Får jag läsa barnböcker?

[061019] En berättelse om ett barn, en barndom. Är det automatiskt en bok för barn? Naturligtvis inte. Men påfallande ofta tänker vi så.
Det finns många böcker som jag själv tyckt om, gråtit till och roats av, som jag inte alls borde läst. Eller möjligen skulle läst av plikt som god förälder. I alla fall om jag litat på vad som står på baksidan på böckerna eller på vilken hylla de placeras i bokhandeln och på bibliotek.

Att böcker sorteras efter målgrupp är naturligtvis ingenting nytt. Kanske har vi möjligen fler kategorier nu än någonsin förr. Det börjar bli lika svårt att manövrera sig fram i bokhandeln som i skivaffären. Tonår, unga vuxna, ungdomar, nästan vuxen – vad är skillnaden? En bokhandel jag besökte nyligen hade inte mindre än fem olika barn/ungdomskategorier i sina hyllor. Och då räknar jag inte de olika fackhyllorna (biografier, ordböcker, fakta, bilderböcker…) Ni kanske förstår. Det är svårt att hitta.
Och jag då – som snart är femtio och har vuxna barn. Var hittar jag mina böcker? Finns det någon särskild hylla för barnsliga vuxna? Eller för vuxna som då och då vill veta mer om hur det är ställt med tonårsvärlden?

Jag har alltid känt mig lite irriterad över det här envisa kategoriserandet och känslan förstärktes nyligen när jag läste Johanna Thydells senaste bok ”Det fattas en tärning”. Det är en bok som ur barnet/tonåringens perspektiv skildrar en skilsmässa. En bok som vore lärorik för vilken vuxen som helst.

Många som skulle kunna läst och uppskattat Thydells bok missar den förmodligen på grund av att den ser ut och marknadsförs som ungdomsbok. Vi känner oss helt enkelt inte inbjudna.

Det finns mängder av böcker som missar tänkbara målgrupper på det här viset. Johanna Thydells bägge böcker hör hit, flera av Peter Pohls böcker glider också mellan kategorierna. Hans ”Medan regnbågen bleknar” gavs till exempel ut som vuxenbok men fick Expressens utmärkelse Heffaklumpen för bästa barnbok. Och varför är till exempel inte Jonas Hassen Kemiris bok ”Ett öga rött” klassad som ungdomsbok. Den har ett konsekvent ungt perspektiv – om nu det är kriteriet. Nu hamnade ju han i ett annat kanske lika begränsat fack ”förortsskildring med invandrarperspektiv”, men det är en annan historia.

Kanske skulle Pernilla Glasers fantastiska bok ”Robson” hittat fler läsare om den inte stod i hyllan för böcker om sjukdomar på biblioteket? Den är inte alls bara en skildring av en sjukdom, utan av en kärlekshistoria och om hur det är att bli vuxen – om än under lite extrema förhållanden.

Det finns också bilderböcker som till maneret ser ut som barnböcker men vars historier kanske mest riktar sig till vuxna. En av mina barns gamla favoritböcker, Fam Ekmans ”Kyss katta”, ingår i den kategorin. Den handlar om Brun som jobbar på ett urtrist kontor och som en dag får nog och bestämmer sig för att ge sig ut och finna lyckan. En intrig värd en tegelstensroman, men här effektivt och roligt berättad i ett litet bilderboksformat. Uppskattad av läsare i alla möjliga åldrar och storlekar, i alla fall hemma hos mig.

Varför gör man det då?
Men om det nu är så svårt och dumt, varför delar man då in böcker efter ålder? En anledning är, trots det jag skrev ovan, att det ska gå lätt att hitta dem. Om jag vill gå in och köpa en bok till en tolvåring och inte har så bra pejl på vad de kan tänka vilja läsa så är indelningen till viss hjälp. Ännu mer hjälp skulle jag nog ha av en väl påläst bokhandelsmedhjälpare. Men de är inte så många i dessa dagar och i nätbokhandeln finns de inte alls. Därav ett ökande antal kategorier att gå vilse bland. Detsamma gäller på bibliotek. Där är en duktig bibliotekarie till stor hjälp, men de blir också de färre och färre i dessa nedskärningarnas gyllene tidevarv.

Biblioteken är annars av gammal hävd experter på att dela in böcker i underkategorier. Allt för att underlätta för oss som letar – men med den nackdel som ni kanske börjat uppfatta vid det här laget?

En annan viktig orsak till kategoriseringen är självklart marknadsavdelningarna på förlagen som tycker att det är bra med en tydlig målgrupp. Det gör det lättare att veta hur boken skall lanseras. Men jag undrar om de inte lurar sig själva där ibland och missar en stor grupp inte så förutsägbara läsare?

Kanske är det ett fiffigt trick att göra som man gjorde med Harry Potterböckerna. De fick nya och ”vuxnare” omslag och ny typografi när de gavs ut på nytt av det svenska förlaget Tiden (som stal idén från det engelska förlaget som prövat den med stor framgång).
Lite ledsamt är det att det görs, men kan ske känns det lättare att sitta på bussen och läsa den vuxnare varianten? Kanske kan det nya omslaget också göra att boken ”dubbelplaceras” i bokhandeln och på bibliotek?

Hur tänker då författarna runt det här?
Peter Pohl säger i en intervju han lagt ut på sin hemsida att ”Om ett barn eller en vuxen är berättare blir det en vuxenbok, är berättaren en ungdom anses det vara en ungdomsbok”. Han bekymrar sig inte särskilt över detta. Han anpassar inte språket efter den tänkta läsaren utan efter berättelsen eller kanske snarare efter vem som är berättare i boken.

Så gör många andra också, Johanna Thydell är ett exempel. Kanske räcker det och så förlitar man sig på att en bra historia alltid hittar sin läsare, som Peter Pohl säger sig göra.

Men det är nog lite optimistiskt. Färgglada omslag och billigt papper, som tyvärr verkar vara regel i ungdomsboksbranschen, kombinerade med ”fel” hylla i bokhandeln exkluderar säkert många läsare. Så varför?

Jag talade med Tina Hedegård, barn- och ungdomsbibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek.
Hon ville genast protestera mot min bild.
– Vi vill inte alls att det skall vara såhär. Visst är det bra att det blir lätt att hitta, men vi förstår att det är utestängande. Därför har vi en avdelning, en mellanstation, bland vuxenböckerna som vi kallar ”unga vuxna”. Den är en lite blandad avdelning som bland annat inrymmer de böcker du pratar om.

Avdelningen visar sig till och med vara ännu lite bredare. För att platsa där kan böckerna vara skrivna av unga författare, handla om unga personer eller om ämnen som på något sätt kan beröra unga eller passa unga. Många som är som jag själv, lite äldre, men intresserade av den här sortens böcker letar där, inte bara unga alltså. Böckerna som står där finns ofta även på andra ställen på biblioteket.

– Det där med att boken klassas som ungdomsbok börjar ofta med författaren, säger Tina Hedegård. Författaren tänker sig en ung publik och kommer överens med sitt förlag om att det är en ungdomsbok.

Hon säger vidare att det är lättare på småbibliotek. Där har man inte så stora ytor att sprida ut böckerna på och kanske bara ett skyltställ där intressanta böcker ställs upp och som alla tittar på.

– Jag tycker själv att vi är lite fega som läsare. Det är viktigt att tänja sig och våga ta in nya saker. Det finns många ungdomsböcker som jag tycker att fler vuxna borde läsa. Gull Åkerbloms bok Fritt fall är en sådan, Sara Kadefors Sandor/Ida en annan. Där finns ju mycket att man kan fundera över vad gäller debatten om nätet. Det är ju inte bara så att folk ljuger och luras, kanske är det där man ibland kan vara riktigt sann?

På förlaget Natur och Kultur ger man ut några författare som skulle kunna ingå i den här kategorin böcker. Jag tänker främst på Maria Küchen och den tidigare nämnda Johanna Thydell. Hur ser då de på det här? Har de någonsin ifrågasatt kategoriseringen?

– Jag tror att det i första hand handlar om perspektiv. En historia som handlar om unga skildrad ur barnet/tonåringens perspektiv utan det vuxna filtret. Det ger en bra ungdomsbok. Den kan naturligtvis läsas med behållning även av vuxna, men kanske då framförallt av lite yngre vuxna eller föräldrar. En sextiofem-, sjuttioåring kanske inte skulle upskatta den så mycket, svarar Caroline Bruce som är redaktör på Natur och Kultur.

Hon säger också att om man vänder på det så vill de unga gärna kunna förstå och relatera till det de läser.

– Att det blivit rätt märker vi till exempel på de reaktioner Johanna Thydell får på sina böcker. ”Tänk att du vet precis hur jag känner det” får hon ofta höra.

– När Thydells första bok kom var det hon själv som skickade sitt manus till oss på barn och ungdom, det var ingen tvekan om att det var en ungdomsbok, vare sig hos henne eller hos oss. Likadant med Maria Küchen. Där har det heller aldrig varit någon tvekan. Jag tror det handlar mycket om hur man tänker sig sin läsare, vem författaren skriver för i första hand. Men visst händer det att vi kan ha olika åsikter om det. Ett exempel på det var Anna Ehn. Hon hade gett ut en roman när hon kom med sitt manus nummer två, som sedan kom ut under titeln ”Man ska vara tyst när man önskar”. Hennes förläggare på Norstedts tyckte att det var en ungdomsbok och hon sände det då till oss som gav ut den. Vi tyckte också att det var en typisk ungdomsbok.

När vi pratat runt det här ett tag enas vi om att det är många böcker som missar tilltänkta läsare och att det är synd. Att det är viktigt att få uppmärksamhet i media och dessutom rätt typ av uppmärksamhet, är en viktig del när boken skall nå sin läsare påpekar Caroline Bruce. Och hon säger också det som jag själv tänkt:

– Jag tror att bokhandeln har en stor roll för att hjälpa läsare att hitta rätt böcker.

Fler duktiga bokhandelsmedhjälpare alltså, och detsamma gäller naturligtvis på biblioteken och alla ställen där vi hungriga läsare samlas för att hitta nästa upplevelse.

▪ Siri Reuterstrand

harry potteromslagHarry Potter och den Flammande bägaren
för barn…

harry potteromslag i vuxenversion…och för vuxna.
Är det här ett bra sätt att hitta nya läsare?

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: