Varför sa du inte bara nej?

[060313] Det finns en debatt som ingen tydligen vill lyfta och det är att kvinnor också har en del i den könsmaktsordning som råder. Inte minst medelklasskvinnor. Vi är många som år ut och år in uppoffrat oss för att få bekräftelse på att vi är älskade, oumbärliga och bäst på att ta hand om barn, nära och kära och inte minst det obetalda arbetet. Vi borde nu ta och göra oss en självrannsakan. Varför behöver vi bekräftelse på detta sätt i stället för att avsäga oss en del arbetsuppgifter, inte minst de tråkiga, monotona som vi borde dela på, kvinnor och män?

Det finns ett otal kvinnor runt om i landet som på olika sätt ställer upp på alla möjliga förväntningar. Vem som skall besöka de gamla föräldrarna, hålla reda på födelsedagar, bjuda hem vänner, planera inköp mm fast de egentligen inte har någon större lust med det. Sedan kan man höra tiriader av klagan över att de ensamma få ta ansvar för detta ouppskattade arbete. Hur vore det att skita i det och i stället låta tomrummet uppstå! Först då kan en förändring ske. Något saknas och någon, några, måste utföra detta arbete som fungerar som ett kitt i vardagen och i mellanmänskliga relationer. Då tror jag att vi verkligen skulle komma ett rejält steg närmare ett jämställt samhälle.

Genom att vi upprepat gör oss till självuppoffrande ”offer” kommer vi ingenstans, men bjuder vi motstånd, så att ett tomrum uppstår, märks det.
Det är inte enbart män som bär upp könsmaktsordningen på det privata planet, utan även kvinnor. Om vi inte inser detta utan fortsätter i samma gamla hjulspår så är vi inte ärliga.

På arbetsplatserna ser det likadant ut. Kvinnor passar upp och gnäller. Kaffekokning, personalfester, presenter till nyfödda, jag kan räkna upp i det oändliga. Det obetalda arbetet med detta tar både tid och engagemang från det politiska och fackliga arbete vi borde ägna oss åt för att verka mot ett jämställt samhälle, både privat och i arbetslivet.

För en del år sedan hade jag överenskommit med en av sönerna att han själv skulle ta sig hem från en kompis ute i en byhåla i vårt närområde och att jag inte behövde hämta honom. I förvissning om detta kopplade jag naturligtvis av efter jobbet. I godan ro tog jag ett bad och gick och myste i morgonrocken. Därefter gick jag och lade mig för att läsa.

DÅ ringer telefonen. Sonen ber att få bli hämtad i alla fall. Jag svarar lite motvilligt ja men kör sedan för att hämta honom. Under hela vägen hem älter jag hur besvärligt det var att ta på sig och köra för att hämta honom då vi kommit överens om något annat. Han får knappt en syl i vädret. När vi nästan kommit hem frågar sonen ” Mamma, varför sa du inte bara nej?”.

Jag blev helt ställd. Tanken hade överhuvudtaget inte slagit mig. Så enkelt var det naturligtvis. Jag kunde sagt nej! Detta lärde mig mycket i att hantera liknande situationer framöver.

▪ Maria Hagberg
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: