Underkant – nr 4 2005

[050908] Red Peter Johansson, skalman.is@home.se

Loathing – vardagsmat (till dom som inte kan gråta)

det är förbjudet att vara vacker
& på ica står kassorna tomma
ibland undrar man massa saker
& ingen svarar som
när man sitter på tunnelbaneperrongen
& inte fattar varför det finns en rulltrappa
som går upp & inte för dom som ska
ner på perrongen & vem har bestämt att man
ska gå förbi alla andra som står still
i rulltrappan till vänster & varför har amerikanarna på sej skor inomhus

ibland sitter jag på tunnelbanan &
låtsas vara fri låtsas att fuck är ett fint ord
låtsas att alla i vagnen är min familj låtsas att
lås på dörrar bara är onödigt utanför
lyser lyftkranarnas lyktor & genomskådar
min själ blottar mitt underliv skriker sanningen
över mina läppar jag skulle kunna ta &
bygga en bro skulle kunna öva på ett självmord
i pulkabacken skulle kunna öva in varenda replik
från god father bara för att göra folk imponerade

i min skola fanns en kille som hette klas
han satt alltid längst bak i klassen hans mamma
äger en blomaffär i centrum & han hade alltid
dubbla strumpor på sej hans
ögonen var blåa nästan kalla som ett ishav eller
som isberget som titanic kolliderade med
jag krockade med hans isberg flera gånger
men han tittade alltid ner på en gång
han hade en rosa penna & ritade cirklar på sina skolböcker
folk undrar varför han såg så ledsen ut, jagmenar hanblir juinte retadeller mobbadju, han hade ingenting i världen att vara ledsen över
jag skulle vilja veta vad han tänkte på jag
skulle vilja gräva djupt inne i hans hjärna som på filmer man inte gillar
jag undrar vad klas inte gillade
han gillade nog inte sin hjärna
han skulle nog skicka ut soldater & olika
monster
för att döda mej om jag kom
i närheten av hans hjärna
han gillade nog inte att leva med sin hjärna
han dränkte sej i kanalen utanför blomaffären
& mamman var den första som såg honom
flyta förbi
på morgonen tog han alltid cykeln till
skolan & hans mamma knäppte hjälmen
åt honom
hans mamma är söt
blond & blåögd också
jag har sett henne
hon har inga isberg
undra vad han har fick sina isberg ifrån

tiden går inte baklänges & nånstans
finner vi oss själva
jag har en lyckopeng hemma
en enkrona från mitt födelseår
den är mörk som om silvret har nötts ut
jag brukar krama den hårt när jag
inte når runt att krama mej själv som när
man var liten & gjorde utflykt med klassen
till bokskogen & skulle se om man nådde runt
dom stora stammarna
vi nådde aldrig runt
jag är rädd att aldrig nå runt mej själv ibland
kan jag sova med öppna ögon för att inte något
oväntat ska hända med världen
vissa säger att världen kan
gå sönder när som helst
jag tror att den redan har gått sönder

i min trappuppgång bor en barnfamilj pappan skiljde sej för några år sen vi hörde när han skrek & lämnade huset
tydligen var det för att han hade en
älskarinna som var flygvärdinna & hade mer att
erbjuda än hemmakvällar i bubbelbadkar & filmdiskussioner & frukostfling-matning & spill på
skjortan
han hade större planer för sitt liv han ville inte ligga nedgrävd i en kista med en utbränd fru & två hjulbenta
barn, det va så han sa, nedgrävd i en kista, vi hörde
honom ända in till oss
väggen är tunn
världen är tunn livet är skört ibland kan
allt vara så skört att man måste gå på tå
för att inte förstöra det
ibland kan man vakna mitt i natten av att
man hör sin egen rädsla skaka i väggarna
skaka som porslin på en hylla man vågar inte tänka
på vad som händer när allt faller
den ena ungen i barnfamiljen är hjulbent & har lockigt
brunt hår & tre födelsemärken i pannan
hon brukar sitta i trappuppgången &
leka att det betyder evigt liv & när
man har evigt liv har man all tid i
världen att bli lycklig
jag brukar också leka att jag är lycklig
jag brukar sitta på bussen & tänka att det inte finns
nåt som heter ensamhet ätstörning våldtäkt alkoholist fortkörning fängelse böter misär fattigdom pengar nazism övergivenhet ignorans trakasseri missförstånd parkeringsvakt magsjuka cancer barnmisshandel krigszon
jag ser på människorna runt omkring mej hur dom
ler & leker samma lek som jag men i deras ögon
finns det isberg som genomskådar själen blottar underlivet & avslöjar sanningen att hela världen är
en krigszon

▪ loathing

loathon
Hon kallar sig loathing och skriver riktigt medryckande poesi. Speciellt förtjust i presentationer är hon dock inte utan ville nöja sig med att förmedla att hon ej borstar tänderna på morgonen. Och vem behöver en presentation när dikten svänger?

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: