Försök att skapa en annan teater

[070208] I början av 90-talet var jag lärare, regissör och assistent till Sören Larsson på hans skola larssons teaterakademi. Under en period ledde jag ett berättarprojekt med delar av ensemblen från den uppmärksammade föreställningen Medea från M Bongo. Vi visste inte så mycket om berättandet, men ville undersöka det. Kanske som en reaktion mot den isolering och brist på publikkontakt jag uppfattade att mycket av den s.k Tredje teatern hamnat i.

Tredje teatern är ett begrepp, som myntades av Odinteatrets ledare Eugenio Barba. Det var aldrig en enhetlig organisation, snarare en löst sammansatt riktning av fria grupper som arbetade i en tradition inspirerad av den polske teatermannen Jerzy Grotowski. Kännetecknande var bl a det fysiska arbetet och exaktheten, precisionen. Visserligen hade man rivit den traditionella tittskåpsteaterns fjärde vägg, men istället hade man hamnat i en slags ostkupa. Publiken var placerad på alla möjliga olika sätt, ofta runt om skådespelarna, som gjorde det de skulle mycket exakt och precist. Men publiken spelade egentligen ingen roll; om de reste sig och gick hem fortsatte ändå skådespelarna.

Vi började alltså berätta, allt möjligt från barndomsminnen till sagor och berättelser. Först bara för varandra och sedan ut i verkligheten. Vi besökte skolor och dagis, caféer och krogar och upptäckte vilken enorm kraft det fanns i berättandet. Först var vi mycket tveksamma till att det skulle fungera för dagens MTV-skadade unga, vana vid högt tempo och snabba klipp, med någon som bara stod rätt upp och ner och pratade. Men snart märkte vi att vi verkligen lyckades fånga publikens totala uppmärksamhet. Eller som en av skådespelarna uttryckte det: Man kan se i deras ögon hur bilderna snurrar i skallen på dom. Efter ett besök på en skola kom läraren fram till oss och sa: Hur bar ni er åt, så här tysta och koncentrerade har de inte varit på hela terminen?

Jag tror att det är så enkelt som att om någon vänder sig direkt till dig och berättar något intressant på ett bra sätt så lyssnar du. Och många av barnen hade aldrig varit med om detta förut. Säkerligen hade någon läst högt för dem ur en bok, men det är något annat än att berätta. När du berättar vänder du dig direkt till den som hör på, ser honom/henne i ögonen och anpassar ditt språk och din ton till denne. Av samma skäl är att stå längst fram på en stor scen bländad av strålkastare och hålla en monolog ut i ett svart hål inte att berätta. Och därför har vi än idag alltid lite ljus på publiken under våra föreställningar. Inte för att publiken skall känna sig utsatt, utan just för att skådespelarna ska kunna se dem i ögonen.

Vi kom faktiskt till en punkt där vi frågade oss varför vi skulle spela teater över huvud taget när berättandet var så fantastiskt! Av någon anledning ville dock fortsätta göra teaterföreställningar, men ändå behålla berättandets magi. Vi förenade det med det fysiska språket och började arbeta med en barnföreställning där vi också tillförde musik och visst mått av gestaltning. Resultatet blev vår klassiker Vinden viskar, som faktiskt hade premiär på larssons teater hösten 1991.

Efter det ville jag gå vidare med två av skådespelarna och fr.a utveckla gestaltandet. Vi började arbeta med Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll med ungefär samma arbetsmetod som ledde fram till Vinden viskar. Vi vände och vred på texten, berättade den med egna ord, lärde oss den utantill och turades om att berätta, rytmiserade texten och rappade den, osv, osv. Det fysiska arbetet fanns kvar med sin precision och totala närvaro, sitt lyssnade. Vi studerade Stanislavskij för att skapa en sanning och botten i de karaktärer vi skulle gestalta. Och naturligtvis använde vi musik. Skådespelarna växlade i den färdiga föreställningen mellan att vara berättare, gestaltare och musiker. Ibland flöt rollerna ihop, vi kunde inte i teorin exakt avgöra vilken funktion som gällde vid ett speciellt tillfälle – men det fungerade i praktiken!

Dock kunde vi inte göra färdigt föreställningen på larssons teater, Sören tyckte helt enkelt inte att detta var larssons teaters språk. Unga och kaxiga som vi var sa vi att då gör vi det på en annan teater. Vi fick låna lokaler av Teater Uno och den 11 januari 1992 hade En Annan Teater premiär på Kommer hem och är snäll.

Det var aldrig meningen att det skulle bli en ny fri grupp av detta, vi ville bara göra färdigt föreställningen och spela den. Men styrkta av framgången med Kommer hem och är snäll fortsatte vi, och vi fortsatte kalla oss En Annan Teater (ända tills vi bytte namn till MasthuggsTeatern i samband med flytten till större och mer ändamålsenliga lokaler i Masthugget några år senare). Vi tog över en gammal svartklubb på Tredje Långgatan och öppnade vår egen teater. Snart tog vi upp Vinden viskar igen och insåg att i den fanns de beståndsdelar som var grunden i vårt språk: att teatralisera berättandet genom att använda det fysiska, musik och gestaltning. Och det har vi fortsatt arbeta med och utforska sedan dess.

Nu 15 år och 25 föreställningar senare är berättandet fortfarande grunden, fast kanske mer bildlikt än bokstavligt. Även om vi provat och undersökt en mängd olika uttryckssätt och former, allt från färdigskrivna pjäser (ofta klassiker) till egna, kollektivt framimproviserade föreställningar, så finns alltid berättandet där i botten. Det handlar mer om en inställning än ett rent berättande rakt upp och ner. En vilja att berätta en historia på ett sätt så att alla förstår och samtidigt söka en adekvat konstnärlig form.

Redan från början bestämde vi oss för att växla mellan att göra föreställningar för barn/ungdom och vuxna. Vi anser båda lika viktiga, fast på olika sätt, och ömsesidigt befruktande varandra. Men vi har nog lärt oss mer av barnteatern att ta med till vuxenteatern, än tvärtom. Inom barnteatern finns ett krav på äkthet och absolut närvaro – och inte minst publikkontakt. Och det är ju det som är själva kännetecknet för teatern; att det sker just nu, i just detta rum mellan just dessa människor! Tyvärr ser man alltför ofta, fr a inom vuxenteatern, ett försiktigt och tråkigt imiterande av den vanliga verkligheten. Varför försöka konkurrera med film/TV på deras villkor? Det är bättre att lämna den psykologiska realismen till dem, de har mycket större förutsättningar att lyckas.

Jag brukar säga att det är helt ok att ljuga på scenen så länge man talar om att man gör det. Lögn blir det först när man påstår sig tala sanning. Istället gör vi överenskommelser med publiken; antyder istället för att visa allt och vädjar till deras fantasi, inbjuder dem till att bli medskapande. Vi har upptäckt att det går alldeles utmärkt att leka även med vuxna, bara man är tydlig och ärlig.

Man ser tyvärr också alltför ofta föreställningar där de inte verkar veta vad de berättar eller varför – eller ens för vem. Inte undra på att historien inte går hem! De få gånger vi själva inte varit helt nöjda med en föreställning beror det oftast på en otydlighet i just detta. Därmed inte sagt att teaterns uppgift är att predika eller komma med lösningar – det finns andra medier som är mycket bättre lämpade för det. Snarare handlar det om att ställa frågor och formulera dem så spännande att publiken tar med sig dem hem och tänker vidare själva.

Jag tror också att teater måste kännas, man måste bli berörd på ett eller annat sätt. Att rycka på axlarna och säga ”Jaha, och…” och vara helt likgiltig efter en föreställning måste vara det värsta misslyckandet en teater kan råka ut för. Då är den ju helt meningslös. Man måste förstå eller kunna tro på det man ser på scenen. Helst både och, men absolut minst en av dem.

Under alla år har vi gång på gång återvänt vi till rötterna och börjat om från början. Det är viktigt att hålla sin särart levande och inte tappa bort sig när man utvecklas och går vidare. Därför har vi ett antal gånger bjudit in Sören Larsson för att hålla de baskunskaper i Kroppens Poesi han lärde ut aktuella. Och därför tog vi upp Vinden viskar igen år 2000, fortsätter att spela den och kommer ständigt ha den på repertoaren i framtiden.

▪ Rolf Sossna

Rolf Sossna är regissör på MasthuggsTeatern.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: