Att förstå frihet

[070114] Det var som en film. KGB- agenternas snabba steg i korridoren, hur de ryckte upp dörren till vår föreläsningssal och ropade om passkontroll.
Först blev jag irriterad. Konferensen var snart slut, kunde de inte vänta med att kolla passen till efteråt?
Det var först när de förde bort vår ledare, och sen bestämde sig för att ta hela gruppen till polisstationen, som jag började förstå att det var på riktigt. Och allvarligt.

Under min resa i Vitryssland har jag hört folk berätta om vänner som dödats. Jag har hört om personer som blivit av med universitetsplatser, jobb och bostäder, som fängslats för sin kamp för frihet. Jag har mött otroligt starka aktivister och politiker som berättat om Vitrysslands problem och allt som sker och ändå. Ändå är det som en av de opositionella politikerna i Minsk sa: du kommer att gå ut i staden och se dig omkring och det kommer att se fint ut. Det som sker gör det under ytan.
Jag gick där på de kliniskt rena gatorna i ett land av tunga betonghus och Leninstatyer och förstod inte. Diktatur var för långt ifrån min verklighet.
Tillsammans med 17 andra personer från Sverige, Litauen och Ukraina har jag deltagit i ett ungdomsprojekt om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Resan till Vitryssland var en stor del av projektet. Det är så många mänskliga rättigheter som blir tydliga först i sin frånvaro.

Den första gången jag började förstå vad en diktatur kan innebära var på Oktobertorget i Minsk. En politiker hade tipsat om en demonstration mot Lukasjenko. De svenska deltagarna åkte dit för att se vad som skulle hända, kanske delta.
Ingenting hände.
Allt hände.
Torget låg folktomt. Runt dess kant stod poliser utplacerade. De som kommit för att demonstrera stod spända i små klungor om högst tre personer (fler än fyra kan räknas som ett olagligt möte) och tvekade, väntade utanför polisernas ring. Alla som försökte närma sig torget motades bort. Vi gick förbi, fram och tillbaka, sneglade nyfiket och försökte att inte synas. Bara titta. Ingenting hände.
Det som sker gör det under ytan. Allt händer under ytan, i bisarra blandningar.
När vi till slut gick kom polisbilarna. Fyra stycken, en med siren. Och jag tänkte att nu kommer de, nu tar de demonstranterna, men nej: det var en eskort. I mitten körde en svart, glänsande bil med flagga längst fram. Lukasjenko var på väg hem från en slitsam dag som ledare.

Alexandr Lukasjenko är folkvald, även om själva valprocessen kan kritiseras. Han matar invånarna med propaganda och hotar och skrämmer de som inte har ”rätt” åsikter. Han är den enda politiker som får uttala sig i TV, opositionella artiklar måste tryckas i Ryssland eller Litauen och smugglas över gränsen (den som delar ut såna tidningar riskerar fängelse) och alla möten måste registreras innan de hålls. De andra partierna, från kommunister till liberaler, har gått samman för att verka mot Lukasjenko. Trots det kan han sitta kvar vid makten, i vad som ofta kallas Europas sista diktatur.
Och många säger sig ändå tycka om hans sätt att regera.
När jag först hörde det kändes det obegripligt.
En av våra vitryska kontaktpersoner förklarade att det handlar om trygghet. I Lukasjenkos Vitryssland har alla en viss ekonomisk grundtrygghet, det finns en stabilitet. Efter Sovjets fall var den viktigare för många människor än friheten.
En av de litauiska deltagarna på resan berättade att Litauen hamnat i en djup svacka efter Sovjets fall. Arbetslösheten sköt i höjden, de hade knappt mat så det räckte och gasen stängdes av mitt i vintern. Hon sa att i Litauen är självständighet en viktig sak, men behovet av att ha ett fritt, eget land är inte lika utbrett i Vitryssland. De valde stabilitet framför frihet och fick Lukasjenko.

I staden Mahiljou kom nästa lärdom om diktatur. Vi skulle gå på möte för att jämställdhetsfrågor. Mot slutet av mötet kom KGB. Har man, som vi, turistvisum är det förbjudet att gå på möten i landet. Medan vi fördes till polisstationen drog en våg av förvirring och rädsla genom vår grupp. Några av oss hade broschyrer från tidigare möten i väskorna, foton på personer vi träffat. Sökte polisen igenom väskorna kunde de vi träffat råka illa ut. Och vad skulle hända med oss? Allt var förvirring. Allt var ologiskt.

Gruppens ledare, Maria Svensson, var inne på förhör. Vi andra satt utanför, i en sliten, rosa poliskorridor. Allt var osäkert. Några grät, andra tröstade, pratade, skrattade. Några synkade våra berättelser om hur vi bara turistat innan vi kom till Mahiljou, sprang på toaletten med magont. Någon hade med sig sin dator och spelade Manu Chao för att lätta upp stämningen. I ett hörn satt militärer med stora gröna hattar och pratade. Vi väntade. När det gått så lång tid att vi börjat tro att de skulle nöja sig med Marias förhör öppnade de dörren och vinkade in fler. Tre och tre satt vi i ett litet kontor med varsin förhörsledare (och tolk för svenskarna) och uppgav namn, adress, varför vi varit på mötet, vad vi gjorde i landet…
Efter tre timmar släpptes vi, med en böteslapp. Och möttes av applåder. En liten grupp människor stod utanför och applåderade. Den opositionella radion hade rapporterat om oss varje halvtimme, nu hade människor kommit för att visa sitt stöd. Jag var rörd. Trots det blev jag illamående och yr när jag kom in i hotellobbyn och låg och skakade under tre filtar halva natten. Det blev en sån kontrast till mitt vanliga, skyddade liv. Som att verkligheten plötsligt slog sig igenom och jag förstod.

För det är lätt att läsa böckerna, artiklarna, diskutera över en kopp kaffe. Det är lätt att tro sig förstå vad diktatur är, vad frihet är. Det är så svårt att verkligen göra det. Jag har nog fortfarande inte lyckats helt, men jag närmar mig.

Läs mer om projektet Anna Mattisson deltog i här>>>

▪ Anna Mattisson

* Projektet riktade sig till personer mellan 18 och 25 år och pågick i tio dagar.
* Deltagarna kom från Sverige, Litauen och Ukraina. Från varje land ingick fem personer (varav tre kvinnor) plus en ledare. Maria Svensson var huvudansvarig.
* Culture Clinic är en ideell förening och har sitt huvudkontor i Göteborg. De svenska deltagarna valdes från samma stad.
* Projektet sponsrades av Allmänna arvsfonden
* Aleksandr Lukasjenko valdes till president 1994 och 1996 förlängdes hans ämbetsperiod. När han blev omvald 2001 var kritiken om valfusk utbredd. Den 14 januari i år är det val igen. Misstankarna om fortsatt valfusk är många.

Läs mer om projektet Anna Mattisson deltog i här>>>

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: