan bostad tvingas att leva sina privata liv i det offentliga, vilket får som konsekvens att de överskrider de gränser som gäller för hur man skall bete sig på offentliga platser. Att sova på platser som är till för rörelse och genomfart (t.ex. på tunnelbanestationer eller i trappuppgångar) är att göra fel sak på fel plats och bryta mot outtalade konventioner för hur vi skall bete oss i offentliga miljöer. De utgör ett slags symboliskt smuts i det offentliga och porträtteras också ofta som smutsiga. De utgör också en tvetydig del av stadslivet eftersom de är en del av det – det offentliga rummet är deras boplats – samtidigt som de inte borde höra hemma där. Hemlösas närvaro i det offentliga rummet destabiliserar hela den grund på vilken idén om det offentliga vilar ? nämligen åtskillnaden mellan det offentliga och det privata. Det paradoxala är att det är just människor utan bostad, som alltså är förvägrade ett privat rum, som förvägras tillträde även till de offentliga rummen.

Renhet blir därför ett sätt för kvinnor utan bostad att undvika stigmatiseringen som hemlösa och bibehålla självkänslan. Genom att hålla sig rena försöker de undgå att människor identifierar dem som hemlösa. Anna beskrev det så här:

För det är vi jävligt noga med (att duscha, min anmärkning). Det tror jag faktiskt att vi är mer noga med om man tänker på hygien och så va. För många kanske förknippar det här att man är bostadslös va att då är du en jävla…ja du vet… håliga jeans och skiten och du vet så va. Men det är faktiskt tvärtom. Man har ju alltid nya kläder. Och man kan ju inte tvätta så det blir till att stjäla nytt. (…) Det är vår grej liksom…det är det enda vi kan göra. Så det är absolut ingen som kan möta mig på stan och tänka ”a-ha hon har ingen bostad”. Det är enda gången som jag kan smälta in i mängden.

Anna berättade att hon inte talade om för människor hon mötte att hon inte hade någon bostad eftersom hon trodde att de då inte skulle att tala med henne igen – att hon skulle bli betraktad som onormal.

För alla normala människor dom kan absolut inte förstå ? för det är ju så långt ifrån deras verklighet. (…) Om dom ser att vi är vanliga människor vi med ? att vi också faktiskt kan sköta oss och att det inte är så att vi slafsar ned och smittar omgivningen.. När dom ser det, att även vi kan hålla rent och snyggt, att vi också fungerar va ? så tror jag faktiskt att dom blir humana och visar lite empati. Det är ju det det handlar om, det är bara rädsla, att folk dömer och så dömer dom bara när dom inte vet vad det handlar om.

På flera ställen i sin berättelse återkom Anna till att om bara de ”normala” människorna förstod att de bostadslösa inte är smutsiga utan rena och därmed också ”normala” så skulle rädslan för hemlösa minska. Att hon och hennes vänner också var rena är tecken på att även de är ”vanliga” och ”normala” människor. För att inte bli sedda som smutsiga hemlösa kvinnor utvecklar de olika strategier för att dölja sin hemlöshet när det är möjligt. Sofia berättade att hon snabbt såg till att lära sig var hon kunde duscha varje dag ? ”det är viktigt att hålla sig fräsch”. Kunde hon inte tvätta sig kände hon sig utpekad, utanför och smutsig. Just för att bilden av den hemlöse som smutsig finns, betonade också Marika att det blir extra viktigt att hålla sig ren. ”För att man vill inte att det skall synas på en att man har det så dåligt som man har det.”

Kampen mot smutsen är ett sätt där kvinnorna genom att hålla sig rena och välklädda kunde dölja sin hemlöshet och därmed också skydda sig från att bli sedda som hemlösa. Strategin var helt enkelt att se till att de inte svarar mot den stereotypa bilden av den ”hemlösa” – som är smutsig.

Att skapa sitt rum
Är det då möjligt att skapa ett hem om man inte har en egen bostad? Och vad är det då för hem som skapas? När jag talade med Ida om detta sade hon:

Man har ju inrett utrymmen och sådär också. Jag vet inte om man som tjej saknar det där – att ha något eget. Det har man känt – verkligen. Bara ett fönster…. När man går förbi ett fönster så tänker man på att pynta och sådär.

Ida var ständigt inbegripen i en process av att skapa hem på den plats där hon befann sig. När hon inte hade någon bostad var det just andra människors fönster som fick henne att känna sig utanför och längta efter att ha ett hem att pynta. Fönstret blev för henne en symbol för att befinna sig på ”insidan” – att ha ett hem och ett liv innanför skyddande väggar. Men även om hon inte kunde få egna väggar och fönster underströk hon betydelsen av att ändå försöka inreda och bereda sig en plats där hon sover.

Jag är väldigt om och kring mig. Björn (pojkvännen, min anmärkning.) han kan lägga sig rakt ned på backen. Men det är nästan så att jag inte fixar det. Jag måste i varje fall ha någonting. Och rumstera. Om man inte ligger i en port bara över en natt då kan man ju ta telefonkataloger och tidningar.

Ida använde uttrycket rumstera för sitt sätt att skapa hem. Rumstera verkade för henne betyda att ”göra rum” vilket inbegriper såväl en plats som en aktivitet. I den bemärkelsen som Ida använde uttrycket kan det ses som ett sätt att ta en plats i besittning och göra den till sin egen vilket var viktigt för henne även om det var platser som inte kunde bli hennes eller där hon kan stanna. Att skapa hem betyder för Ida att ta tillfällig kontroll över ett utrymme. Även Mia använde begreppet rumstera men då i anslutning till att vi talade om huruvida hon kunde känna sig hemma på de platser där hon bodde tillfälligt.

Dom gånger man fick bo en längre stund hos någon kompis så var jag i varje fall livrädd för att trampa denna på tårna va. Och börja rumstera så att den andre blir trött på en. Och kastar ut en för det. Så nej, det kunde jag aldrig känna. Aldrig.

Av rädsla att bli utkastad kände hon att hon inte kunde göra platsen till sin egen – att hon inte kunde ta plats. Att inte kunna ta plats eller ha rätt till en egen plats är faktorer som gjorde att flera av intervjupersonerna inte kände att de kunde skapa sig ett rumsligt hem i bostadslösheten. Att rumstera i någon annans hem vittnade flera om som svårt – det var enklare att ta platser i besittning som ingen bodde på, samtidigt som dessa platser (t.ex. tvättstugan) inte är till för att göra sig hemmastadd i, eller stanna i mer än några nätter.

I en intervju med anställda vid en verksamhet för bostadslösa kvinnor menade dessa att kvinnorna var bostadslösa men inte hemlösa. När vi bad dem förtydliga svarade de att kvinnorna i deras bostäder hade fått ett hem men däremot inte besittningsrätt till en lägenhet. De menade således att ett hem inte förutsätter att man har rätten till bostaden. När jag talade med kvinnorna, oavsett var de bodde någonstans, menade de tvärtom att en egen bostad är en förutsättning för att kunna skapa ett hem. De återkom till svårigheterna att skapa ett hem när de samtidigt levde under andras villkor. Sandra menade att hon fortfarande såg sig som hemlös trots att hon vid intervjutillfället fått en tillfällig andrahandslägenhet genom de sociala myndigheterna. När jag frågade henne vad hemlöshet betyder svarade hon:

…att jag känner mig vilsen. Som jag känner det nu.. och det tror jag att man gör när man är hemlös.. det är liksom, vilsen och förvirrad. Man har grejer här och grejer där. Och så just det här att… man lever under andras villkor hela tiden…

Att behöva leva under andras villkor gjorde att Sandra vägrade att göra sig hemmastadd i bostaden. Hon såg den som en plats som inte var hennes utan där hon vistades i väntan på ett hem. Även Sara pekade på vikten av att inte försöka ”bygga bo” i en tillfällig lägenhet. Trots uppmaningar från personalens sida att pyssla i sina hem vägrade de acceptera träningslägenheterna som deras hem. Om de gjorde det skulle det vara mycket svårare att acceptera den kontroll och den osäkerhet som följer med en träningslägenhet.

Här och nu
Hem kan inbegripa en plats varifrån man kommer, där man finns och dit man är på väg. Hem kan således ses som en lokalisering i rummet men det har också en utsträckning i tiden. När jag bad Marika beskriva vad hemlöshet är sade hon också att ”det är någon som man inte vet varifrån han kommer eller vart han är på väg”. Här blir den som är hemlös en främling som kommer och går utan förbindelse med sin omgivning. Den tidsliga dimensionen av hemmet handlar i hög grad om förankring och kontinuitet. Det är minnen av det förflutna men det är också framtiden – dit man är på väg. Hemmet är också den plats som finns kvar även om man inte är där. Som bostadslös, sade Sara, är allt detta borta. Det finns ingenting att återkomma till, eller att lämna på morgonen.

Dagarna blir jätteunderliga. Du äger inte ens dagarna. När du inte har ditt eget. Så dagarna är helt meningslösa för att det finns ingen kontinuitet i någonting. Utan du är i en situation som är helt utanför allt annat.

Den som inte äger sin egen tid har ingen möjlighet att planera sin vardag och sitt liv. Struktureringen av tid kräver att man har tillgång till en eller flera fasta platser i sin vardag. Flera av kvinnorna återkommer till att livet som bostadslös kräver att man lever i nuet. Dåtid och framtid upphör att existera – det enda som är viktigt är hur man skall klara sig genom dagen. Sandra beskrev:

Men för det mesta lever jag här och nu och tänker inte på i morgon. Man får leva efter omständigheterna. Jag har lärt mig att ta en dag i sänder och det gör det lättare att leva.

För den som sover utomhus är livet i nuet ännu mer tvingande eftersom det är omöjligt att planera sin vardag, förklarade Anna:

Man lever för stunden. Man utnyttjar varje minut på ett helt annat sätt. Det är faktiskt så. Man lever inte på det som har hänt eller det som kommer att hända utan det är situationen som den är då. Man går inte ens och tänker på ”jag undrar vad som händer ikväll” när du vaknar en morgon. Utan man blir jävligt flexibel.

Flexibel betydde för Anna att hon måste kunna anpassa sig efter hur dagen blev och vad som erbjöds henne. Som bostadslös är det svårt att ha särskilda rutiner utan man måste forma sitt liv utifrån den skiftande situation som man befinner sig i. För intervjupersonerna var ”flexibiliteten” intimt förknippad med osäkerhet. Osäkerhet över var man skulle sova, om man skulle få något att äta och vad som skulle komma att hända med ens liv. Ida menade att en av de största svårigheterna med att vara bostadslös var att vara berövad hemmet som en fast punkt i tillvaron.

Men att vara bostadslös vare sig man är man eller kvinna – det är fruktansvärt. Det är det. Och någon form av missbruk finns. Man missbrukar sig själv om inte annat. Blir det inte rus så blir det något annat. Någon psykisk grej sådär att man kollar upp alla tågtider eller något annat. Det går inte att leva i detta ? att vara bostadslös. För man blir här och nu i sig själv.

Livet utan bostad skapar en paradoxal upplevelse av å ena sidan att endast kunna att leva i nuet – att nuet är det enda som existerar. Å andra sidan är detta nu oändligt långt – utan ett hem blir livet en ändlös väntan på något som inte kan definieras. Bland intervjupersoner som inte längre levde utomhus eller tillfälligt hos bekanta utan har fått en träningslägenhet återkom väntan som ett tema. Att de inte kände sig hemma utan mer som Sandra uttryckte det: ”det är ju mer liksom en väntstation här – så känns det.”

Att inte längre finna en kontinuitet i sitt liv och att inte ha något att återvända till ledde till att flera intervjupersoner uttryckte en känsla av rotlöshet – i bemärkelsen att de förvägrades möjligheten att skapa rötter som återknöt till det förflutna och reglerade framtiden. Ida pekade på det paradoxala i att myndigheter å ena sidan klassificerar hemlösa som rotlösa, å andra sidan har ett system som tvingar dessa att hela tiden flytta på sig – från ett jourrum, till behandlingshem, till träningslägenhet osv. Hon sade:

Om jag nu har rotlöshet så skall jag sätta ned fötterna någonstans så skall det inte vara på en jävla massa platser för då sliter man ju upp rötterna ändå. När jag väl har ett hem så skall det vara mitt hem.

Utan ett hem, menade Ida, tvingas man att ”uppfinna” saker som man kan återvända till.

Jag tror nog att folk gör någonting dom kan återkomma till ändå. Skaffar sig någonting, plockar tomburkar eller… För mig har det varit ett missbruk ? det har varit min fasta punkt. Och jag vet att jag kan komma ihåg gånger som ”kommer du ihåg vad mysigt vi hade det när vi grejat en hel påse med värmeljus i källaren eller på vinden” eller ”kommer du ihåg när vi hörde duvorna när vi bodde på taket.”

Utan ett hem blir det andra saker som får fungera som fast punkt – det kan vara minnen, missbruk och/eller kärleksrelationer. En annan fast punkt som man, med Marikas uttryck, ”aldrig kan ta sig ur” är kroppen.

Kroppen som hem
Den mest grundläggande gräns som människan har gentemot sin omgivning är hennes kropp. Kroppens gränser definierar hennes person och separerar henne från sin omgivning. Det är också i hög grad genom de intryck som våra kroppar gör på vår omgivning som vi blir uppfattade och kategoriserade. Genom kroppen definieras vi i samspelet med andra människor. Livet utan bostad, speciellt att leva utomhus, är en mycket påtaglig kroppslig erfarenhet. Utan ett materiellt hem blir kroppen det sista hem som kvinnorna har kvar. Eller som Ida uttrycker det:

Det enda man har att ta vägen i är sin egen kroppshydda.

”Kroppshyddan” skyddade dock inte kvinnorna varken från kyla eller andra människors blickar. Det kunde resultera i att de kände sig mycket sårbara och fråntagna sin autonomi – det fanns ingenstans att gömma sig eller skydda sig. Den hemlösa kroppen blir en allmän egendom – fri att betrakta eller fri att köra bort från platser där de söker vila eller skydd. Man kan säga att i livet utan bostad kämpade flera av kvinnorna med att bibehålla kontrollen över kroppen som det enda rum som de kan kontrollera samtidigt som kontrollen över deras egen kropp är på intet sätt självklar. Detta gäller både när de sover utomhus – då de kan utsättas för våld av olika slag – och när de lever i olika boenden där de ofta tvingas att lämna urinprov för att ”bevisa” sin ”motivation” till förändring. Om kvinnorna vägrar eller är kritiska tas detta ofta som ett erkännande av att de har missbrukat eller vill missbruka men det kan även ses som en vägran att underordna sig den integritetskränkning som ett påtvingat urinprov alltid innebär. Förlusten av rätten att bestämma över sin egen kropp är förbunden med en grundläggande förlust av rätten till en privat sfär. Kroppen kan därför sagas vara den plats där förtryck av olika slag blir som mest tydlig.

DET ”EGNA RUMMETS” BETYDELSER

Hem och identitet
I mycket av litteraturen kring hemmet ses detta som källa eller ursprung till människans identitet. Hemmet karakteriseras ofta i termer av rötter – genom våra hem står vi i förbindelse med det förflutna och kan därigenom få en fast och stabil identitet. Stefan Jonsson menar i sin bok Andra Platser att i det västerländska tänkandet om kulturell identitet är identiteten förankrad i en plats och i en historia. Den individ som inte är förankrad på detta vis blir därmed kulturellt hemlös och i en bemärkelse också identitetslös. Särskilt kvinnor har historiskt sett ansetts få sin könsidentitet bekräftad i och genom hemmet. Vad betyder då sådana kopplingar för de kvinnor som saknar bostad? Flera av intervjupersonerna talade om bostadslösheten som ett tillstånd där de var ”utspridda” – har saker här och där – eller som en situation där det var omöjligt att ha saker överhuvudtaget, eftersom de blev stulna eller beslagtagna. Det materiella hemmet stod för dem som en symbol för en plats där man kan förvara minnessaker och en bas varifrån man kan planera sin framtid. Marika beskrev hemmet som en väv av minnen och händelser. I hemmet förvaras alla de saker som förbinder en med det förflutna.

Ett hem för mig det är trådarna som vävs samman till att bli mitt liv. Det kan vara allt från en babysko till en kaffeburk som jag hittade i en container.

Marikas beskrivning av hemmet som en väv går stick i stäv med synen på hemmet som något givet. Hemmet var, för Marika, något som ständigt skapas och omskapas allt eftersom fler och fler trådar vävs in. Det har för henne en tydlig materiell dimension; saker får symbolisera händelser och minnen. Eftersom Marika inte hade någon bostad hade hon inte heller möjligheten att förvara och bevara saker som förband henne med det förflutna. Att bli av med sina tillhörigheter är vanligt vid vräkning, om man inte kan betala magasineringskostnaden.

Hemmet fungerar som en symbol för status och identitetsskapande. Att inte ha bostad innebär också att man inte kan uttrycka sin identitet genom hemmet. När jag frågade Ida om hur det var att leva utan bostad sade hon:

Det finns ju perioder som jag har saknat det väldigt mycket som julaftnar och så. Och man känner att man är verkligen ledsen och känner att man längtar och saknar ett hem. Mitt eget, att kunna få rå sig, att ha familj och barn och kunna öppna för någon och visa att jag är någon. Det är svårt…Det är ingen som vet vem jag är.

Eftersom Ida inte hade något hem dit hon kunde bjuda in människor och visa vem hon var upplevde hon att hon därför saknade identitet. Hon berättade om när hon växte upp och kom hem till människor och att hon minns människor genom att hon minns deras hem – hur det såg ut, hur det luktade och vilken känsla man fick när man kom in i hemmet. Hon pekade på att kopplingen mellan hem och identitet i hög grad handlar om hur andra människor uppfattar en.

Just den här identifieringen med något – man får ju bekräftelse på det sättet som man uttrycker sig. Och man kan se bara på sin egen stil eller att man har ett hem och då får man bekräftelse på den man är. Att man befinner sig där.

Hemmet, för Ida, var både en bekräftelse på en viss identitet genom lokaliseringen i rummet – ”att befinna sig” på en plats, att ha en plats. Saknar man bostad har man ingen plats och får inte heller bekräftelse på sin sociala existens. Och häri ligger skillnaden för Ida mellan att ha ett hem och att skapa sig ett hem i hemlösheten. För när hon ”rumsterar” och inreder utrymmen så får hon inget erkännande för det, det betyder ingenting för någon annan – hon blir inte sedd i denna handling. Vad Ida pekade på är att kopplingen mellan identitet och hem inte bara handlar om position och status. Det krävs en bostad, ett materiellt hem för att andra skall erkänna ens identitet överhuvudtaget.

Idas längtan efter ett hem innefattar därför också möjligheten att äga – att ha saker som tillhör henne själv, som är personliga och privata.

Det är först när man kan besjäla saker som man kan utöka sitt eget. Att ha minnessaker och känna att det här tillhör mig själv.

Genom att ”besjäla” föremål vidgas jaget till att inbegripa även yttre ting – i minnessakerna så speglas jagets förflutna. Genom saker blir det också lättare att ta plats – och känna att man har något som är ens eget.

Att Ida inte kunde känna sig hemma handlade i hög grad om att andra inte erkände henne – att hon upplevde att utan hem blev hon inte sedd och om hon blir det är det som hemlös. Som hon sade ”det är ingen som vet vem jag är.” Behovet av ett hem tycks vara ett behov av att bli sedd, respekterad och få leva sitt liv under sina egna villkor.

Genom ditt hem, menade Irma, får du en identitet, en plats som är din. Utan den hamnar du i ett icke-mans land:

Hemlös betyder att man har inget liv. (…) Känslan av att dö – det är precis som att man är levande – levande död. Du har ingen identitet, inget personligt – du är inte du om du är hemlös. Ja det är svårt alla vet att du är ingenting ? du är ingen människa.

För Irma är hemmet klart definierat som den plats varifrån du blir erkänd som människa, som en individ med ett eget liv som skall respekteras. Utan hemmet försvinner den rätten.

En privat sfär
Hemlöshet i betydelsen av att sakna en bostad kan bäst karakteriseras som en situation av en avsaknad av en privat sfär där man kan känna kontroll och säkerhet och materiell fattigdom. De som saknar bostad har alltså ingen möjlighet till ett eget rum, i dess dubbla bemärkelse ? materiellt och psykologiskt ? utan tvingas leva under omständigheter som de inte kan kontrollera. Det innebär att även om de hittar en tillfällig boplats, som ett källarutrymme eller hos någon bekant, kan de när som helst bli utslängda därifrån och har inte heller några möjligheter att begära att få vara ensamma. När jag frågade kvinnorna vad ett hem är så är det därför inte förvånande att ett återkommande tema i svaren var att känna kontroll och att ha ett eget rum som ingen kan kasta ut dem ifrån och där ingen objuden kan komma in. Ingen av de kvinnor som jag har talat med har i första hand associerat hemmet till familj, make eller gemenskap utan på frågan om vad hemmet är svarade de ”ett eget rum”. Hemmet handlade först och främst om exklusion ? om att ha makten att bestämma vem som skall vara innanför hemmets väggar och vem som skall stanna utanför. När jag frågade Mia vad hemmet är för henne svarar hon:

Mitt hem är min borg. Det är så. Det är trygghet ? ja det är allt. Ett eget rum liksom.

Att hemmet är allt för Mia innebär också att de gånger hon förlorade sina hem upplevde hon det som att hon förlorade allt. Tryggheten och det egna rum där hon kan få lov att vara ifred för andra människors blickar. Sofia använde samma uttryck:

Mitt hem är min borg där jag kan gå in och stänga dörren och låsa om mig. Ta hand om mig själv.

Hemmet liknas vid en borg i alla intervjuer, även där just det talesättet inte användes. Hemmet beskrevs som en plats där de kunde vara skyddade från kaoset som livet “där ute” innebar, där de kunde känna sig säkra mot andra människors blickar och intrång på deras privatliv ? en plats som de själva och bara de hade kontroll över. Det framställdes alltså i första hand som en plats där man kan stänga andra människor ute. Svaren kan ses som uttryck för en erfarenhet, alla kvinnorna har ju varit, eller är, utestängda från ett hem och en önskan om ett eget rum ? materiellt och psykologiskt. Susanne formulerade vad hon upplevde som hemmets främsta princip:

I ens eget hem kan man be folk att dra. Det gör jag nästan aldrig ? men man kan det. Det är ens rättighet.

Den som har ett hem har rätten och också makten att kasta ut människor som inte är önskvärda ? en rättighet som den som är hemlös helt saknar. Denna rätt intar också en symbolisk betydelse för kvinnorna ? rätten att själv sätta gränser kring sitt eget liv. För Sara är denna rätt till sitt eget liv av så stor betydelse att hon inte tillät någon man gå över tröskeln till den träningslägenhet hon bodde i. När jag frågade henne varför sade hon:

Jag vill inte ha killvibbar i min lägenhet. Och den stora lärdomen är att jag släppte in så många i mitt hem, som jag efteråt har sett som någonting som var privat och mitt eget – det har försvunnit. Och det att ha ett eget rum det är det viktigaste som finns. Så fortfarande efter ett år så har inte en kille fått komma in ? inte ens för att hämta en grej.

Om en man kom in i Saras lägenhet upphör den att vara ett hem för henne. Hon var rädd för att han skall ta över den kontroll som hon hade där. Hemmet var, enligt Sara, det privata – hennes eget rum. När hon skulle beskriva vad hemmet och bostadslösheten betydde för henne sade hon:

…att ha någonstans att gå. Som i vanliga fall, att kunna säga att “? nej, nu går jag hem”. Det finns inte längre..

Att kunna säga att ”nej, nu går jag hem” handlar inte bara om att ha någonstans att gå ? det handlar också om att kunna säga att ”nej nu räcker det – nu vill jag vara ifred”. Som bostadslös är du fråntagen den möjligheten.

Dörrens symboliska betydelse
Att hemmet definieras som en privat sfär gör att dörren får en särställning i kvinnornas tal om hemmet. Flera av de intervjuade använde dörren som en symbol för den kontroll och det självbestämmande som de ansåg följde med ett eget hem. Sara sade på frågan vad ett hem är för henne:

Att få vara ifred. Det är ungefär som att få lugn och ro. Och sinnesfrid det betyder faktiskt att ha en dörr.

Anna uttryckte det så här:

Hemma är för mig när man öppnar en dörr och låser om sig. Då är man hemma. Hemma det är trygghet ? det är mitt revir ? där kan jag göra vad jag vill.

För Anna representerar den låsta dörren tryggheten, en möjlighet att kontrollera och ha makt över sin privata sfär. Hon beskrev det också som ett rum där hon själv satte gränserna för vad hon får och inte får göra. Lotta sade:

Det är en lägenhet där man går in och stänger sin dörr. Där man kan laga sin mat och där man sköter allting själv. Något som är mitt – där jag bestämmer vem som skall komma innanför dörren och inte.

Att själv kunna bestämma vem som får komma innanför det egna hemmets väggar var av avgörande betydelse för kvinnorna. Om de inte hade denna kontroll över dörren kunde de heller inte uppleva att de hade ett eget hem. Därför var det flera som ställde sig kritiska till träningslägenheter där det fanns myndighetspersoner som hade nycklar till lägenheten och kunde komma in i det som skulle vara deras hem. Att själv kontrollera nycklarna till sitt eget hem var av stor betydelse för Susanne även om andra aldrig skulle komma att låsa upp hennes dörr.

Mitt hem är något som är mitt och som bara jag har nyckeln till. Och det är… revir. Det är viktigt.

Sofia berättade att hon hade bytt lås några gånger i de lägenheter där hon hade bott. Det var inte för att hon inte vill släppa in socialarbetarna, förklarade hon, utan för att det kändes obehagligt att veta att någon kunde gå in i hennes hem när hon inte var hemma.

När jag träffade Sandra bodde hon i ett kategorihus i väntan på att få en träningslägenhet. När jag frågade om hon kände sig hemma där svarade hon både ja och nej. Hon menade att hon hade någonstans att gå, att återvända till på dagarna, men samtidigt visste hon att denna lägenhet inte var hennes eller något som hon kunde bestämma över.

För mig är ju hem där jag är med mina saker, fast nu är ju inte prylar så viktigt för mig längre, men där jag känner mig hemma och det är mitt. Det behöver inte vara märkvärdigt men att jag kan stänga min dörr. Där jag kan vara för mig själv, där jag kan släppa in vem jag vill när jag vill. Det blir en trygghet på det sättet va. Här känner jag ju inte heller att det är ett hem. Fast jag står ju inte ute jag är glad att jag har det. Men just det – att få vara för sig själv. Min dörr och ”här bor jag” och jag kan bestämma när och om jag vill träffa någon. Det är viktigt.

Sandras definition av hemmet har flera dimensioner som är kopplade till egen kontroll: att ha makt över dörren, att kontrollera sin egen tid – genom rätten att bestämma när man vill ha besök och rätten att få vara för sig själv. Denna kontroll gjorde att hemmet blev tryggt, att det blev en plats där hon kunde känna sig hemma. Eftersom den lägenhet hon hade var tillfällig och vistelsen där var förknippad med regler kände Sandra att det blev viktigt för henne att inte känna sig hemma. Reglerna skulle bli så mycket svårare att acceptera då. I essän Bridges and Doors skriver Georg Simmel att dörren är en symbol för människans frihet. Eftersom dörren både kan öppnas och stängas står den för såväl makt och kontroll som gemenskap och generositet. Dörren, menar Simmel, representerar människans behov av att själv sätta gränser – som kan vara stängda eller öppna gentemot omgivningen. Det sista som Sara säger till mig innan jag lämnar henne är att ”frihet – det är en dörr.”

Att kvinnorna så tydligt kopplade hemmet till dörren kan ses som en önskan om en privat sfär. Samtidigt symboliserade också dörren en möjlighet för dem att öppna hemmet och bjuda in människor. Ida uttryckte hemmets betydelse så här:

Det är någonting där jag kan ta emot folk och där jag samtidigt kan vara helt ensam. Att ha ett hem ? mitt hem ? där jag kan bjuda in ? där folk kan komma till mig.

Dörren spelade också en symbolisk roll i intervjupersonernas upplevelse av utanförskap. Flera vittnade om en mycket konkret känsla av att leva ”där ute” ? utanför andra människors dörrar och utan möjlighet att själva stänga andra människor ute. Men vad som framgår tydligast i deras svar är att hemmet handlade om integritet och makt över sitt eget liv och sina relationer. När kvinnorna således talade om att de upplevde en identitetslöshet utan ett hem, skall det ses i ljuset av att de definierar hemmet som en dörr. Utan makt över dörren, utan makt över de konkreta och symboliska gränserna kring ens egen person hotas individens integritet och autonomi och hon kan uppleva en erfarenhet av maktlöshet.

AVSLUTANDE DISKUSSION

Ett eget hem borde vara en rättighet, inte ett privilegium (Ida).

Det idealiserade hemmets soliga bilder av familjelycka, gemenskap och den ömma vårdande kvinnan bortser från en central del i skapandet av hem – nämligen den exkluderande aspekten. Varje konstruktion av ett hem inbegriper en dimension av skapande och undertryckande av skillnader. I media förekommer ofta bilden av hemlösa som några som levt i mörkret, på samhällets skuggsida men som nu kommit fram i ljuset och visar blottorna i det krackelerade folkhemmet. Närvaron av hemlösa på stadens gator används helt enkelt för att säga något om förändringar i det svenska samhället.

I litteratur kring hem och bostad påpekas ofta att ett hem inte är detsamma som bostad. Hemmet betecknar i denna litteratur ofta den känslomässiga relation som människor har till en omgivning medan bostaden avser den konkreta plats där individen lever. För de intervjuade kvinnorna var det tydligt att bostaden var en förutsättning för ett hem – utan bostad kunde de inte heller skapa ett (varaktigt) hem. Det blir också tydligt att hemlöshet och avsaknad av bostad hänger ihop – något som inte är en självklarhet i diskursen om hemlöshet. Att vara hemlös var med andra ord för dem inte en livsstil eller ens en identitet.

Vad är det då för faktorer som utmärker hur de själva definierar vad det innebär att inte ha något hem? Mot bakgrund av min analys vill jag hävda att ett liv utan bostad och därmed ett liv utan hem framförallt betyder att tvingas leva på andras villkor. Maktlösheten och bristen på egen kontroll som detta innebär har tre samverkande dimensioner: rum, tid och identitet.

Den rumsliga dimensionen: den som har besittningsrätt till en bostad har en självklar rätt till ett utrymme men saknar man denna rätt är det svårt att skapa ett rumsligt hem. Både Ida och Mia använde begreppet rumstera när de beskrev hur de försökte (låta bli) att skapa ett rumsligt hem men båda var också medvetna om att rumsterandet skedde på andras villkor. Om man saknar en egen bostad är det svårt att överhuvudtaget ta sig in någonstans och det finns inte heller någon möjlighet att kontrollera vilka andra som man eventuellt behöver dela sitt utrymme med. Den som försöker skapa sig ett hem i en källare eller på en vind kan när som helst bli upptäckt och utslängd och därmed förlora sitt hem. De kvinnor som levde i en träningslägenhet upplevde inte heller att de hade makt över rummet eftersom de var fråntagna makten över dörren – en makt som symboliserar rätten att bestämma över sitt eget liv. Det ”hem” som de förväntades skapa kunde aldrig bli helt privat eftersom kontraktet tillhörde de sociala myndigheterna. Till den rumsliga dimensionen hör också upplevelsen av att vara ”utspridd”. ”Att ha saker här och där” var ett återkommande uttryck när kvinnorna beskrev sin situation. Utan ett eget hem kunde de inte heller skapa det (cent)rum där de hade sina saker varför bostadslösheten också ofta beskrevs i termer av vilsenhet. Från ett fenomenologiskt perspektiv kan hemmets rumsliga dimension beskrivas som ett sätt att finna sig tillrätta i världen – att hitta sin plats varifrån man orienterar sig. För intervjupersonerna ledde förlusten av bostaden till en känsla av att inte längre ha en plats och att ha förlorat allt.

Den tidsliga dimensionen: erfarenhet av maktlöshet och avsaknad av ett hem kan också relateras till tiden. Flera av kvinnorna menade att utan bostad äger man inte längre sin tid utan måste anpassa sig efter omständigheterna. Att planera sin dag blir omöjligt och flera betonade att man måste lära sig att leva i nuet. Utan makt över sin tid blir också nuet paradoxalt nog oändligt långt och flera beskrev hemlösheten som ett tillstånd av väntan. Men det finns en annan dimension av tiden, som också är sammankopplad med den rumsliga aspekten på hemlösheten, och det är svårigheten att skapa kontinuitet i form av minnen av människor och erfarenheter när man inte har någonstans att förvara gamla saker. Att äga saker som är förknippade med andra tider och livsfaser, t. ex. fotografier och presenter, är i en mening att utvidga sitt jag i tiden, något som är svårt när man ständigt måste flytta på sig och kanske inte heller har ens tillfälliga platser att förvara sakerna på.

Identitet: enligt den hegemoniska diskursen kring hemlöshet är hemlösa en viss kategori av människor som har en viss typ av problematik. Hemlöshet tenderar därför ofta att betraktas som en identitet istället för en situation. Detta är orsaken till att Socialstyrelsen i sin stora kartläggning av ”de hemlösa” skiljer dessa ifrån ”vanliga bostadslösa” och hemlösa karakteriseras som rotlösa, psykiskt sjuka, prostituerade. Identiteten som hemlös tenderar således att definieras av andra än den som saknar bostad och beskrivs dessutom ofta i negativa termer. Därför var det också var viktigt för flera kvinnor att hävda att de inte var hemlösa. Att de talade om att de kände sig rotlösa eller att de inte hade någon identitet behöver inte förstås som att de var ”jagsvaga”, rotlösa och därmed inkapabla av att ha en egen bostad. Snarare kan det tolkas som en upplevelse av att de i situationen förvägrats möjligheten till att rota sig och erkännas för den man upplever att man är. Erfarenheten av att inte ha något hem – att känna sig hemlös – följer av att inte ha möjligheten att skapa det hem, de rötter och den identitet som de vill ha. Kvinnornas definition av hemmet tar fasta på erfarenheten att den som har ett hem också har rätten att stänga andra människor ute. När de själva talar om längtan efter ett hem är det inte ”det goda hemmet” eller identiteten som kvinna som de syftar på – utan en privat sfär och en egen dörr som de har makt över. Deras egen definition av sin situation skulle därför kunna sägas vara ”dörrlös”. Det är med andra ord inte förverkligandet av en social identitet som kvinnorna talar om t.ex. den som kvinna utan en personlig identitet, möjligheterna att forma sitt eget ”livsmanus”.

I de intervjuade kvinnornas berättelser handlar hem i hög grad om exklusion, hemmet omgärdas av en gräns som talar om vilka som hör hemma innanför dem och vilka som inte gör det. Att höra hemma någonstans respektive att inte höra hemma innebär en lokalisering och en positionering på såväl den geografiska och sociala kartan som den mentala. Detta gör hemmet till en plats för omhändertagande och trygghet men också för våld och kontroll, såväl inom som vid hemmets gränser. Så visst är hemmet den trygga plats dit några av oss återvänder efter dagens slut men det är också den våldsamma plats varifrån andra (främst kvinnor och barn) flyr. En tredje grupp äger inte ens tillträde till något hem.

Våra bilder av hemmet är därför aldrig neutrala utan färgade av ideologiska föreställningar om det goda livet, familjen, kvinnan, ekonomiska värden, kulturell identitet och tillhörighet. Att bo, hur man bor och vilka man bor med är därför delvis ett resultat av politiska, ekonomiska och kulturella strukturer. Betydelsen av hemmet skapas därför av å ena sidan de materiella omständigheter under vilka vi lever och får våra erfarenheter, å andra sidan av olika berättelser med vilka vi söker definiera och tolka dessa erfarenheter.

Hemlöshet, liksom hem, är således både materiella och symboliska konstruktioner och de ideologiska betydelser som tillskrivs dessa begrepp får konsekvenser för de människor som blir definierade som hemlösa.

▪ Catharina Thörn

Catharina Thörn är sociolog och verksam vid Göteborgs universitet. Hon disputerade våren 2004 med avhandlingen Kvinnans plats(er) – bilder av hemlöshet.
Artikeln bygger på delar av denna avhandling.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: