[070819] Dick Harrison är professor i historia men nöjer sig inte med att sprida sina kunskaper och sitt engagemang för historieämnet till sina studenter. Han har även givit sig in i den populärvetenskapliga branschen och blivit prisad för en bok om digerdöden. Nu tar han steget över till skönlitteraturen. Ett vanskligt steg eftersom berättandet i den vetenskapliga litteraturen formmässigt ligger långt från romanen.
Harrison har valt att förlägga berättelsen om hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson till 600-talet, när stora delar av Europa var kristnat. Men ännu inte folken här upp i norr. Genom olika omständigheter kommer Ulvbjörn att få uppleva kulturer han inte visste något om mer än vaga ryktesskildringar. Med hjälp av fiktionens förmåga att överskrida verkligheten får vi inblickar i olika världar och olika samhällsskikts levnadsvillkor. Författarens baskunskaper gör att vi som läsare kan hålla för troligt att det som beskrivs inte saknar verklighetsförankring.
Just kopplingen mellan skönlitteratur och historisk vetenskap gjorde att jag blev nyfiken på författarens egna tankar om varför boken över huvud taget blev skriven, så istället för en vanlig recension tog jag kontakt med honom. En första ganska naturlig fråga till en forskare är varför man över huvud taget ägnar sig åt att skriva skönlitterärt? För Dick Harrison var detta inte alls konstigt.
– Jag började skriva skönlitterärt redan som 12-åring och tyckte att det var jätteroligt. Detta tog en lärare på gymnasiet raskt ur mig och jag lade skrivandet på hyllan. Men jag har länge närt en tanke om att skriva något skönlitterärt och under de senaste 7-8 åren har jag skrivit på denna roman i omgångar.
När man vet att det är en forskare som har skrivit en roman som Ofärd kan man kanske förledas att ha förutbestämda uppfattningar om den rent litterära texten. Själv sögs jag snabbt in i handlingen med alla dess fantasmer, som jag associerar med Mika Waltaris spännande exposé Sinuhe egyptiern. Historiskt bevandrad men ändå fylld med blod och känsla. Tekniken att skriva skönlitterärt är inte något alla behärskar. Inte minst forskare tycks bara alltför ofta mena att en text ska vara näst intill oläsbar för att vara bra. Det upprätthåller onekligen avståndet mellan forskare och icke-forskare. Steget till skönlitterärt författande kunde inte vara större. Hur eller var har du själv tillägnat dig den speciella skrivteknik som trots allt krävs för att skriva skönlitterärt?
– Detta är mycket komplext. Jag hade ingen aning om hur jag skulle gå tillväga. Det är stor skillnad på att skriva facklitteratur och skönlitteratur. Exempelvis visste jag inte mycket om hur man skriver dialoger. Så jag fick skriva om många gånger. Eller om hur man gör personskildringar. Här fick jag stor hjälp av förlaget.
– Det jag kan sedan tidigare är hur man skapar stämningar och beskriver miljöer och samma teknik har jag ofta använt i mina facklitterära verk.
Skönlitteratur når generellt fler läsare än populärvetenskapliga böcker. Har du haft några pedagogiska eller populärvetenskapliga avsikter med att skriva skönlitterärt?
– Inte från början. Det mesta av sakinnehållet har jag redan skrivit om både i vetenskapliga och populärvetenskapliga verk. Men under resans gång har projektet utvecklats till ett halvvetenskapligt experiment: På 600-talet fanns ingen romangenre men väl både muntliga och skrivna hjälteskildringar. Antag att romanen hade funnits; hur skulle den se ut? Hur hade hjälten betett sig?
– Jag ville skriva en bok som skulle kunna uppskattas på den tiden och samtidigt vara läsbar i vår tid. Övernaturlighet fanns alltid med som en viktig ingrediens och för hjälten var det viktigare hur han gjorde än vad han gjorde. Det stör mig lite att detta inte alls har uppmärksammats i de recensioner jag sett.
Själv fascineras jag mest av hur maktutövandet praktiseras här uppe i Norden jämfört med de ”utmarker” Ulvbjörn hamnar i. Här hemma var maktutövandet direkt kopplad till fysisk styrka och den begränsade förutsägbarhet detta innebär. Eller kan man säga ”gorillakrig”? När Ulvbjörn var som längst hemifrån mötte han en förhandlingskultur som en förlängning på maktutövandet och samtidigt betydligt mer effektivt.
– Ja, här hemma befann vi oss fortfarande på järnåldern, men i Frankernas land (Frankrike) hade man tidig medeltid med betydligt mer utvecklad diplomati. Ulvbjörn vet inte vad religion är. Vad händer när man låter honom lära sig allt det nya från scratch? Samma grundfrågor kan man ställa senare, fast omvänt: Vad gör han med sina kunskaper när han återvänder hem? Hur hanterar han makt? Här finns många trådar att spinna vidare på men jag har ännu inte bestämt om det ska bi en fortsättning.
Många akademiker som har skrivit populärvetenskap har stött på motstånd bland kollegor. Hur har det varit i ditt fall med denna skönlitterära bok?
– Jag har inte fått några reaktioner på boken från akademiker, inte ens från mina kollegor. Kanske för att boken kom ut strax före sommaren? Men jag misstänker att det inte är några problem för en akademiker att skriva skönlitteratur, kanske för att man träder ur rollen som akademiker när man skriver skönlitterärt.
– När det gäller populärvetenskap är situationen en annan. Jag har fått många gliringar för det och fått höra att vi akademiker är förmer än så. Här finns en skriftlig och muntlig tradition med starka kopplingar till dess seminariekultur och det är den vi ska satsa vår energi på. Men forskare har ju även ett tredje uppdrag att vända sig till omvärlden. Det är vår skyldighet och det tänker jag fortsätta med.
Återstår att se om det blir en fortsättning på Ofärd. Lite avskräckande är det nog med tanke på hur lång tid det tog att skriva denna första roman.
