[070412] Två tendenser i boendet står till stor del emot varandra. Den dominerande handlar alltmer om att se bostaden som en källa till ekonomiska vinster. Den andra handlar om att tillförsäkra sig kulturella värden i boendet. Senmodernt mot kreativt. Hur kommer vår syn på boendet att förändras?
Majorna är en mycket speciell stadsdel i Göteborg. Den enda i staden där befolkningen är lågavlönad och samtidigt högutbildad. Många med kulturella yrken dras dit. Två nivåer av hustyper samsas sida vid sida; dels trevåningshus längs huvudstråken, dels högre stenhus uppe på höjderna. De låga husen är byggda från förra sekelskiftet fram till andra världskriget. Varje kvarter fungerade från början som en miniatyr av hela staden. Här fanns affärer och speciellt i de äldre kvarteren även verkstäder och småskalig industri.
Idag finns bara svaga rester kvar av kvartersstaden. Det dominerande kommunala bostadsbolaget gör sitt bästa för att omvandla stadsdelen till en sovstad. Men fläckvis finns en blandkultur som överlevt tidens sociala förvandlingar. I vissa kvarter finns engagerade hyresgäster som arbetar för en kollektiv boendekultur. I de flesta kvarter finns tillgång till en gemensam samlingslokal för olika aktiviteter, som barnfester och födelsedagskalas. En lördagskväll i mars var det pubafton i en av källarlokalerna på Godhemsgatan. Huvudattraktion var Zeke Zzzypt Hillbilly Four Quartet. Professionell musik men gratis entré och billigare öl än på vanliga pubar. Arrangörerna har goda kontakter i musikerkretsar.
Beskrivningen måste te sig mycket udda i villastadsdelarna i sydvästra Göteborg. Här har den ekonomiska eliten under lång tid valt att bosätta sig. Bostadsområdena är endimensionellt inriktade på boendet. Runt varje hus växer sig häckarna allt högre i ett försök att fånga en lantlig idyll. Områdena andas en modernistisk och romantisk utopi om landet bortom staden. Samma längtan som ofta kommer till uttryck hos första och andra generationens stadsbor.
Är denna längtan bort från staden universell? Knappast, om vi får tro den amerikanske samhällsforskaren Richard Florida i sin analys av den framväxande kreativa klassen. Den ekonomiska trenden går mot ökat inslag av kreativitet och det är en kreativ klass som driver utvecklingen. Men när Florida talar om en ny ekonomisk klass, talar han inte om fast egendom, kapital eller fabriker. De flesta ur den kreativa klassen äger inte mycket. Produktionsmedlen sitter främst i huvudet.
Richard Florida identifierar två olika grupperingar inom den kreativa klassen. Här finns en superkreativ kärna bestående av forskare och ingenjörer, poeter, författare, konstnärer, skådespelare, designer, arkitekter och opinionsbildare. De drivs alla av ett fullständigt engagemang i den kreativa processen. Deras val av bostad kommer att ange rörelseriktningen för många andra grupperingar i samhället.
Runt denna kärna finns människor som arbetar inom ett brett spektrum av kunskapsintensiva branscher, till exempel teknologinäringar, finansmarknaden, juridiska och medicinska inrättningar. Dessa arbetar i ett komplex av kunskap som kräver kreativa problemlösningar. Enligt Richard Florida har denna grupp redan blivit den näst största på arbetsmarknaden, bara överflyglad av den lika snabbt växande serviceklassen. När den borgerliga alliansen talar om att folk ska ha jobb, är det främst inom servicenäringen man ser möjliga nya jobbtillfällen. Men det vill man inte säga i klartext, för här är lönerna ofta relativt låga. Motorn i den beskrivna utvecklingen, den superkreativa kärnan, tjänar dock inte mest pengar, utan det är de andra grupperna i den kreativa klassen som gör det.
Den superkreativa kärnan fungerar lite som en katalysator för samhällsutvecklingen och därmed kommer dess livsstil att ange riktningen för andra grupper. Det är knappast längre det moderna samhällets längtan bort från staden som gäller för dem, utan stimulans både i arbetet och på fritid. Fri tid och arbetets tid smälter samman och därmed omvandlas vår tidsuppfattning. Men Richard Florida säger inte mycket om vilka konsekvenserna blir för boendekulturens eventuella förvandling, mer än att gentrifieringen (privatisering av det offentliga rummet) av attraktiva delar av staden sannolikt kommer att fortsätta. Möjligen är detta speciellt påtagligt i USA och kanske inte en nödvändig utveckling i Sverige?
Mycket talar för att det är städernas mest centrala delar som kommer att dra till sig den kreativa klassen. Den engelske sociologen Justin O Connor menar att det behövs lite samhälleliga skrymslen för att skapa oväntade möten och kreativitet. En bostadspolitik som skulle gynna utvecklandet av det kreativa samhället bör därför innehålla olika former av boende precis som idag. Just bland den superkreativa klassen kan det finnas skikt som har behov av billiga utrymmen. Hur ska annars kreativiteten kunna växa underifrån?
Vilka chanser har då miljonprogrammets många bostadsområden i utkanten av städerna att hävda sig i det samhälle som skissas av Richard Florida? Det handlar i stor utsträckning även om vilka chanser en halvstor svensk stad kan behålla sin kreativa befolkning. Florida tror egentligen att chanserna är ganska små för de svenska städerna. Men det finns en fördel med det svenska samhället som är relativt jämlikt i ekonomisk, kulturell och social bemärkelse. Flera internationella undersökningar pekar på att det är en konkurrensfördel med ett samhälle som inte har stora ekonomiska klyftor och därmed stora samhälleliga spänningar. Vår nuvarande regering har dock ännu inte nåtts av dessa signaler och knappast den tidigare heller.
Miljonprogrammets bostadsområden måste få och ta chansen innan välfärdssamhället har monterats ned alltför mycket. Mötet mellan människor från många olika kulturer är en av dessa stadsdelars stora tillgång. Men de lider av samma endimensionella boendekultur som de välmående stadsdelarna. De behöver byggas ut med kompletterande verksamheter, som exempelvis delar av universitetet. De kulturella banden med stadens centrala delar behöver också stärkas.
Hur klarar då den nuvarande ekonomiska eliten övergången till det kreativa samhället? Idag gynnas dess bostadsområden ekonomiskt av marknadssystemet, som i sin tur är beroende av kollektiva attityder inom de samhällsskikt som bor där. Spänningen inför framtiden kommer säkert att stiga i alla bostadsområden. Då behövs en politisk debatt om boendet, byggandet och om politiska mål. Och politiker som vågar vara politiker. Annars blir det marknadsekonomin som ensam styr utvecklingen och det är förmodligen negativt för en kreativ samhällsutveckling.
