Det andliga flödet

[060420] Om inte alla är fria, är ingen fri. Uppbyggda system fruktar individens frihet, den fruktar även en gryning då individen inser sin unikhet och egenvärde, och i rörelse och känsla framhäver sina rättigheter som självständig och en medvarelse.

”Utopiskt att tro på kärleken och godheten”, kan många invända, i en tid då realismen ständigt sägs och bör sättas i första rumskammaren. Realism eller inte, utopiskt eller inte, att tro på kärlekens seger över dom systematiska försöken att hålla oss splittrade och misstänksamt inställda till varandra, ser jag lika självklart som att floden vill fortsätta strila och skvalpa i lugn och oändlighet.

Gällande realismen i sej, är ingenting så frånstötande som det konservativa försvarandet av en världsbild som härrör sina grundpelare i en tid då världen troddes var platt, vita män var dom enda levande och dom kristna idealen dom okränkbara svaren för all tid framöver. Det kallar jag, personligen, en utopisk upplevelse å det grövsta, en bångstyrig inställning där ingenting någonsin kan vara annorlunda än hur blotta ögats illusioner framställer det.

Varför inte tro på kärlekens utopi, den inre världens revolution?
Är din frihet allas frihet? Existerar friheten för den enskilde om den inte existerar för samtliga? Då mänskligheten, tillika individerna, ställs inför dom yttersta prov, beprövad av olika faktorer som härrör från dom greppbara metoderna till dom obeskrivliga situationerna livet kan försätta oss i, kommer den i kontakt med det yttersta inom oss. I den yttersta tillvaron, t.ex. då döden knackar på skalets portar, hamnar individen i kontakt med dom befriade områdena av varandet. Individen frigör sej från bedömandet som är individen tillkorta, blickar i denna oändliga och tidlösa tillvaro in i sej själv, och beskådar varandets verkliga ursprung. Något som inte bara döden kan frambringa och inspirera till, utan även ”extrema” situationer och tillfällen, levnadssätt som; kärleken, fattigdomens misär och vilsenhet, utanförskapet.

Dom länder som stämplas som u-länder sägs av våra levnadsvanor inte bara vara efterblivna och lata, dom hävdar vi även är bakåtsträvande stackare som inte vet någonting om något. Därför tror vi även att dom behöver vår hjälp. Det började tidigt, när kristendomen trodde att världen var i behov av ett härskande, diktatoriskt system och främjade därför kolonialismen och var i allra högsta grad en deltagare på allra högsta nivå i deras övergrepp. Något som senare fortsatte med imperialismen, som ännu tog hjälp av kristendomen och främjade system där makten främst sattes i kyrkorna i terroristregimers regi, utan individernas påverkan. Det fortsätter i skrivande stund med nyliberalismens korståg, plundrande och våldtagande av dom redan utsatta världsdelarna i ett världsomfattande korståg av nyliberalismens slutprodukt.

Faktum är att u-länderna, om vi nu fortsätter att kalla dom så, det våldtagna folkets burar, har kommit mycket längre än vi moderniserade och västorienterade individer har; i sin kontakt med sej själva, sin omgivning och situation, andligt och socialt. Främst i förhållandet till dom andliga sidorna och den egna andliga revolutionen, då individen blir varse sitt kall och egenvärde, har u-länderna nått oändligheter längre än dom som titulerar sej själva som mänsklighetens slutprodukter. Den andliga efterblivenheten är i det närmaste total i vår västliga närhet och i dess stater, det är vi som är andlighetens u-länder, levande i tabun där andlighet är detsamma som efterblivenhet.

Är friheten det faktum som glömts bort bortom lundarna och tryckerierna? Eller är friheten den uppgift som alla individer har, att i sin egen kamp söka förkroppsliga och leva ut i den form den själv förmår? ”Att bli sej själv” efter dom förutsättningar individen själv besitter, som vilka i sin tur leder till ytterligare frågeställningar gällande den medfödda utsattheten, eller som ett av många offer bakom högre instansers påverkande av frihetens utseende redan från det första andetaget. När strävandet efter frihet uppstår, faller individen in i ett varande i nuet, i sitt andetag och sitt varandes förnimmelse av sanning. Något som inte kan fördömas som ”mindre sant” än någonting annat.
Individen blir ett med flödet, sitt eget självständiga flow.

Istället för att leva i morgondagen som ännu inte existerar, i den hetsliknande kampen om ett värdigt nästa liv, bör individen söka utveckla sej nu. Döden, det kommande själssteget, visar individen var den fantastiska själsvandringen tar vid, då det eviga livet inte sitter i den yttre men i den inre oändlighetens drömmar.

