Kultur alltmer politiskt laddat

[060202] Visst kan kultur vara provocerande och politiskt medvetet, inte minst hos kulturproducenterna själva. Politiker borde därför vara nöjda, inte minst kulturpolitiker. Men istället har politiker för det mesta aktat sig för att diskutera kulturens politiska dimensioner. Kulturpolitik har mest handlat om att diskutera kulturens spridning i samhället.

Mycket talar för att vi är på väg in i en ny fas, där kulturen hamnar på den politiska dagordningen. Orsaken är det framväxande kunskapssamhället. Nu är det inom näringslivet som kulturen börjat uppmärksammats. Här har man upptäckt att det finns kopplingar mellan kultur och kreativitet. Det räcker inte längre med att producera en pryl och sedan tro att den ska sälja sig själv, eventuellt understödd av traditionell reklam. Det behövs något mer.

Kulturens väg in i politiken kan även anläggas på mer oväntade sätt. Kunskapssamhället brukar sammanknytas med globalisering, som drar fram som en bulldozer i olika kultursfärer. Resultatet har blivit en tilltagande vilsenhet och identitetskris. Kopplar vi samman den tilltagande identitetskrisen och den tilltagande politiseringen av kulturen, kan vi göra ett nedslag i Danmark.

I det borgerligt styrda Danmark är det Brian Mikkelsen från konservative som är kulturminister. En vanlig borgerlig ståndpunkt är att ”kulturpolitik” bäst sköts av marknaden. Den kultur folk vill ha köper de. Den ståndpunkten kunde nog fungera under industrialismens århundrade, 1900-talet, men blir alltmer otidsenlig i en ekonomi som har kreativitet som ledstjärna.

Brian Mikkelsen har inte upptäckt detta än – kanske för att han är konservativ – utan ser främst kopplingarna mellan nationell identitet och kultur. För drygt ett år sedan beställde han en utredning om vad som är dansk kultur. I slutet av januari presenterades den, dansk kulturkanon, med ett dussintal exempel från konstområdena arkitektur, design, bildkonst, scenkonst, litteratur, film och musik. Plus barnkultur.

Debatten har inte uteblivit. Ett tema har varit vilka som kommit med på listan och vilka som inte gjort det. Två bidrag sticker ut speciellt. På barnkulturlistan finns Kalle Anka med! Det motiveras med att många avsnitt är producerade i Danmark och har en stark ställning inom barnkulturen. Ordföranden i utskottet, Henrik Marstal, är inte helt nöjd med detta val.

Bjørn Bredal från tidningen Politiken hänvisar till en känd tavla av Magritte, med en pipa som motiv. Titeln heter ”Detta är inte en pipa”. Bredal utropar att ”detta är inte en kanon”. Filmaren Lars von Trier hamnade själv på listan över omistlig dansk film med Idioterna (1998). Han protesterade mot att ha hamnat på listan genom att göra en kortfilm om den danska flaggan. Där klipps nationalsymbolen sönder och sys samman till en helröd flagga. För detta tillgrepp har han nu blivit polisanmäld.

Personligen tror jag att symbolisk kulturpolitik av Mikkelsens snitt är en verkningslös gest. Danskarna har dessutom redan fått erfara att kulturpolitik har andra och vidare dimensioner. När Jyllands-Posten i höstas publicerade några bilder på Muhammed, som enligt islam inte får avbildas, skapade det starka protester. Idag sprider sig en köpbojkott mot Arla i den muslimska världen.

Kunskapssamhället väcker även andra frågor om relationen mellan kultur och politik. Sårbarhet är ett sådant tema, som i sin tur har kopplingar till demokrati. Allt flyter samman. Kulturpolitiker kan därför inte nöja sig med att fundera hur näringslivet ska kunna utveckla det kreativa kapitalet. Kultur måste kunna slå rot på djupet.
Men vad betyder det?

▪ Christer Wigerfelt

Dansk kulturkanon – en presentation i tidningen Politiken.

Artikel i Alba nr 1/05 om Brian Mikkelsen och hans kulturkanon.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: