Den närvarande pappan

[070906] Intresset för faderskap och fäder har fluktuerat över tid, framstegsoptimism har blandats med pessimism och uppgivenhet. Trots att ”pappamånaderna” har inneburit att fler män tar ledigt från sina arbeten för att stanna hemma under en längre period med sina spädbarn, finns det hos vissa debattörer och forskare en otålighet över att utvecklingen går så långsamt. Samtidigt finns det mycket som tyder på att det faktiskt ägt rum betydande förändringar och omvandlingar av faderskapet.

I den kulturella föreställningsvärlden om faderskap finner vi både de rent hopplösa farsorna, som knappt kan byta en blöja och som ser ut som levande frågetecken när det ska ta ansvar för sina barn, och kompetenta och oerhört moderna fäder. De sistnämnda dyker upp lite varstans, bland annat i den lättare facklitteraturen där de ”nya papporna” skildrar sitt vardagsliv och faderskap, i kampanjer för pappaledighet eller i reportage i veckotidningar.

De fäder vi träffar i vardagslivet är ofta mer komplexa, varierade och mångfacetterade än vad som syns och synliggörs i kulturella representationer av fäder, även om det förstås finns undantag på båda håll. Många gånger är det ju så att mediebilder av fäder skapats för att man vill göra ett visst ställningstagande, och därmed styrs detta av bestämda målsättningar. Detta gäller inte minst alla de föräldrakampanjer som drivits för att få pappor att stanna hemma med sina spädbarn. Antingen har man använt sig av bilder av kända män som framstår som väldigt jämställda och närvarande fäder, eller av bilder som visar fram den karriärorienterade och ”traditionella” manligheten.

Vissa föreställningar och kulturella bilder av faderskap har en större inverkan än andra på hur män väljer att utforma sina könsidentiteter och sitt förhållande till sådant som omvårdnad, hemarbete och relationer. Bilden av den frånvarande fadern har en stark kulturell förankring och den återkommer och används flitigt. Föreställningen om fäder som karriärorienterade, psykologiskt och ofta rumsligt frånvarande, rent av som svikare, är en stark berättelse.

Det är en bild som många män, kvinnor och barn känner igen och som har en psykologisk och vardagsmässig tyngd. Ofta ingår frånvaron som en del av det som ofta kallas traditionell manlighet, förutom att vara rationell, målinriktad, effektiv och emotionellt hämmad, är den traditionelle mannen även frånvarande. Här möter schablonerna en social verklighet och realitet, och det finns därför en hel del att säga om hela denna föreställningsvärld

Om vi går till forskningslitteraturen och söker på studier av faderskap finner vi snart att bilden av den frånvarande fadern tillhör allmängodset. Ett stort antal empiriska studier av män, manlighet och faderskap lyfter fram och belyser detta existentiella fenomen. Män talar om sina egna fäder och deras relativa eller absoluta frånvaro, barn berättar om saknaden efter sina fäder och kvinnor ger uttryck åt sin frustration över mäns brist på ansvar. Vissa forskare menar att denna frånvaro kan förklara alltifrån utbredningen av psykiska störningar till kriminalitet, medan andra är försiktigare. Vi kan konstatera att berättelserna är många och att samma tema tenderar att återkomma, fast i lite olika former.

I början av 1990-talet fick den nordiska mansforskningen en nytändning, inte minst genom att boken Mäns livssammanhang gavs ut på norska och sedan svenska. Denna norska studie av ett antal mäns vardagsliv och identitetsskapande var på många vis banbrytande, bland annat genom sitt sätt att kombinera empiriska data med en teoretisk diskussion om välfärdsstatens familjeförhållanden och framför allt då med tankar om förändringar i manligheten. I denna studie får vi möta ett antal män och ta del av deras berättelser och levnadsbeskrivningar. Den bild som växer fram och som återges är ganska negativ. Den går lätt att passa in i bilden av den frånvarande fadern.

Det som återges är en komplex bild av ett föränderligt faderskap. Samtidigt som forskarna konstaterar att patriarkatet står ganska fast, visar de på en del förskjutningar och förändringar i faderskapets socialpsykologi. Boken avslutas också med några framåtblickande berättelser, där ett antal män ger uttryck för sitt engagemang i uppfostran och hemarbete. De norska forskarna är optimistiska, men samtidigt noggranna med att slå fast att de talar om en långsam och delvis motsägelsefull historisk utveckling.

En av de stora landvinningarna i Mäns livssammanhang är att forskarna skiljer ut ett antal olika fadersprojekt och manligheter. Även om benämningarna på de olika manligheterna är ganska klumpiga – man skiljer mellan rättvisemannen, familjeidealiseraren, karriäristen och omvårdnadsmannen – får vi en bild av hur män faktiskt intar olika positioner i relation till faderskap.

Rättvisemannen är en produkt av 1970-talet och kännetecknas av en vilja att bidra till en bättre och rättvisare fördelning av ansvaret för hem och barn. Familjeidealiseraren lutar sig visserligen tillbaka mot en traditionell manlighet som idealiserar och behöver hemmet som en viloplats, men han präglas av skuldkänslor och en vilja att också bidra mer till hushållsarbete och barnuppfostran. Om dessa båda typerna präglas av mer vilja än handling, finner vi en reell vilja att förändra manligheten och faderskapet hos karriäristen och omvårdnadsmannen.

Karriäristen prioriterar familjen och ser sitt deltagande som en möjlighet att öka sin sociala kompetens och EQ, och därmed på köpet bli mer effektiv i arbetslivet. Familjeliv och karriär vävs här samman och blir närmast synonyma enheter. En avancerad relationskompetens och bättre förmåga att relatera till och kommunicera med olika typer av människor betraktas som önskvärda egenskaper. I slutändan leder detta dock till att arbetslivet får en mer framskjuten position i männens liv.

Omvårdnadsmannen skiljer ut sig en del från de andra typerna. Han kopplar på ett självklart sätt sin identitet till familjeprojektet. På hans prioritetslista står familjen och barnen högt upp, medan arbetet ofta kan nedprioriteras. Familjelivet ses inte som ett redskap för något annat mål, eller som något idealiserat och heligt, utan som en vardagspraktik som männen önskar delta i och vara en del av. Omvårdnadsmannen beskrivs som den mest transcendenta typen, han drar manligheten mot det författaren talar om som androgynatet. I detta historiska stadium påbörjas en uppluckring av gränserna mellan könen och en rörelse mot mer flexibla könsidentiteter.

Även om de norska forskarnas diagnos över 1990-talets manlighet och faderskap inte är tydlig och klar, verkar de anse sig ha belägg för att det växer fram ett jämställt faderskap och familjeliv. Samtidigt reserverar de sig och menar att det handlar om tendenser och att det gäller att sätta in utvecklingen i större historiska ramar. Framväxten av ett androgynat innebär inte att könsskillnaderna suddas ut, bara att de gradvis minskar i omfattning och djup.

Vad har då hänt i de nordiska länderna sedan 1990-talets början? Har vi tagit ytterligare ett steg mot ett androgynat? Hur ser dagens faderskap ut?

Visst har det hänt en del. Vi har fått två eller fler så kallade ”pappamånader”. Här varierar det en del över de nordiska länderna. I Sverige infördes en andra pappamånad 2002 (den första infördes 1995), i Norge har man än så länge bara en månad och på Island har man reserverat tre månader för den ena föräldern (läs pappa). Idag råder det en viss besvikelse över att män inte utnyttjar större delar av föräldraledigheten, att man måste kvotera in män i omvårdnadsarbetet och att det till och med finns många män som inte ens tar ut sina två månader. Samtidigt är det lätt att hitta män som faktiskt tar ut mer än två månader, som delar föräldraledigheten med sin partner och som vill leva jämställt. Vilka är dessa män? Hur ser deras liv ut? Avviker de från andra män på något markant sätt?

2000-talet utgör lite av en nystart för alla – här pratar vi framför allt om Sverige – som hoppas och ser fram emot ett jämställt föräldraskap. Pappor börjar skriva böcker om föräldraskap och på ett lite nytt sätt beskriva sina egna upplevelser. Vi får läsa ingående skildringar av pappors upplevelser och erfarenheter av graviditet, förlossning och spädbarnsperioden. Det finns flera exempel på böcker i denna genre, och de flesta som skriver är journalister. Detta i sig är lite nytt, innan har denna typ av litteratur i första hand producerats av experter på barnuppfostran och barn, det vill säga psykologer, pedagoger och andra uppfostringsexperter.

I den nya floran av böcker finner vi bland annat Johan Nilssons Koka Makaroner. I boken får vi möta en engagerad vardagspappa, som utför samma sysslor som sin sambo, och som irriterar sig på alla stereotypa förväntningar som finns på män och fäder. I den här genren får vi möta män som inte i första hand arbetar för att minimera tiden med barnen, utan som vill få ut så mycket gemensam tid som möjligt. Yrke, karriär och rationalitet betraktas inte som så viktigt, och närhet, intimitet och gemensam tid med familjen prioriteras.

När jag sitter och skriver detta dyker det upp flera nya pappaböcker, till exempel Värsta pappan, skriven av journalisten Ronny Olovsson. Denna bok har en något annan framtoning än Nilssons bok. Olovsson varnar i början för att han inte tänker vara politiskt korrekt, utan ärlig, vilket i detta sammanhang innebär att han tillåter sig att vara lite ”grabbig”. Han beskriver sig själv som en ”pinsam tonåring fången i en vuxen mans kropp”. Boken är ganska kul. Den är rappt skriven och innehåller som utlovat en hel del grabbigheter. Texten är baserad på ett antal krönikor om faderskap, publicerade i Aftonbladet.

Språket är lite grovt och fyllt med referenser till populärkulturella fenomen. Men trots att det är upplagt för garv, tycker jag nog att Olovsson framstår som en riktig ”mjukis”, vilket också är ett av hans projekt; kaxig, rapp och samtidigt en riktig velourgrabb. Inramningen till trots är alltså detta en bok om en oerhört engagerad pappa, som gör allt för sin dotter. Vi får också ta del av en del intressanta diskussioner, bland annat om skötbord. Under rubriken ”Ropen skalla, skötbord åt alla”, skriver Olovsson om pappors svårigheter att byta blöjor på offentliga ställen, där man oftast bara har skötbord inne på damtoaletterna.

Denna nya trend och pappaoffentlighet måste förstås som en del av mäns ökade engagemang för ett jämställt samhälle. Vilka är då dessa män? De som syns och framträder i offentligheten är framför allt journalister, författare och män verksamma i olika hjälparyrken (socionomer, familjerådgivare, psykologer och så vidare). De män vi stöter på, som axlar rollen av moderna jämställda fäder, är alltså delar av medelklassen. Beskrivningen vit, medelklass, välavlönad och 30+ sammanfattar det hela bra. Det är också denna grupp av män som dyker upp i försäkringskassans statistik och som verkar vara mest benägna att stanna hemma för att vara föräldralediga med sina spädbarn.

Det är fortfarande en försvinnande liten del av den svenska manliga befolkningen som självmant väljer att stanna hemma och ta ut rejält med föräldraledighet. Helt klart har de så kallade pappamånaderna bidragit till att hyfsa statistiken. Mönstret har ändrats. Idag stannar fler män hemma med sina spädbarn under en period. Men varför är det inte fler män som tar chansen? Vad beror detta på? Omvänt, vilka är då de män som faktiskt inte bara stannar hemma de markerade två månaderna, utan som plussar på med upp till tio månader eller mer?

Jag har nyligen slutfört insamlingen av ett större empiriskt material som fokuserar den grupp av män som faktiskt beslutar sig för att stanna hemma under en längre period med sina spädbarn. De män jag studerat stämmer väl in på beskrivningen ovan. De är välavlönade och har i regel flexibla arbetstider. I de flesta fall beror det på att man har en långtgående kontroll och ett stort inflytande över hur arbetet planeras, struktureras och formas. I några enstaka fall handlar det om partiell arbetslöshet eller deltidsarbete.

Helt klart rör det sig om en grupp av män som är vana vid att styra över sitt liv. De flesta betonar också vikten av att kunna ta tillvara tiden, att kunna ta sig tid till familj och barn och att utforma ett gott liv. Det rör sig inte om män som har siktet inställt på ytterligare karriär, utan snarare om ett gäng som är nöjda med hur det ser ut och som vill skapa en vettig balans mellan yrkesliv och familj. På grund av ålder har de flesta redan gjort någon form av karriär. De har utbildat sig på universitet, arbetat ett antal år, har skaffat sig hyfsade lönevillkor och arbetsförhållanden. De kan alltså luta sig tillbaka och njuta av livet, vilket de också verkar inställda på att göra.

När papporna pratar om sin föräldraledighet och tiden med barnen, betonas det positiva. Denna tid ses som en läroprocess, en period i livet när man kan följa med i sitt barns tidiga utveckling, lära sig nya saker och kanske också skapa ett nytt förhållningssätt till livet. Dessa upplevelser och erfarenheter ses som värdefulla i sig. Ett sådant tänkande greppar väl in i nya trender kring tid, emotioner och social kompetens. Förmodligen rör sig ”manligheten” idag, i varje fall inom vissa sociala skikt, i riktning mot social kompetens, förmåga att kommunicera, emotionell intelligens och jämställdhet. Dessa olika saker passar bra ihop, de bildar ett mönster av samtida uppdaterad och jämställd manlighet. En sådan konstruktion av manlighet och faderskap ses säkerligen också – inom vissa yrken och på en del arbetsplatser – som något värdefullt och positivt; ett bidra till ett förändrat arbetsliv.

Samtidskulturen präglas idag av ett stort intresse för manlighet och faderskap. Helt klart har detta intresse inte något nytt fenomen, utan något som så att säga ”kommer i vågor”. Vi har talat om manlighetens kris, unga mäns identitetsförvirring och behov av förebilder, om nya fäder och om den nya karriärpappan. Den offentliga föreställningen om manlighet och faderskap genomgår långsamma omvandlingar och även om mycket kan tyckas vara ”likt”, typ inte speciellt föränderligt, görs det ändå små subtila justeringar i bilden av fäder.

Vid mitten av 2000-talet verkar det vara dags för journalister, konsulter och diverse magasin att föra fram nya fräscha bilder av fäder. Ibland får dessa författare mothugg, man pekar på att de förmodligen har författat sin bok eller sina artiklar under sin pappaledighet. Det förekommer alltid – nästan – en misstanke om att mannen trots allt har använt sig av pappledigheten för att förverkliga sig själv, för att förkovra sig, skriva artiklar, forska eller på annat sätt använda sig av pappaledigheten för att främja sin egen karriär.

En bok som definitivt spär på denna uppfattning är det danska paret Kirsten Stendevad och Esben Kjaers bok om Den nye karrierefar. Även om detta på många sätt är en sympatisk bok och ett till synes bra projekt, finns det anledning att fundera lite kring bokens syfte och eventuella effekter. Jag misstänker också att denna typ av litteratur kommer att bli allt vanligare även i Sverige. Jag kommer först att ta upp några av bokens huvudpoänger, för att sedan diskutera dessa och sätta dem i relation till mitt eget forskningsprojekt.

Författarna börjar förstås i arbetslivet. De målar upp en ganska vanlig bild av utvecklingen från ett industrisamhälle till dagens postindustriella samhälle. Denna utveckling leder dels till att nya typer av egenskaper och karaktärsdrag efterfrågas på arbetsmarknaden. Idag belönas social intelligens, teamwork, nätverksbyggande, kommunikation, känslomässig intelligens, kreativitet, spirituell intelligens och så vidare. Om man har kikat och läst lite i diverse managementlitteratur är det inte svårt att känna igen dessa ord. Snarare än att värdera lön, respekt och klara besked, prioriterar dagens arbetskraft andra saker, som till exempel kompetensutveckling, självbestämmande och meningsfullhet i arbetet. Arbetsgivaren vill inte heller ha duktiga, lydiga och effektiva medarbetare, utan hellre innovativa, motiverade och självständiga arbetare.

Vad har då detta med genus och familj att göra, kan vi ju fråga oss. Jo dels finns det en plats där vi kan utveckla dessa egenskaper och drag, och det är hemmet. I samvaron och i omhändertagandet av barnen utvecklas de egenskaper som idag efterfrågas i arbetslivet. Gränserna mellan arbete, hem och fritid har alltså delvis upplösts. Karriär är inte längre något som går att utveckla och upprätta genom att ensidigt och snävt fokusera på arbetet, utan det handlar mer om en förmåga att kunna pendla mellan arbete, hem, barn och fritid, om att skapa ett kreativt och balanserat liv. Det låter ju bra, men hur ser det ut då?

Författarna konstaterar att de flesta män rent könspolitiskt befinner sig på ”havets botten”. Det vill säga, män har ännu inte förstått att det är ”kvinnliga” egenskaper som kommer att efterfrågas på den framtida arbetsmarknaden. På ett skickligt sätt pläderar sedan författarna för att män bör och ska stanna hemma och ta hand om sina barn. Det är enbart genom, att bli hemmafäder som de kan utveckla de egenskaper som kommer att efterfrågas i det nya Europa. Och själva grundfrågan och motivationsarbetet och strävan efter att skapa ett jämställt faderskap, är det förstås inget fel på.

Boken ligger väldigt nära dels den stora flodvågen av samtida managementlitteratur – där samma typ av egenskaper förs fram och vi hamnar nära sociologen Richard Floridas resonemang om den kreativa klassen. Istället för att sätta arbete, effektivitet, rationalitet och ett snävt ”manligt” tänkande högst på statuspyramiden, placerar vi emotioner, spontanitet, kreativitet och ett mer ”kvinnligt” tänkande högst i den mentala statushierarkin. Mycket av detta handlar om att spå om framtiden och att försöka läsa av tendenser i tiden.

Det finns något mycket sympatiskt över författarnas hela projekt. Man använder på ett slugt och smart sätt sig av sina kunskaper inom konsultbranschen och affärsjournalistiken för att plädera för något helt annat – ett jämställt familjeliv. Utifrån egna erfarenheter av att försöka balansera mellan framgångsrika karriärer och ett gemensamt familjeprojekt skapar författarna en manual till den kreativa klassen, det vill säga till medelklassföräldrar med flexibla arbeten, fria arbetstider och självständiga arbetsuppgifter.

I en tid då det talas mycket om utbrändhet, utmattningssyndrom, dyrbar tid och vikten av att skapa ett meningsfullt liv har själva innebörden i karriär omformulerats. Vi måste förmodligen inte nödvändigtvis välja mellan omvårdnads- respektive karriärmannen. I varje fall verkar delar av medelklassen lyckas med att kombinera jämställdhet med yrkesliv.

Samtidigt kan vi se en ökad skiktning i samhället, där vi å ena sidan har de jämställda familjerna – ofta med bra gemensamma inkomster, fria arbetstider och en vilja att åstadkomma jämställdhet i familjen – och å andra sidan familjer där vi befinner oss ganska långt ifrån ett androgynat. Jämställdhet handlar ju i slutändan inte bara om en vilja, utan också och kanske i första hand om ekonomiska möjligheter, flexibla arbetstider och därmed ett arbetsliv som är mer rättvist och solidariskt. Så länge som detta inte är en realitet, kommer medelklassens projekt inte att nå utanför klassgränserna.

▪ Thomas Johansson

Thomas Johansson är professor i socialpsykologi.
Texten är ett utdrag ur en kommande bok.

Temat finns även i hans senaste bok Experthysteri, Atlas bokförlag.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: