Om teaterns rädsla för publiken

[070208] Är det ett svenskt uttryck när man säger att publiken sviker? Jag tror det. Den bildade medelklasspubliken, som anses bära upp kulturen i det här landet, är både ett ideal och en potentiell svikare. Den ses som en homogen grupp. Med för teaterns del farligt bestämda åsikter om kvalitet samtidigt som den har starka krav på sig från teaterns sida om lojalitet. En självmotsägelse. Den har rätt att tycka vad den vill men ska vara lojal.

Om det hade upprättats ett kontrakt mellan teatern och den homogena gruppen publiken om ömsesidiga skyldigheter så hade kanske publiken kunnat svika teatern. Men teatern kunde ju då också svika sin publik. Men vad händer om publiken inte kan vara svikare, är långt ifrån homogen och har ytterst varierade åsikter om kvalitet? Samt att den inte alls är bildad medelklass (medelklasspublik är idag ett så slitet uttryck att det nötts in i varje teaterarbetares medvetande likt den igenkorkade kaffebryggaren i teaterns pausrum). Det är om man tänker på det ingen bra målgrupp, den storheten går inte att använda, eftersom medelklassen är en sociologisk/statistisk term. Och allt detta är oroväckande för teatern.

Jag tror att teatern väldigt ofta underskattar sin publik. Jag har alltid trott på att publiken har rätt. Den har rätt att vara det den är eftersom den består av individer. Man kan påverka individer och de kan påverka varandra, men de har alla rätt att vara det de är var för sig. Individerna har för den skull rätt att undvika teatern om det är det de vill. Och då är de inte längre publik.

Vad som hänger ihop med både publiksynen hos teatern och det som försiggår på scenen är att kravet på trovärdighet är så starkt. Vi har en teater- och skådespelartradition i det här landet som bygger på att det som framställs ska äga trovärdighet i förhållande till verkligheten. Realismen är där, verkar ha kommit för att ständigt ses och ständigt segra, vilket man också ser inom filmen. Det gör att andra uttrycksformer marginaliseras. De motarbetas och eftersom det inte finns pengar i det är det få som vågar sig på dem.

I Sverige finns det få och små möjligheter att försörja sig på något annat än trovärdighetsbaserad scenkonst. Eller film. Det udda och exklusiva vill publiken inte ha, säger man, man gör sitt arbetssätt och sin estetik till norm för en hel bransch. Institutionerna flörtar ibland med performance, dansteater, nycirkus, fysisk teater. Det är oftast inte så upplyftande. En del av problemet är scenkoleutbildningarnas avfärdande av allting annat än det som baseras på de traditionsbärande elementen inom scenkonsten. Kodsystemet som traditionen värnar om är det som alla strävar efter att behålla. För att man, återigen, tror att det är detta som publiken vill ha och som är gammal god svensk tradition.

En av följderna är att t.ex. skådespelare med invandrarbakgrund har det näst intill omöjligt att få spela några andra roller än som just invandrare. Att spela en Gunnar Pettersson eller Karl Svensson eller varför inte en Löwenadler sker bara på undantag. Det är inte trovärdigt. Vilket gäller både teve, teater och film. En asiat får spela olika asiater, utan hänsyn till språkområde (i Asien finns olika språkområden.) Detta är trovärdighet enligt normen.

Teatern är förstås väldigt trendkänslig. Trots att trender förnekas, för att bevaka konstnärernas egenintresse, deras påstådda originalitet. Nya idéer, tankeströmningar, scenspråk, skådespelarideal, regikoncept, sugs upp och idisslas utan självständighet tills ingenting av det ursprungligt unika återstår än som tom form. Det som kommer in av nya idéer slussas in i traditionen, försvagas och vattnas ur. Vilket alla frigruppsinitiativ som sugits upp av institutioner bevisar. Ny svensk dramatik, konceptuell dans, fysiskt baserad och instrumentalteater är exempel på initiativ som kommit från de fria grupperna. Och man hävdar gärna att det är för publikens skull man håller sig uppdaterad om dessa uttrycksformer och skalar bort det som inte passar in – medan det istället är trenden som styr det som är gångbart på denna marknad.

Med trender menas här både kändisteater, invandrarteater, att en viss sorts komik slår igenom, på det hela taget hur människan framställs på scenen som människa. En ny människosyn i samhället möter inga problem att okritiskt gestaltas på scenen. Scenografins trender går tex från ett fullt utbyggt realistiskt rum till ett i stort sett tomt rum, oavsett upphovsman. Däremot kan sådant som är politiska initiativ inte kallas för trender på samma sätt, såsom satsningarna på ny svensk dramatik, mångfaldsteater och jämställdhet. De är frukten av tagna beslut om vilken väg teatern ska gå, inte av att man stuckit ut handen för att se vart vinden blåser.

Inom svensk teater hyllas ideligen innehållet i det man gör. Man vill berätta en historia för sin publik, vilket är en bra strävan. Men det blir gärna tom form. Eftersom det vedertagna sättet att berätta historien till slut gör historien ointressant. Det som hyllas är egentligen den väl utförda kopian. Något som en föregivet homogen publik kan låta sig förföras av och köpa. Tala om marknadsanpassning. Man vill vara samtida utan att ta itu med samtiden, man tar gärna till politiska vinklingar men vågar inte ta explicit ställning. Alla på scenen måste ju hålla med om det man gör. Hur blir arbetsmiljön annars? Nästa steg blir att också publiken håller med om det man gör. Hur ska man annars kunna locka den? Politik på scenen blir därför verkningslös. Man söker efter det nya i olika uttrycksformer och i panik över en svikande publik. Teatern vill inte stöta sig med någon. Man avsäger sig reflekterandet, granskandet, för man anser att teaterns uttrycksform inte lämpar sig för intellektualism och navelskåderi. Men teatern som form blir ändå självbespeglande. Den berättar bara om sin form. Den slutar att kommunicera berättelsen. Den kommunicerar med sig själv.

Inte undra på att publiken vänder sig bort, i äckel. Teatern bygger på kulturella koder som är lätt igenkännliga och som sedan årtionden är lika innehållslösa som döda metaforer. Därför är de mest lyckade föreställningarna också de som driver med eller ironiserar över dessa koder. Det drar faktiskt folk till teatern. Ännu en trend och självbespegling. Att det finns en trend inom filmen som bygger på att referera till annan film är allom bekant. Filmen blir så fylld av tecken och hänvisningar att det liknar en parad av scener från andra filmer, omstöpta i en form som hävdar originalitet. Och som eventuellt gör dess upphovsmän rika och berömda. Vilket också gäller inom teatern. Den uppför inte bara klassiker med gamla koder, den upprepar samma slags koder i ny dramatik, utan att se vilket scenspråk som krävs för den aktuella texten. Och mycket som skrivs idag passar in i den vanliga uppsättningen koder.

Publiken vill ha det igenkännbara, inte utmanas för mycket och vill inte känna sig dum. Det är vad man tror på teatern i alla fall. Jag tror att det är att blanda bort sig. Teatern har ofta en negativ syn på sin publik. Den är ett nödvändigt ont. Men jag tror snarare att den vill känna sig smart och närvarande och behövd. Det är mycket likt en kärleksrelation. Kärleken till teatern bygger på att man uppmärksammar den andre, erkänner den andres dunkla sidor som möjligheter och utforskar världen tillsammans. Istället förklaras publiken för ännu dummare när teatern förevisar sin form och gör den uppenbar, på bekostnad av innehållet. Det går ju inte att spela något som den inte begriper.

En kärleksrelation där den ena parten inte bara känner sig utan förklaras för dum utvecklas snabbt till en historia om förtryck.

Ta det motsatta. Tes: tänk er att man spelar något obegripligt. Antites: men vad är det som är obegripligt och för vem? Det är svårt att förklara utan att hamna i filosofisk spekulation. Det obegripliga som storhet kan bara uppfattas av den som inte begriper. Frågan är då varför. Allt jag kan säga här är att hand i hand med rädslan för publiken så har teatern även en rädsla för obegriplighet, utan att kunna finna en definition för det. Eftersom den troligtvis är filosofisk och alltså för avancerad att tänka på för de som arbetar med teater. Syntes: teatern är en konkret konstart och mår inte bra av abstraktioner.

Men så här är det: alla bra texter har ett språk som måste översättas till scenen. De innehåller fingervisningar om en viss form, mer eller mindre uttalat i texten, en form som man kanske inte får syn på direkt, utan man måste arbeta en bra stund med dem för att framkalla den. För mig är det texten som kan förändra teaterns språk, upprätta ett nytt kodsystem, genom att en dramatiker skriver något som plötsligt fångas upp och blir en ny form för kommunikation. I förstone kan det se helt obegripligt ut. Det betyder inte att jag okritiskt följer texten och inte tar hänsyn till musik, rörelse, bild, konceptualism. Jag får helt enkelt mest ut av att arbeta med texten. På senare år även med musiken. För andra är det rörelsen, idékonceptet , bilden som är utgångspunkten i arbetet. De går sin egen väg för att finna sitt språk. Och allt detta kan betyda olika saker för olika individer i publiken.

Det teatern saknar i sin rädsla för publiken är förmågan till improvisation, att ifrågasätta och bearbeta det material som ska bli till konstverk för scenen. Man är låst i sina regiböcker, i sitt tänkande kring uttrycksmedlen, koderna och sin publiksyn. Man vågar inte ta risker. Man underskattar publikens beredvillighet att vara med på resan och börjar att undervisa den.

När man tvingas ta risker sätts ens erfarenhet och kunskaper på prov. Det kan vara ångestframkallande, men berikande för ens egen och kanske också för den sceniska konstens utveckling. Publikens utveckling sker ändå, för den har en verklighet bortom och utanför teatern.

Till slut är det bara avsaknaden av en ordentligt genomförd marknadsföring som gör att en bra föreställning inte hittar till sin publik. Man kan också säga: Och vad övrigt är, är marknadsföring.

▪ Svante Aulis Löwenborg

Svante Aulis Löwenborg är konstnärlig ledare Cinnober Teater.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: