Kulturpolitik blir kulturplanering

[060202] Denna text utgår från att traditionella hierarkier, både med avseende på kulturbegrepp och politiska system, på 1990-talet utmanas på det kulturpolitiska området. Det är inte längre självklart vad som ska betraktas som ”kultur”, än mindre vad som ska betraktas som ”god” och ”dålig” kultur. En förskjutning mot att de lokala, regionala och internationella nivåerna tilldelas en ökad politisk och ekonomisk makt på bekostnad av den nationella kan också iakttas.

Den moderna välfärdsstatens hittills fasta grepp om det kulturpolitiska tolkningsföreträdet har således kommit i gungning. Kommunerna har visserligen tilldelats en nyckelroll i den svenska kulturpolitiken sedan 1970-talet, men fram till 1990-talet är det ändå den statliga nivån som varit pådrivande huvudaktör. På 1990-talet tar kommunerna tydligare initiativ till att erövra makten över den egna kulturpolitiska utvecklingen. Kulturdepartementets arbetsgrupp Kultur i hela landet uttryckte det 1999 som att det inte bara är ” – fråga om en förändrad kartbild utan om en helt ny karta”, där kommunerna utgör centrala kartritare. På denna alltmer från huvudstaden decentraliserade karta förväntas övriga större städer i Sverige – däribland Göteborg – inta särskilda maktpositioner.

Det är under 1990-talet som Göteborgs stad inleder en process mot ökad kulturpolitisk självständighet i och med utarbetandet av ett nytt kulturpolitiskt program. Kulturpolitisk strategi – version 1.0 blev titeln på det styrdokument som efter sex års behandling i Göteborgs politiska och förvaltningsmässiga apparat antogs i kommunfullmäktige och därmed ersatte det tidigare kulturpolitiska program som gällt sedan 1973. I detta styrdokument skiljer man mellan en konstpolitisk sektor, som är den centrala kulturnämndens ansvar och som syftar till att främja ”professionellt konstnärligt arbete” och en kulturpolitisk sektor, som är de sedan 1990 införda 21 stadsdelsnämndernas ansvar och som syftar till att främja det man kallar medborgarnas ”kulturella kompetens”.

Bortsett från en i svensk kulturpolitik ovanlig tydlighet med avseende på konst- och kulturdefinitioner, skiljer sig dokumentet inte i nämnvärd grad från traditionellt svenskt, och framförallt statligt, kulturpolitiskt tänkande. Det är den tredje sektorn i stadens kulturpolitiska modell – kulturplanering – som i alla fall vid en första anblick ter sig som ett brott mot den svenska kulturpolitiska traditionen. I strategin framställs kulturplanering som något som försöker bryta det politiska sektorstänkandet och istället främja gränsöverskridande: mellan offentlig och privat sektor, mellan olika politiska sakområden, mellan professionell konst och amatörkultur, mellan utövare och publik.

I denna text ställs frågan om vilka betydelser och vilka roller som tilldelas kulturplanering i Göteborgs kulturpolitiska strategi. Det är representationen av platsen Göteborg som står i fokus, dvs. hur platsen Göteborg framställs i kulturpolitiska styrdokument. Därför behandlas också hur platsen Göteborg, genom dess roll i kulturplanering, bidrar till att skapa stadens kulturpolitiska identitet.

Den gradvisa övergången till ett senmodernt, eller post-fordistiskt, samhällssystem i västvärlden har lett till nya utmaningar av föreställningen om konstens och kulturens autonomi och egenvärde. Därmed har även det som jag vill benämna ett kulturpolitiskt kunskapssystem ställts inför nya dilemman. Marknadsliberalismens och det alltmer globaliserade kapitalets ökande makt över nationalstaternas politiska system har bl.a. lett till ett ökat fokus på konsumenten i samtida västerländska samhällen. På konst- och kulturområdet har detta inneburit att fokus flyttats från konst- och kulturproducenter till konst- och kulturkonsumenter, där de sistnämnda tilldelas ett större inflytande över vad de förstnämnda ska göra. Parallellt har elitkulturens överhöghet ifrågasatts och kulturell mångfald blivit ledord.

Den statliga Storstadsutredning som avlämnade sitt slutbetänkande 1990, talar helst om storstadsregioner och tillväxtkorridorer. Med detta avses att det är större territorier än vad stadsgränserna anger som betraktas som centrala enheter i en global konkurrensmiljö. Detta, tillsammans med EU:s betoning av att de regionala nivåerna bör tilldelas större politisk-administrativ och ekonomisk makt, har bidragit till att det i Sverige idag experimenteras med en rad regionala självstyrelseorgan där Region Skåne och Västra Götalandsregionen kan betraktas som de regionbildningar som tagit de största stegen mot ökat regionalt självstyre.