Livet är inte en begränsning.
Livet är inte instängt i uppfunna fysiska lagar som det i vår värld är tabu att ifrågasätta. Majoriteten av mänsklighetens individer är uppfostrade efter systemreligiösa ideal som bestämmer vart själen hamnar i och med dödens sällskap, något som dom förväntar sej att individen inte alls ska ifrågasätta. Det dom systemreligiösa uppfinningarna definierar som själen, hamnar antingen i kistan under jorden, blir ett med den eller döms efter den korta tillvaron på jorden inför den klassinriktade himmelens tribunaler innan den beivras inträde eller refuseras och hamnar i helvetets förevigande lågor med för många punkter i syndprotokollet. Fler dödsscenarios finns att exemplifiera.

Döden är en frihetsrebell och frihetsförespråkare.
Därför blir döden en frihetsfråga. Bör individen inte lämnas åt sin egen tro och sökande även när det gäller döden? Besluten kring döden eller dess fortsatta levnad bör helt lämnas i individens händer. Därför bör dödshjälp och annan eutanasi helt bortkopplas från dom religiösa borden och dess förmåga att snärja in massorna i bifrågor gällande moraliska inställningar och skuldbeläggande bördor över individen, som redan befinner sej i trånga situationer. Den skuldbefrielsen gäller även kvinnors rätt till självbestämmande över sin egen kropp i alla lägen och framförallt kring abort. När tabunas murar sprängs, inifrån, lämnas självbestämmandet över till individen själv. Och tabunas murar kan individen spränga närhelst den själv finner lämpligt.

Vad som händer i och med det fysiska skalets förfall, och det vi med fasa kallar döden, får individen och själen ta del av i dödsögonblicket. Så därför bör individen lämnas åt sin egen tro kring vad som döljer sej i och med själens fortsatta existens eller eventuella upplösning.

Orsakad av varje härskarutövande religion och system, sociala som politiska, framförallt som påtvingade lögner om tillgodosedd frihet när djur och individer är allt annat än fria, tror vi att normerna lever granne med den oändlighet vi har omkring oss. Som vi istället för att acceptera och njuta av i nuets svalka gör allt för att förstå oss på och finna godtyckliga svar för, av rädsla för insikten att det möjligtvis inte finns något svar på någonting som saknar fråga.
Det vi kallar livet kanske inte är en fråga, det kanske är en resa in i ett stadium där vi äger oändligheter av möjligheter att insvepa energierna med.

I den omkringfarande verklighetsflykten intar den fysiska tillvaron, trots kännbara klagorop från själ och hjärta, en självklar ståndpunkt; det är rädslan att stanna upp, börja älska sina brister och möjligheter att lära och inspireras av alltet omkring oss. Rädslan för döden är i sej inte av någon naturlig art, den är en påtvingad konstellation av samhällssystemens indoktrinerande av dödlighet och svagheter som något avskyvärt och fult, något att förakta och hålla sej ifrån. Religioner bör inte heller här vända frågorna ryggen och inta en passiv ställning, utan istället inta scenen och ge svar till frågorna jag kräver svar på;

Varför är det så viktigt och fullkomligt uppenbart att maktinstanser låter individer leva hela liv under rädsla och förtryck och tillråga på det även tvingas fortleva sina liv för att vinna poäng till en himmel som alla ändå inte önskar beträda av olika anledningar?

Och eftersom varje individ förr eller senare inser det omöjliga i att undfly döden, eller vandringen till vad den spännande upplevelsen i ”livet efter detta” innebär, väljer dom flesta att stänga av sina sinnen. Hellre lever man i morgondagens frost framför aftonskymningens nu och känna brisen eller kylan, helt enkelt för att missklangen och tolkningen av det påhittade ordet döden klingar ut i form av rädsla och flykten från sej själv.

Betänk istället det faktum att döden, som jag hädanefter väljer att kalla den fantastiska vandringen – förkortad till endast vandringen – är helt ens eget. Vandringen, som jag även kopplar samman med vad vi kallar livet, är nuet – och nuet är döden. Vi lever i ständig medvetenhet kring dödens närvaro.

Välj inte bort den; acceptera den som den ständige följeslagaren.
Undfly hyckleriet som påstår sej veta mer om livet än livet självt. Jag kräver tillbaka spaden till min egen sandlåda och gräver så mycket jag själv vill, för döden liksom livet kommer alltid att vara trivsamma lekkamrater som ser åt mitt håll med breda leenden i samförstånd och vänskap.

Dom är nämligen en och samma förnimmelse av en djupare del av mej själv; den del jag tar kontakt med i meditationens former, i drömmarnas spår och i tankarnas frigörande oändlighet; jag är dom, och dom är jag, vi är oändligheten.

Älska och acceptera ofullkomligheten och svagheterna, kräv tillbaka nuet du blivit bestulen på.
Och fågeln som flyger fri i sin bur? Även den döve undulaten förtjänar sin frihet.

▪ Klas Lundström
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: