[060416] För ett drygt år sedan – vintern 2005 – spirade en försiktig optimism i Palestinafrågan. Ledarskiftet efter Yassir Arafats död hade genomförts under lugna och ordnade former. Med Mahmoud Abbas som president hade palestinierna fått en ledare som Israel respekterade och kunde tänka sig att förhandla med.
Israels premiärminister Ariel Sharon lovade att avveckla den israeliska ockupationen av Gazaremsan. Det fanns tecken på en mer aktiv amerikansk politik i området, inkluderande en starkare politisk press på Israel. Kanske kunde Israel och palestinierna nu återgå till Vägkartan, den fredsplan som FN, USA, EU och Ryssland tillsammans med parterna enats kring, och på sikt även börja förhandla om de stora och för konflikten avgörande frågorna?
Bara ett drygt år senare, våren 2006, har optimismen förbytts i pessimism. Visserligen drog sig Israel tillbaka från Gazaremsan, men någon reell palestinsk självständighet blev det inte. Israel kontrollerar gränserna, såväl till sjöss som till land och i luften. Kontakterna mellan Gazaremsan och det större palestinska området Västbanken är begränsade och kontrolleras av Israel. Det palestinska parlamentsvalet i januari 2006 förde den av USA och EU terrorstämplade islamistiska organisationen Hamas till makten – och därmed har palestinierna på nytt ett ledarskap som Israel vägrar förhandla med.
Den nyvalde israeliske premiärministern Ehud Olmert, som efter Ariel Sharons slaganfall försöker axla dennes politiska mantel, har förklarat att han under mandatperioden kommer att utropa Israels nya gränser. Dessa nya gränser kommer enligt Olmert att gälla oavsett om palestinierna accepterar dem eller inte. Den ekonomiska nöden och den politiska frustrationen bland palestinierna på Västbanken och i Gaza är stor. En självständig palestinsk statsbildning känns väldigt långt borta.
Det palestinska parlamentsvalet den 26 januari utmynnade i en paradox. Å ena sidan var de flesta bedömare överens om att det var kanske det enda egentligt demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. Det var en historisk händelse, inte minst mot bakgrund av att valet genomfördes under israelisk ockupation och i områden plågade av fattigdom och social oro. Valdeltagandet var högt, valresultatet entydigt och inga anklagelser om valfusk har framförts. Det sätt på vilket valet genomfördes var onekligen en seger för demokratin.
Å andra sidan möttes valresultatet av ett ramaskri och hot om sanktioner från USA och EU. Genom att rösta fram det islamistiska Hamas hade palestinierna, menade man, röstat på fel parti. Hamas var terrorister som ville förinta Israel och några kontakter med en palestinsk regering – om än folkvald – styrd av Hamas är för Israel otänkbart och för många västländer åtminstone svårhanterat.
Hamas valseger hade sin grund i ett genuint palestinskt missnöje med korruptionen och Al Fatahs politiska och ekonomiska misslyckande att förbättra levnadsförhållandena för det palestinska folket. Men Hamas valseger var också ett led i en våg av islamska framgångar i val i Mellanöstern det senaste året – inte bara i Palestina utan också i Libanon, Irak, Iran och Egypten.
EU ställer nu krav på Hamas att ändra sin politik för att inte biståndet skall dras in och för att en politisk dialog skall kunna åstadkommas. Kraven går ut på att Hamas skall erkänna Israels, avväpna sin milis samt ta avstånd från våldshandlingar. Kraven kan på ett sätt uppfattas som rimliga. Men vid en närmare skärskådan är de alla djupt problematiska.
För det första är frågan vilket Israel det är Hamas skall erkänna? Är det staten Israel med de internationellt erkända gränser som rådde före junikriget 1967, och som t ex också Sverige erkänner? Då är problemet att Israel själv inte erkänner dessa gränser. Ur Hamas synpunkt blir det politiskt svårt att acceptera krav från EU på att erkänna 1967 års gränser om inte EU samtidigt ställer krav också på Israel självt att erkänna 1967 års gränser.
För det andra är Hamas milis bara en av flera palestinska miliser i området, som t ex Al Aqza-martyrernas brigader och Islamiska Jihad. Dessa miliser kommer inte frivilligt att låta sig avväpnas av Hamas. Det är också politiskt omöjligt för Hamas att avveckla sin egen milis samtidigt som man låter dessa rivaliserande grupperingar att ha kvar sina vapen.
För det tredje är det oklart vad som innefattas i kravet att Hamas skall ”ta avstånd från våld”. Omvärlden betraktar Västbanken som ett av Israel ockuperat palestinskt område. Enligt folkrätten har ett ockuperat folk rätt att göra väpnat motstånd mot ockupationsmakten. Hamas har av det skälet ingen anledning att avsvärja sig våldsanvändning överhuvudtaget – däremot förbjuder folkrätten våldshandlingar som riktar sig mot civila.
Hamas befinner sig nu i ett politiskt vakuum. Ingen – inte minst de själva – hade förväntat sig att de skulle vinna valet och de hade därför ingen politisk beredskap för vad som skulle hända. Inom Hamas finns olika åsiktsriktningar som pendlar mellan fundamentalism och pragmatism. Helst hade Hamas velat bilda en palestinsk samlingsregering, och därigenom ge såväl Israel som EU och USA bättre möjligheter att upprätthålla kontakten med det nya ledarskapet. Men övriga palestinska grupperingar vägrade. Främst Al Fatah – sargat av egna interna stridigheter efter valförlusten – vill nu låta Hamas regera sönder sig, i en palestinsk ekonomi som befinner sig i fritt fall. Israel bidrar till att förvärra den palestinska ekonomiska krisen genom att hålla inne palestinska skattepengar som man i kraft av ockupationsmakt har kontrollen över.
Israels premiärminister Ehud Olmert klargjorde under valkampanjen att han inom några år avser att själv slå fast var de nya gränserna gentemot palestinierna kommer att gå. Med all sannolikhet kommer dessa gränser att i stort följa den mur eller barriär som Israel nu i uppenbart brott mot folkrätten bygger på palestinskt område på den ockuperade Västbanken.
EU och USA vägrar att ha några officiella eller offentliga kontakter med Hamas, trots att Hamas kom till makten genom demokratiska val. Hamas har också sedan över ett år tillbaka uttalat en ensidig vapenvila gentemot Israel. Genom att utsätta Hamas för politiska och ekonomiska sanktioner hoppas EU och USA att Hamasregeringen antingen skall falla samman av trycket, nyval utlysas och Al Fatah åter komma till makten. Eller att pragmatikerna i Hamas skall stärkas politiskt och uppfylla kraven på att erkänna Israel, avväpna sin milis och ta avstånd från våldsanvändning.
Men risken är stor att andra stater i Mellanöstern – t ex Iran – väljer att ekonomiskt hålla Hamas under armarna, vilket försvårar för pragmatikerna att förändra Hamas grundinställning. Tvärtom kan sanktionerna från USA och EU bidra till att stärka de fundamentalistiska krafterna inom Hamas, som genom sanktionerna får sin verklighetsbild bekräftad. Hamas är dessutom en rörelse som genom erfarenheterna av sin omfattande sociala verksamhet (skolor, sjukhus etc) och avsaknad av korruption i dagsläget sannolikt är mer regeringsdugligt än ett av korruption och inre motsättningar sargat Al Fatah. Det går inte att förutsätta att ett palestinskt nyval inom överskådlig tid skulle leda till regeringsskifte.
Om Israel och Ehud Olmert gör allvar av sina planer att självsvåldigt slå fast gränsen mellan Israel och Västbanken innebär det att konflikten låses långt in i framtiden. Ingen av de fyra kärnfrågorna – upprättandet av en palestinsk statsbildning, avvecklandet av de illegala bosättningarna, Jerusalem och den palestinska flyktingfrågan – får en för palestinierna acceptabel lösning. Israels grannstater och även många länder i väst kommer att vägra erkänna Israels nya gränser. Västbanken stympas med den planen på ett sätt som avsevärt försvårar upprättandet av en palestinsk statsbildning med reell suveränitet. De påtvingade gränserna kommer självklart heller inte att ac-cepteras av palestinierna utan riskerar i stället att utgöra grogrund för en palestinsk revanschism.
Situationen på de palestinska områdena är mycket allvarlig. Den sociala nöden är avsevärd och det syns inga tecken på bättring. Den folkvalda regeringen isoleras av såväl ockupationsmakten Israel som USA och EU. Den sekulära Al Fatah-rörelsen som under Mahmoud Abbas ledning många i väst satt sitt hopp till genomgår en avsevärd inre kris och ingen vet om den kommer att falla samman. Kriminaliteten växer och flera av de väpnade miliserna saknar politisk styrning. Risken för ökad våldsanvändning är överhängande.
Som situationen är i dag bör Hamas dömas efter sina gärningar, inte efter sitt politiska program. Den mer än årslånga vapenvilan från Hamas sida är positiv och skall uppmuntras. Ett indraget bistånd drabbar de fattigaste som behöver det bäst och riskerar att missgynna de krafter inom Hamas som vill utveckla rörelsen i pragmatisk riktning. EU bör avstå från sin isoleringsstrategi och genom politisk dialog främja pragmatikerna – inte minst genom att visa att man ställer lika hårda krav på Israel att avstå från sitt folkrättsstridiga agerande på de ockuperade områdena. I en sådan process vore det välgörande att få höra Sveriges röst. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.