I Regionberedningens slutbetänkande från 1995, som bildade grunden för att bland annat ovanstående regioner påbörjade sina försöksverksamheter under andra hälften av 1990-talet, lyfts också kulturverksamheters betydelse för regional tillväxt fram: ”Det råder enligt Regionberedningens mening ingen tvekan om att kulturen är en mycket viktiglokal och regional utvecklingsfaktor. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av medborgarnas livskvalitet, främjar deras kreativitet och fyller därtill en viktig identitetsskapande funktion”.

Föreställningar om att samhällsutvecklingen alltmer präglas av globaliseringsprocesser
innefattar tanken att dessa medför att geografiska territorier minskar i betydelse. Parallellt med att transnationella relationer då skulle bli viktigare än relationer inom nationalstatens gränser skulle informationsteknik bidra till att etablera virtuella rum där användarens geografiska placering blir oviktig. Dessa processer skulle då bidra till att ekonomisk, och därmed i kapitalistiska samhällen även politisk, makt i ökad grad är på väg att koncentreras till internationella kommersiella nätverk i ett globalt ”flödesrum”.

Den amerikanske urbantitetsforskaren Michael Peter Smith betonar dock att denna minskning av geografiska territoriers betydelse verkar sida vid sida med en tendens att dessa territorier blir av allt större vikt. I tillägg till att nationalstaterna behåller en viktig roll i framförallt den politiska samhällsutvecklingen, ser Smith en kanske ännu viktigare politisk förändringspotential i lokala miljöer, dvs. translokalitet blir en lika avgörande process som transnationalitet.

I translokala relationer tilldelas städer en allt större betydelse med avseende på vilka lokala miljöer som har störst möjligheter att tämja globaliseringsprocesser och vända dem till sin fördel i en global konkurrensmiljö. Saskia Sassen lyfts av Smith fram som en av de urbanitetsforskare som hårdast drivit tesen om att den globala maktbalansen alltmer går i riktning mot att bli en dragkamp mellan ett fåtal s.k. globala städer. Problemet med denna tes är, enligt Smith, att den bygger på en syn på globaliseringsprocesser som endast hämtar sin legitimitet från ett ekonomiska kunskapssystemet, där ett transnationellt kapital blir den viktigaste, och kanske enda, drivkraften. Kampen om detta kapital resulterar i en ranking av världens städer där endast de största, som New York, London och Tokyo, har en verklig chans att erhålla status som konstrollinstans och övriga städer får göra sitt bästa för att någorlunda hänga med.

I denna kamp mellan städer tilldelas kulturverksamheter en allt viktigare roll, inte bara med avseende på kultur- och medieproduktionens kraftiga expansion, utan också med avseende på stabiliseringen av platser som antas förlora sin identitet i relation till en alltmer heterogen omvärld. Omvärlden framställs som något som ”tvingar sig på” lokala miljöer och ”urvattnar” dem på deras unika särdrag.

Från ett sådant perspektiv blir konst och kultur verktyg med vilka lokala kulturpolitiska styrelsemakter söker bygga upp en ”autentisk”, stabil och homogen identitet som de tycker är på väg att gå förlorad. Man försöker då skapa en nära och specifik relation mellan kultur, plats och identitet, konstruktionsprocesser som kanske är mest tydliga inom det så kallade kulturarvsområdet. Historiska byggstenar i form av kulturmiljöer och kulturella artefakter används för att bygga en identitet där det historiska får bilda grund för det som ska representera det ”genuina” och ”autentiska” hos en plats. Dessa former av kulturpolitiskt identitetsskapande tenderar att skyla över, snarare än att lyfta fram, skillnader mellan olika aktörers syn på en plats identitet. Viktigt att betona är att kopplingen till ett ekonomiskt kunskapssystem inte försvinner i dessa tillämpningar av kultur som identitetsmarkör för en plats – det är just genom att konstruera en attraktiv identitet som en plats förväntas bli mer konkurrenskraftig i kampen om det transnationella kapitalet. Framgångar i denna kamp förutsätter effektiva marknadsföringskoncept av platser, ett arbetssätt som tenderar att homogenisera platsers identitet och som i allt högre utsträckning anammas i lokal och regional kulturpolitik.

De vid tillfället ganska unika tankar om kulturplanering som presenteras i Göteborgs kulturpolitiska strategi 1998 utgår enligt Christina Hjorth och Nils Tengdahl, de två tjänstemän som på kulturnämndens uppdrag var ansvariga för utarbetandet av strategin, från att man inte sett den statliga kulturpolitiken som sin främsta inspiratör. Istället har man blickat över nations- och sektorsgränser i sökandet efter fruktbara och nyskapande perspektiv. Hjorth, dåvarande
chef för Göteborgs kulturförvaltning, menar tillsammans med Tengdahl att det är den danske kulturforskaren Peter Duelunds indelning mellan konstpolitik och kulturpolitik, den franske sociologen Pierre Bourdieus begrepp kulturellt kapital, samt den brittiske kulturpolitikforskaren Franco Bianchinis tankar om kulturplanering som utgjort de främsta inspirationskällorna. Ett vetenskapligt kunskapssystem används således för att legitimera det kulturpolitiska. Då det är indelningen mellan konst- och kulturpolitik, och därmed mellan konst och kultur, som är den mest grundläggande åtskillnadsmekanismen i dokumentet och som får störst konsekvenser angående synen på konstens och kulturens egenvärde, kommer följande avsnitt att ägnas åt denna.

Med hänvisning till Duelund menar Hjorth och Tengdahl att 1700-talets upplysningsfilosofi möjliggjorde det borgerligt-liberala samhällets framväxt under 1800-talet, ett samhälle som i sin tur innebar en frigörelse av konsten. Framväxten av ”det moderna samhället” möjliggjorde här åtskillnaden mellan konst, dvs. ”– en symbolisk form i vilken individen kunde uttrycka upplevelser, erfarenheter och livssyn”, från kultur, dvs. ”– livsform och värdegemenskap”. I och med denna åtskillnad kunde konsten erhålla en oberoende, kritisk och emancipatorisk roll, först i förhållande till kungen och kyrkan och därefter i förhållande till det nationalstatsbaserade politiska systemet. Problemet är, enligt Hjorth och Tengdahl, att konstens självständighet i 1990-talets Sverige är på väg att undermineras:

Konsten har mer och mer börjat ses som ett verktyg eller ett instrument för att åstadkomma eller stimulera helt andra saker. Under 1900-talet har vi exempelvis kunnat se hur olika ideologiska schatteringar använt konsten i rent politiska syften. Den har också använts i helt vällovliga syften för att minska konflikten mellan olika samhällsgrupper. Under senaste årtiondet har vi allt oftare fått höra hur viktig konsten är som lokaliseringsfaktor och som draghjälp åt turistnäringen.

Hjorth och Tengdahl menar att tendensen mot en underminering av konstens egenvärde måste brytas och att konsten måste ”– frigöras, inte från hovet och kyrkan den här gången utan från samhället i viss mening, inte för att ställas vid sidan av samhället utan tvärtom – för att utvecklas och få en central betydelse i samhället”. I den kulturpolitiska strategi som antogs av Göteborgs kommunfullmäktige i januari 1998 anges därför att konsten inte kan användas för syften som går utöver dess egna utan att förlora ”– innebörd, trovärdighet och kvalitet”. Konst har således i strategin sitt eget rum, ett rum som är oberoende av geografisk plats.

Kultur, däremot, kan det enligt strategin ställas andra krav på och kultur, definierat som de ”– värderingar, traditioner och livsformer som håller samman en grupp, en befolkning eller ett samhälle i en social gemenskap”, bör särskilt brukas som kulturpolitiskt instrument för att minska segregation och öka medborgarnas delaktighet i den demokratiska processen och i samhällsutvecklingen. Kultur framställs således som något i högsta grad platsbundet. Det är till denna definition av kultur som kulturplanering ansluter sig, och kulturplanering omfattar allt ”– från de traditionella konstformerna till media, hantverk, mode, design, idrott, stadsplanering, kulturminne, turism, mattraditioner, nöjesliv, lokalhistoria”.

Kulturplanering är, till skillnad från konstpolitik, explicit kopplad till den geografiska platsen Göteborg. Kulturplaneringens syfte är att skapa en attraktiv livsmiljö i staden genom att identifiera stadens kulturella resurser, dvs. kulturplanering ska bidra till att konstruera staden Göteborgs identitet, betraktad från ett kulturpolitiskt perspektiv. Som Hjorth och Tengdahl själva påpekar så ger strategin ingen explicit definition av vad kulturplanering är, utan man får gå till andra dokument för att förstå mer om kulturplaneringens kontext.

Kulturplanering hämtar dock inte sin legitimitet enbart från ett ekonomiskt kunskapssystem. Ser vi till de tillämpningsområden som kulturplanering föreslås få i Göteborgs kulturpolitiska strategi är endast tre inriktade mot det ekonomiska konkurrensområdet. Resterande tio fokuserar istället på staden som ett demokratiskt och offentligt rum, där medborgarnas tillgänglighet till
detta rum ska förbättras genom allt från bättre gatubelysning och boende i centrum till skapandet av nya kulturella mötesplatser och information om vad som sker i staden. Strategin försöker också ta utgångspunkt i den mer holistiska samhällsbeskrivning som Bianchini förespråkar som grund för kulturplanering, där ekonomiska, miljömässiga, sociala och politiska dimensioner inte ska särskiljas från kulturella i syfte att uppnå ekonomiska konkurrensfördelar, utan för att skapa platser där medborgarna känner sig delaktiga i dessa platsers konstruktion.

Delvis verkar Göteborgs kulturpolitiska strategi ha influerats av den syn på kulturverksamheters samhälleliga roll som framställs i det internationella kulturpolitiska dokumentet Our Creative Diversity från 1995. Strategin inleds också med ett citat ur detta dokument, ett citat som lyfter fram städernas historiskt unika roll. UNESCO:s Världskommission för kultur och utveckling, under ledning av Javier Pérez de Cuéllar, påbörjade 1993 arbetet med dokumentet, en
arbetsprocess som involverade en lång rad politiker, tjänstemän och forskare från hela världen. Målet om en hållbar utveckling i global skala, och hur konst- och kulturverksamhet ska kunna bli en central del i en sådan utveckling, är dokumentets centrala problemkomplex. Dokumentets syn på olika slag av utveckling styr också synen på kulturverksamheters roll i denna utveckling.

Sammanfattningsvis ger UNESCO:s dokument, liksom Göteborgs kulturpolitiska strategi, uttryck för ett synsätt där kulturpolitikens och kulturplaneringens legitimitet grundas i en kombination av motiv hämtade från ett ekonomiskt respektive demokratiskt kunskapssystem.

Det demokratiska kunskapssystemet, med dess fokus på medborgarnas upplysning genom förkovran i kultur som ett värde av kollektivt intresse, bidrar till att Göteborgs kulturpolitiska strategi reproducerar den i svensk kulturpolitik traditionella åtskillnaden mellan konst och kultur, mellan produkterna av det som betraktas som konstnärliga praktiker och kultur som gemensamma värderingsmönster. Det sistnämnda har hittills, med hänvisning till praktiska skäl, uteslutits från det kulturpolitiska området. Kulturplanering, i dess språkliga utformning, bidrar dock till att sätta denna åtskillnadsmekanism ur spel då den överskrider gränserna mellan det som klassificeras som estetiska uttryck, populärkultur och vardagskultur. Genom detta gränsöverskridande söker kulturplanering på allvar att introducera ett fokus på mångfald med avseende på både kulturella uttrycksformer och identitetsskapande. Kulturplanering möjliggör också att kultur som värderingsmönster konkretiseras genom att ges uttryck i staden Göteborg som fysisk plats. Intressant är att det är en internationell kulturpolitisk diskussion, samt influenser från ett vetenskapligt kunskapssystem, som bidrar till formandet av kulturplanering i Göteborg.

Det ekonomiska kunskapssystemets ökade beblandning med det demokratiska är också en förutsättning för att kulturplanering inkluderas i Göteborgs kulturpolitiska kunskapssystem. Genom sitt konsumentperspektiv och fokus på individuella preferenser och livsstilar, bidrar det ekonomiska kunskapssystemet till att öppna upp för gränsöverskridanden. Men det bidrar också till en homogeniserande representation av platsen Göteborg, som framställs som en enhet gentemot omvärlden. Denna omvärld representeras omväxlande av Västra Götalandsregionen, den svenska nationen och en global konkurrensmiljö. På samma sätt framställs kultur omväxlande som ett värde och som en vara. Den mångfacetterade balansgången mellan att betrakta relationen mellan kultur, plats och identitet som ett värde eller som en vara är det som gör att kulturplanering ger en mer komplex bild av kulturpolitikens legitimeringsgrunder än vad som hittills varit fallet i kommunala kulturpolitiska styrdokument.

▪ Jenny Johannisson

Denna text handlar om de betydelser som kulturplanering tilldelas i Göteborgs stads kulturpolitiska förändringsarbete under 1990-talet. Texten utgör en kraftigt förkortad och redigerad version av en artikel publicerad i antologin
Kultur, plats, identitet:
Det lokalas betydelse i en globaliserad värld
Nya Doxa 2003

Jenny Johannisson
är doktorand vid Centrum för kulturpolitisk forskning, Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås/Göteborgs universitet. Hennes avhandling utforskar kulturpolitiskt förändringsarbete i Göteborg under 1990-talet.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: