Marknadsekonomin som segregationsmotor

[070412] Hur dyrt är det att bo i villa, bostadsrätt och hyresrätt? Den frågan är laddad och leder inte sällan till meningsskiljaktigheter, men det är heller inte helt enkelt att jämföra. Hyr man en lägenhet har man oftast en viss grad av service inbakad i priset, medan en villaägare kanske bara har sophämtning som extra service. Men det betyder inte att det är ointressant att försöka göra en jämförelse.

En utgångspunkt kan vara den politiska retoriken. Eftersom medelklassen utgör den största andelen mittenväljare som lockar partierna både i höger- och vänsterblocken, är det dessa väljare som har mest att hämta av politiska locktoner. Socialdemokraterna värnar visserligen om hyresrätten som boendeform men säger väldigt lite om eventuella orättvisor i hur boendet slår ekonomiskt. Man vinner idag inget val genom att bara värna om redan säkra röster, vilket dock inte ska tolkas som att det bara bor sossar i hyresrätter.

Moderaterna med stöd från många andra borgare anser att boendet ska skötas av marknaden och inte av klåfingriga politiker. Betyder en sådan grundsyn att boendet inte har några politiska kopplingar? Låt oss börja med kopplingen mellan boende och ekonomi. Hyresgästföreningen har givit ut en utmärkt skrift om detta i broschyren Slott eller koja? Statistik över nybyggandet genom åren uppvisar en säregen form. Med ett samhälle som bara har en långsamt växande befolkning som den svenska, kan man väl anta att nybyggandet borde vara relativt konstant, kopplat till en relativt konstant efterfrågan på bostäder. Men så har det inte varit. Efter kriget var bostadsbristen skriande och folk tvingades till inneboende och andra nödlösningar.

Byggandet kom igång ganska snart efter kriget men inte i tillräckligt stor omfattning. I slutet av 50-talet fick statsminister Tage Erlander frågan om vad ett ungt par som stor i begrepp att bilda familj skulle göra för att få en bostad. Svaret blev att de skulle anmäla sig till bostadsförmedlingen, en kommunal inrättning som inte längre finns. Sossarna förlorade inte valet, men frågan diskuterades mycket och partiet insåg att det behövdes krafttag på bostadsmarknaden. Staten var en starkt växande centralmakt och det var de stora sociala reformeras gyllene era. Byggandet sköt fart och det slutade med det så kallade miljonprogrammet, då en miljon bostäder byggdes under ett decennium fram till 1975, med som mest över 110.000 bostäder per år. Efter 1975 avtog byggandet av flerbostadshus tydligt men småhusbyggandet var fortsatt högt och dominerade nybyggnadsproduktionen under det följande decenniet. Från slutet av 90-talet har bostadsbyggandet varit relativt lågt.

Siffror och statistik kan både visa och dölja samband. Man får inte glömma att det inte bara byggdes nya bostäder, det revs en hel del också. Besinningslöst anser många. Och många var de politiker av socialdemokratiskt snitt som hade kainsmärket stämplat på insidan av huvudet efter att ha bott i kalla och dragiga bostäder med utedass på gården. Stämpeln skulle tvättas bort genom att riva dessa skammens boningar. Vi som var barn till denna betonggeneration kunde ofta inte förstå resonemanget fullt ut. Husen kunde ha värden som gjorde att de var intressanta att bevara och renovera till dagens standard. Många hus hann dock rivas innan dessa tankar växte i betydelse. Många var också de centrala stadskärnor som förvandlades till kopior av varandra.

Inneboendet byggdes inte heller bort för alltid. Fortfarande är det svårt för ungdomar mellan 20 och 25 år gamla att få egen bostad. Bara under andra halvan av 90-talet har andelen med egen bostad minskat med runt 40 procent i de tre största städerna i Sverige. Mönstret är likartat i alla städer med högskolor, ibland kallade tillväxtens motorer. För unga mellan 25 och 30 år är läget betydligt ljusare, men fortfarande har trenden under många år varit negativ. Man räknar med att ungefär en halv miljon mellan 20 och 30 saknar bostad på sin hemort. De har andrahands- eller tredjehandskontrakt, bor inneboende eller ofrivilligt kvar hos sina föräldrar. Situationen liknar därmed den som föregick miljonprogrammet, men finns det idag utrymme för samhällsbyggande av det slaget?

Tänk tanken att bostadsbyggandet är i paritet med efterfrågan, skulle det på djupet påverka strukturen på bostadsmarknaden? Det finns väl inget enkelt svar på den frågan, men vi kan börja med att försöka se sambandet mellan boendet och den privata ekonomin. Statistiska Centralbyrån (SCB) har räknat ut inkomstutvecklingen för olika grupper i samhället. 1980 var de rikaste tio procenten av inkomsttagarna knappt tre gånger så rika som de fattigaste tio procenten. I början av seklet hade den rikaste gruppen blivit 50 procent rikare, medan den fattigaste tiondelen bara marginellt ökat sina inkomster. Siffrorna säger dock inget om vad som ligger bakom. De viktiga variablerna handlar om lön, kapitalrelaterade investeringar och boendekostnader.

Efter 1975 fortsatte byggandet av egnahem i stark takt. Många unga familjer som köpte hus då har inledningsvis hjälpts av hög inflation. De sitter idag med hus som har mångdubblats i värde. Disponibel inkomst har följt med. Gruppen 50 till 60 år gamla har ökat sin disponibla inkomst med 60 procent i början av detta sekel, jämfört med motsvarande grupp 1975. Räknat i samma valuta. Under samma period har ungdomar i åldern 18 till 22 blivit lite fattigare. De kunde inte parera krisen på 90-talet. Allt enligt Statistiska Centralbyrån, SCB. De flesta ålderskategorier har haft perioder av åtstramning, ser man när man följer samma grupper i samhället genom åren från 1975. Men inte fyrtiotalisterna. Denna åldersgrupp gick om trettiotalisterna under krisåren på 90-talet. Man kan ana att förklaringen heter rätt ålder, rätt läge i karriären och rätt boende. I genomsnitt.

Disponibla inkomster handlar inte bara om lön. Lägger man samman lön, studiemedel och kapitalinkomster blir den ekonomiska bilden mer rättvisande. Den visar att åldersgrupperna 23 till 29 år och 50 till 59 år hade samma ekonomiska totalekonomisk styrka 1975. Idag har den äldre gruppen dragit ifrån med runt 25 procent och lönen är knappast den viktiga förklaringen. Den ligger i småhusbyggandet som följde på miljonprogrammet. Gruppen runt 20 år har inte hjälpts av studielån, utan har ändå tappat i ekonomisk styrka efter den ekonomiska krisen på 90-talet.

Vi ska nu närma oss kapitalinkomsterna som variabel för boendekostnaderna. Inflationen är en betydelsefull agent i sammanhanget. Lån, inflation och kapitaltillgångar ger olika resultat för olika individer och beroende på hur man agerar i detta kraftfält kommer utgången att bli olika. Konsumentprisindex, kpi, är ett slags mått på prisutvecklingen och en återspegling av inflationen, tillsammans med exempelvis produktivitetsökning. Men även av billigare importvaror. Sedan 1980 har kpi stigit med närmare 200 procent, medan en hyrd lägenhet har stigit med närmare det dubbla. För den som bott i villa har priset stigit med hälften av konsumentprisindex. Det har alltså blivit billigare att bo i villa men dyrare i en hyrd lägenhet. Två personer som haft samma lön men olika slags boende under tiden har alltså olika mycket kvar i plånboken efter att boendet är betalt. I genomsnitt har en familj som sitter i hyresrätt en merkostnad på 40.000 kronor per år.

Ser man boendet som en ekonomisk investering är det givet vilken form av bostad man skaffar sig. Förutsatt att det finns utrymme för det. Alltfler kommer till slutsatsen att det gäller att skaffa eget boende, med resultatet att priserna har stigit som en raket. Det finns inte hus för alla, så det är en fysisk omöjlighet idag. Alla har heller inte råd. Under det senaste kvartsseklet har andelen boende i egna hem i åldern 55 till 65 ökat, medan de i åldern 25 till 35 minskat i ungefär motsvarande grad (10 procent).

Din ekonomi beror inte bara på vad du har för boende. Barn må vara en samhällelig nödvändighet men frestar på, barnbidrag till trots. Att vara ensamstående med minderåriga barn är en kännbar belastning på ekonomin. Pensionärer i en gammal villa har det desto bättre förspänt. Vad ska man då säga om boendekostnader för unga studenter? En jämförelse mellan studenter och fyrtiotalister i stor villa. En student av vanligt snitt kan betala runt 4.000 kronor idag för en studentlägenhet på 30 kvm. Samtidigt som fyrtiotalistparet tillsammans betalar 3.500 kr för en villa på 140 kvm. Genom ett komplext ekonomiskt system subventionerar samhället alltså en äldre kategori villaboende på bekostnad av den generation som ska garantera pensionen för de äldre.

Den som sitter på en villa eller bostadsrätt med värdestegring sitter bokstavligt talat på en guldkista. Man kan då belåna bostaden och plocka ut friska pengar. Banker och låneinstitut ger i linje med detta numera gärna s.k. seniorlån till pensionärer, som därmed kan frigöra sitt nyvunna kapital. Säg att en 70-åring lånar en halv miljon och säljer villan efter tio år. Med två procents ränta kan han lägga undan hundra tusen för att slippa höjda boendekostnader. Då återstår fyra hundra tusen kronor för valfri konsumtion. Varifrån dessa kommer? Knappast som manna från himlen, inte heller som mogen frukt från trädgården. Pengar växer inte på trän.

Är då detta en politisk fråga? I högsta grad. Hyresgästföreningen talar ibland om att det borde vara kostnadsneutralt hur man väljer att bo, men debatt om detta får man leta efter. Kanske är det en icke-fråga därför att de som själva har inflytande i samhället, ekonomiskt såväl som politiskt, är blinda för sina egna favörer? Har man valt rätt boendeform växer kapitalrikedomen utan att man behöver göra något själv. Men i praktiken handlar det om samhälleliga transfereringar i gigantisk skala. Inkomstklyftorna i samhället blir allt större och istället för trygghet hörs allt oftare röster på ökad säkerhet, om än ofta dolt i det förra begreppet. Fler poliser, fler bevakningsföretag, fler säkerhetslarm, ökad segregation, mindre pengar till de kommunala skolorna, försämrad vård. Vem valde det åt oss?

På detta kan vi reagera olika. Istället för att se problemen och försöka lösa dem gemensamt väljer den mest välmående delen av medelklassen att blicka åt annat håll, precis som överklassen alltid har gjort. Inför valet 1998 hölls en folkomröstning i Göteborg om huruvida stadsdelarna Askim, Älvsborg och Torslanda skulle få bli egna kommuner. För främst de två första stadsdelarna handlade det om att värna om sin egen stadsdel och om att slippa vara med om att betala för problemen som det egna livsmönstret bidragit till att skapa på annat håll.

Resultatet av folkomröstningen blev att majoriteten i de tre stadsdelarna ville bli egna kommuner, men göteborgarna i övrigt motsatte sig en sådan lösning. Kanske kan man säga att det var dålig tajming på projektet ”Gärna mångfald men inte i min egen stadsdel”. Samtidigt talas det alltmer om regionalisering som en ny formel för ekonomisk tillväxt. Då kan man inte isolera sig i sin egen lilla kommun utan vi måste samverka.

Detsamma borde gälla i det lilla livet i den egna bostaden. Mitt liv är inte oberoende av andras liv. Frågan om kostnadsneutralt boende måste upp på matbordet.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: