[070208] Teater Uno fyller trettio år i år och är därmed en av Göteborgs äldsta fria teatergrupper. Sedan sexton år håller man till i det gamla posthusets källare vid Drottningtorget. Men nu skall huset byggas om till hotell och Teater Uno flyttar till betydligt mindre lokaler vid Esperantoplatsen.
Just nu spelar man Strindbergs Mäster Olof ute på högstadieskolor och gymnasier. I Unos version handlar pjäsen inte bara om en brinnande reformator som utnyttjas av makthavarna, utan också om ideal och moral i vår egen tid.
Carl Harlén har varit med sedan starten. Han har ägnat halva sitt liv åt att spela ”insiktsskapande teater för ungdomar” i Göteborg. Såhär berättar han om sitt teaterliv:
”Jag kom till Göteborg 1970, när jag gått ut gymnasiet. Jag visste inte vad jag ville bli, så jag började studera det som intresserade mig: Litteraturvetenskap. Jag hade fantastiska lärare: Bertil Nolin och Kurt Aspelin. Men när jag skulle skriva uppsats hakade det upp sig. Jag trivdes inte med att jobba på egen hand. Och så jämförde jag mig med två begåvade unga amanuenserna på institutionen – Thomas Forser och Per-Arne Tjäder. De var ju otäckt bildade – både när det gällde teater, litteratur och politik! Jag skulle aldrig ha en chans att komma ikapp dem!
Så jag hoppade av studierna och tog jobb på Posten vid Drottningtorget.
Och det var där jag startade en dramagrupp tillsammans med några arbetskamrater – i samma hus där Teater Uno nu hållit till i 16 år!
Vi höll på med texter av Sandro Key Åberg. Och någon som kände oss bad att vi skulle uppträda på Vuxengymnasiets avslutning. Jag regisserade, för jag ville inte vara med och spela. Det var 1975. I publiken satt Liselotte Modin, den kvinna som skulle komma att bli mor till mina barn. Snart var hon med i gruppen. Vi jobbade efter en bok som hette Improvisera och diskutera och gjorde rollspel. I två år repeterade vi också Dario Fos farser utan publik. Vi höll till på Nordgården i Majorna, och kallade oss Mosebagare Teatersällskap.
1977 blev vi kontaktade av en gammal kompis till mig som heter Håkan Bjärsdal. Han hade stuckit iväg till Sandöskolan utanför Kramfors, där man utbildade biståndsarbetare. Men nu hade han kommit tillbaka till Göteborg, och anslutit sig till U-gruppen som startat en informationsgrupp som skulle åka ut i skolorna och berätta om den politiska situationen i Latinamerika. De ville använda sig av informativ dramatik, men visste inte hur man gjorde.
Så vi slog oss ihop med dem och bildade ”U-gruppen och Teatersällskapet”, som sen döptes om till Teater Uno.
Vi intervjuade politiska flyktingar från Chile, Uruguay och Argentina. Och sen dramatiserade vi deras berättelser. ”Historier om våra vänner med hemlängtan” kallade vi det.
Att vi skulle betraktas som riktiga skådespelare hade vi nog inte en tanke på. För oss handlade det mer om att vi ville upplysa och skapa en positiv och förstående attityd till invandrarna. Men 1980 fick vi våra första riktiga teaterrecensioner. Av Rolf Forss i Falukuriren, och av Sune Örnberg, i GP, som tog upp vår första föreställning som en av årets teaterhändelser i Tidens kalender. Så då var vi plötsligt skådespelare, utan att riktigt veta hur det gått till. Och 1981 sa vi upp oss från våra jobb och började jobba på heltid med teatern.
Vi var ute på skolorna och spelade en blandning av det vi tränat på: rollspel med publikmedverkan som förde handlingen framåt. Och lite politisk komedi, som Dario Fo. Av de latinamerikanska författarna hade jag lärt mig att allt, också det hemskaste, kan skildras med humor.
Och vi hade vind i seglen: Eleverna lyssnade på oss och de lärare som bjöd in oss till skolorna var engagerade och unga – i vår egen ålder.
Från 1978 var vi också ett stående inslag på lärarutbildningen.
Men på sätt och vis kan man ändå säga att vi var efter vår tid. Sådana grupper som Oktober och Nationalteatern, som redan på 60-talet börjat arbeta med politisk teater, hade nu börjat intressera sig mer för ”konstnärliga frågor”.
Fast vi fortsatte ändå med vår linje. Och vår teater var egentligen inte politisk, utan snarare moralisk. Den syftade till att ställa frågor, inte till att komma med svar. Men vi kom ändå från solidaritetsrörelsen, och för oss var det viktigare än teaterutbildning.
Tio år efter det att jag givit upp mina studier stötte jag på min gamla lärare från Litteraturvetenskapen, Bertil Nolin. Han uppmuntrade mig att fullfölja mina studier: Jag skulle skriva en trebetygsuppsats som handlade om mitt eget arbete på teater Uno. Det var han som formulerade ett begrepp för det vi höll på med: ”Insiktsskapande teater för ungdom” kallade han det. Och min uppsats fick heta: ”I tiden, vid sidan om strömmen – insiktsskapande teater för ungdomar.”
Jag tycker att vi sysslar med konstnärliga frågor, men vi gör det på vårt eget sätt. Vår idé är att vi skall låta oss påverkas av publiken. Vi har ingen regissör som kontrollerar föreställningens oföränderlighet och ser till att vi håller fast vi ett och samma uttryck. Istället låter vi varje föreställning påverkas och förändras av publiken. Publiken reagerar på en massa olika sätt. Men den stör oss aldrig.
Våra ungdomspjäser har nästan alltid ett olyckligt slut. Det är ett effektivt sätt att få igång en reaktion hos publiken. Såhär får det ju inte vara! tänker dom. Eller: ”Sådär skulle jag aldrig ha gjort!”
För mig är teater kommunikation. Vi har tagit bort den vördnadsfulla inställningen till vad som sker på scenen. Det vi gör har kallats ”bruksteater”, eller ”pedagogisk teater”. I motsats till ”konstnärlig teater”.
Och det är sant att i början var teater för oss detsamma som pedagogik och information. Men på åttiotalet hade världen blivit mer individualistisk. Det blev svårt att nå fram till folks hjärtan med sådana begrepp som solidaritet. Nu handlade det mer om individens ansvar. För att gestalta de existentiella frågeställningarna sökte vi oss till litteraturen – till Dostojevskij, Kafka och Camus. Det är de författare jag alltid burit med mig.
1991 gjorde vi en föreställning av Kafkas Straffkolonin. Publiken tvingades ta ställning till om man skulle fortsätta att använda den avrättningsmaskin som förre kommendanten uppfunnit. Och publiken var alltid emot det, så föreställning slutade alltid med att officeren som vill värna de gamla metoderna själv la sig ner i apparaten för att låta sig avrättas.
Sedan dess har vi oftast använt oss av litterära texter, men alltid med olika infallsvinklar. Varje gång vi planerar en ny uppsättning har vi långa diskussioner om vad det är vi vill diskutera med ungdomarna. Vad är aktuellt? Vad finns det för eviga existentiella frågor som behöver diskuteras?
Jag tror att lärarna är lite avundsjuka. För eleverna lyssnar engagerat på oss, till och med när vi pratar om reformationen, som nu, när vi gör Mäster Olof… Och när vi kommer ut i skolorna och diskuterar med eleverna kan vi också vara mer öppna med att berätta saker om oss själva. För vi går ju vår väg sedan. Medan en lärare, som kanske skall jobb på skolan i tjugo år till, faktiskt måste vara lite mer försiktig med vad han säger…
Detdär att vi kommer ut till skolorna som gäster ger oss verkligen en speciell frihet. Vi kan vara mer fräcka och provokativa mot publiken, eftersom de befinner sig i sin egen trygga miljö, och det är vi som är ”bortalaget”.
Därför var jag först negativ när vi fick vår egen scen för sexton år sedan. Man blir mindre provokativ när man spelar i sin egen lokal. Man kan ju inte skända sina gäster! Och vi har faktiskt blivit lite fegare, eller mer försiktiga, när vi spelat på vår egen scen. Men det som ändå har räddat oss är de litterära giganternas häftiga berättelser. Och ungdomarna tar emot Dostojevskij och Kafka, för de har inga fördomar mot ”svår” litteratur.
På teater Uno har vi alltid haft en ensemble på mellan fyra och sju personer. Men det är bara jag som har varit med ända från starten. Kamraterna kallar mig ibland ”byäldsten”. Så det är väl inte helt fel att jag tar mig rätten att uttrycka mina åsikter.
Jag är faktiskt glad att vi tvingas bort från lokalen i posthuset. Den nya scenen vid Esperantoplatsen är så liten att vi tvingas tillbaka ut på skolorna igen. Och det är bra. För det som hänt under senare år är att vi inte längre är den ”folkteater” vi ville vara. En allt större del av vår publik består av sådana som jag kallar ”de redan räddade”. Jag menar sådana som frivilligt söker sig till teatern: gymnasister, estetklasser… Vi har tappat mycket av kontakterna med grundskolan.
När en skola säger att de har fyra niondeklasser, men bara en av dem är sådan att man kan ta med den ”ut på stan”, till teatern – då känner jag verkligen att vi måste ut till skolorna igen!
Och nu har vi kört Mäster Olof på det gamla sättet. Vi har till och med repeterat ute i skolorna. Och ungdomarna har haft synpunkter på vad pjäsen egentligen handlade om. För dem handlade den mer om familjemoral än om politisk moral. Och scenerna mellan mäster Olof och hans mamma, som vi betraktade som oväsentliga, var mycket viktiga för dem.
Jag hoppas att detta innebär en förnyelse av vår skolförankring. Att Teater Unos nya, mindre scen kan fungera som en scen för vuxenteater och för experiment. Och att vi kan fortsätta att åka ut på skolorna och belysa aktuella problem med hjälp av tidlösa litterära texter.
För ungdomsteater behöver inte innebära att man springer omkring i rånarluvor och hiphopbrallor och försöker gestalta ungdomslivet i dagens Göteborg…
I början, när jag var i tjugofemårsåldern och spelade för ungdomar som jag kunde varit storebrorsa till, då tänkte jag: ”Få se hur länge dethär håller!” och samtidigt var det lustiga att jag, som varit livrädd för att mina studier skulle tvinga mig att välja lärarbanan, faktiskt upptäckte att det var nästan det jag var. Jag pratade med ungdomarna, och nådde fram till dem. Och det var något som passade mig!
Och så har det fortsatt. Och plötsligt var jag lika gammal som deras farsor, och nu börjar jag väl snart bli lika gammal som deras farfäder. Och det fungerar bra. För dom har kanske varken farsor eller farfäder som pratar med dem på det sätt jag gör. Och som intresserar sig för hur de egentligen har det.
I publiken känner jag igen mig själv och mina egna kompisar från skolan. Min egen skoltid är ännu lika levande för mig. Jag minns allt – hur man måste göra sig till för att bli omtyckt, hur det är att känna sig utanför, att vara olyckligt kär, att hata skolan, att supa sig full, att vilja tillägna sig all kunskap på ett enkelt sätt, utan att behöva anstränga sig…
Och de pjäserna vi spelar handlar om att kunna identifiera sig med en annan människa, oavsett ålder och oavsett var människan befinner sig i världen. En yxmördares våndor kan vara likadana i artonhundratalets Petersburg som i dagens Göteborg.
Vi vill spela berättelser om verkligheten, och inga lyckliga sagor. Det var därför som vi gjorde om slutet på Brechts Kritcirkeln. Det var för lyckligt! Vi lät den biologiska mamman få barnet i stället … för så skulle det ha gått till verkligheten.
Vad jag tror om Teater Unos framtid?
Vi har skrivit en del manifest genom åren. Listor över ”uttalade målsättningar för verksamheten”. Nu är det dags att göra en ny sådan. Vi har inte diskuterat den ännu, men jag hoppas att den skall handla om att vi vill knyta en djupare kontakt med skolpubliken, så att vi återigen kommer att betyda något för Göteborgs skolor. Och att det finns vissa grupper som vi vill knyta till oss i vår nya lokal – sådana som stretar på och ännu inte har någon egen hemvist.
Men vårt grundläggande koncept måste vi nog hålla fast vid. Även om vissa kanske betraktar det som konservativt. Jag tror att man bara kan överleva om man utvecklar sin särart. Och att det gäller att förädla sitt eget uttryck till fulländning. Så som stora clowner och komiker gör. Titta bara på Chaplin, Bröderna Marx och Carl-Einar Häckner!! Ett clowntrick kan ju till och med gå i arv från far till son, och fulländas på vägen.
Min dröm är att kunna skapa en uppsättning som är så vinglig att publiken varje gång tror att det är den som tagit över föreställningen och skapat den. Och efteråt skall de säga: ”Om inte jag varit med hade det slutat annorlunda!” Och det skall jag hålla med om!”
Carl Harlén berättar för Kajsa Öberg Lindsten
