Kampen om stadens platser

[051201] Internet är inte bara något som försiggår i en abstrakt verklighet utan vår världsbild har påverkats i grunden av den. Vår förståelse av omvärlden är starkt kopplad till bilder som leder tankarna vidare. Staden betraktas med nya ögon, ungefär som vi gjorde med vårt kära jordklot när vi fick se bilderna på det från rymden. En viktig tanke med nätverk är att det existerar ett antal noder i ett spretigt och kanske oöverskådligt system av möjliga kontakter. I noder sker extra många och extra intressanta möten sker. Möten kan ske på nätet men också i det fysiska rummet. Staden är där folk rör sig mest och där spännande möten lättast kan ske. Vi har helt enkelt fått upp ögonen för ”platsen” i staden.

Mats Franzén är sociolog från Uppsala. Han har forskat på platsens politik, men också på det offentliga rummets betydelse för hur en stad utvecklas. Han försökte förklara hur dessa olika aspekter på staden hänger ihop på ett seminarium vid Centrum för kulturstudier i Göteborg.

Det offentliga rummet är märkligt outvecklat som teoretiskt begrepp, menar Franzén, och saknar teoretiskt sammanhang. Ändå finns exempelvis mycket att fundera kring när det gäller det alltmer förekommande användandet av övervakningskameror. Arkitekturen har betraktats som något i huvudsak abstrakt.

Det finns mycket som skiljer en småstad från en storstad. I en småstad är rummet känt. Tryggt och dynamiskt på samma gång. Alla känner alla. En storstad är präglad av främlingarnas anonyma gemenskap. Man behöver inte känna sig påpassad av folk man känner, tvärtom kan man vistas i storstaden länge utan att träffa bekanta. Det är omöjligt att lära känna alla i en storstad, som dessutom fylls av tillfälliga besökare. Här tvingas man till en viss distans och likgiltighet.

Men denna distans kan plötsligt övergå i närmare bekantskap och sympati. Det finns något som hindrar staden från att falla sönder i anarki. Men denna ordning är ömtålig, menar Franzén. Det är lätt att bryta mot den ordning som har utvecklats. En galning kan köra med sin bil in på en gågata, vilket hände på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. Men sådant händer trots allt väldigt sällan. Livet i storstaden bygger på att man respekterar de regler för umgänge som finns.

Man kan vara mer intim i storstaden än i småstaden. De svaga sociala banden mellan folk kan tillåta storstadsbon att vara mer känslosam och intim, när man vet att man antagligen inte kommer att träffas igen. Distans behöver därför inte bara vara likgiltighet utan kan ge utrymme för en form av emotionalitet.

Så vad är då tillåtet i storstaden? Om det ska finnas plats för alla kan man inte göra vad som helst. Vad som är möjligt är delvis en förhandlingsfråga och kan variera inom en och samma stad. Normer sätts också av den nationella ordningen i landet som helhet. De kan alltså skilja sig åt mellan olika länder.

Byggnaderna är inte stumma utan påverkar det offentliga rummet. Rummet mellan husen påverkar verksamheterna inomhus, men även det omvända gäller. Verksamheterna inomhus är ofta privat verksamhet som är organiserad på ett visst sätt. Det offentliga rummet däremot är en öppen struktur, vilket har en viktig kvalitet. I gränsen mellan det privata och offentliga finns möjligheter till oväntade saker. För demokratin är detta ett viktigt element.

Ett hot mot denna dynamiska potential i storstaden är privatisering av det offentliga rummet. Franzén anger två slag av privatisering. Dels formell och juridiskt reglerad privatisering, som Nordstan i Göteborg. Det gamla gatunätet finns fortfarande kvar men gatorna är idag inglasade och rummet beslagtaget av handelsverksamheter av olika slag. Dels finns en informell privatisering, där vissa grupper exproprierar marken för egna syften. Det kan vara inlinesåkare som tar en trottoar eller gata i anspråk. Eller en helikopterplats som i Stockholm som under en tid var samlingsplats för stadens skinheads.

Medierna medverkar ofta till informell privatisering när de i sina rapporteringar beskriver en viss plats. En sådan är Vasaparken i Göteborg, som vid helt olika tillfällen haft rykte om sig att vara en otrygg plats för ensamvandrare. Rapporteringen kan även drabba en hel stadsdel, vilket bidragit till avflyttning av svenskfödda från vissa stadsdelar i de tre storstäderna i landet.

Privatiseringen av det offentliga rummet kan bidra till en instrumentalisering och homogenisering av stadens olika rum, som tillrättaläggs för en enda verksamhet. Handelns utveckling är ett sådant hot. Rummet iordningsställs för att optimera försäljningen. Vissa verksamheter betraktas då som störande inslag. Ett annat hot kan turismen vara, speciellt när man säljer stadens image med kommersiella argument.

Vad händer med platsen när kameraövervakningarna blir allt vanligare? Tanken är att övervakningen ska skapa tryggare platser. Kanske borde man hellre säga att tanken är att skapa säkrare platser? Trygghet och säkerhet är inte samma sak. Eller som kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson, sa vid ett besök i Brasilia: Där var så höga murar i vissa bostadsområden, att här kunde man tydligt känna att man inte trygg att vistas. Effekten av övervakningen kan bidra till en homogenisering av platsen och signalera att den inte är till för alla.

Övervakningskamerorna kan få den effekten att vi som medborgare abdikerar från vår roll som övervakare av att den informellt uppbyggda sociala ordningen i stadens rum. Där vi ingriper vid behov. Istället låter vi kamerorna bli vårt ställföreträdande vittne. Ingreppen får bli en senare fråga för polisen.

Polisens sätt att hantera ordningen i staden har också förändrats med åren, i samspel med förändringen av livet i staden och givetvis med samhällsutvecklingen i stort. Medan polisen tidigare patrullerade och arbetade förebyggande, arbetar man idag mer med utryckning när något redan har hänt. Uppsättningen av övervakningskameror motiveras ofta med att de ska fungera preventivt. Men i praktiken fungerar de som insamlare av bevis när något redan inträffat. Som i samband med flygkapningarna vid terrordåden i USA i september 2001. Terror och motterror följer en logik som enkelt kan utnyttjas av både politiker och medier. Eftertanken kommer nästan per definition ett steg efter.

Ropen på hårdare tag eller inskränkning av gamla demokratiska rättigheter sitter aldrig så löst som när en kraftfull och oväntad kriminell handlig utförs. Men även i mindre skala höjs röster som handlar mer om säkerhet för vissa grupper i samhället än om att skapa trygghet för det stora flertalet. En möjlig alternativ väg kan vara att fundera mer över platsens politik., samtidigt som man måste hålla i minnet att övergripande samhälleliga konfrontationer måste lösas med politiska medel.

En plats i staden kan kännas ogästvänlig eller inbjudande. Vem sätter normen för det. Mats Franzén ser det som en förhandling mellan olika grupperingar på ett ofta svårbegripligt sätt. Speciellt intressant är det med lite mer obemärkta platser. Där kan det finnas ett ständigt spel mellan olika grupperingar i någon form av samexistens. Men ibland blir det strid om utrymmet, som med helikopterplattan i Stockholm. Exceptionella platser blir det ofta strid om.

Obemärkta platser ska man vara rädd om, menar Franzén. Just för att de är obemärkta brukar de sakna kameraövervakning och ofta fungerar de alldeles utmärkt ändå. Men anonyma platser kan uppgraderas och bli ”exceptionell”. I östra Berlin gick det snabbt för kvarteret Hackeche Höfe. Vid murens fall flyttade kulturentreprenörer in i kvarteren, strax bakom Alexanderplatz. Det dröjde inte länge förrän den kapitalstarka medelklassen mutade in sig i området, som alltmer liknar en turistmagnet. Kulturen tvingas till längre ut liggande, anonyma platser.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: