Vilka män tolkar den nya urbaniteten bäst?

[070906] Det talas mycket om stil i dag. Nyss har vi fått ett radioprogram i självaste Sveriges Radios P1 som heter just Stil. Intresse för stil förknippas ofta med homosexuella män. Men det sägs bli allt viktigare för andra män. Inte bara på fritiden utan också i arbetslivet.

Forskare som Linda McDowell och Lisa Adkins hävdar (i böckerna Capital Culture respektive Revisions) att med postindustriella servicearbeten ökar betoningen av apparition, image, stil i arbetslivet. Nya tjänstearbeten innebär ofta att sälja information och råd, och då är arbetarnas personliga framträdande en del av den service som säljs.

Man talar om ett slags kulturell femininisering, att både kvinnor och män alltmer framför ”femininitetens estetik”. Jag tycker att man lika gärna, med Henning Bech, kan tala om ”homosexualisering”, det vill säga att alltfler lever i en urban värld av ytor, en värld som homosexuella män sedan länge levt i. Hur som helst, Lisa Adkins menar att den ideale arbetaren i sådana arbeten är en som kan hävda att hon/han har en flexibel eller rörlig relation till genusframförande. Hon menar att utrymmet för rörlighet i den meningen är större för män än för kvinnor, och större för heterosexuella än homosexuella, att de senares stiliserade framföranden ”naturaliseras”, betraktas som immanenta.

Jag har ganska nyligen gjort en studie av Svenska Amerika Linien som manlig homomiljö och arbetsmarknad under efterkrigstiden. Där framträder en annan bild. I uppassararbeten på dessa fartyg var homosexuella män i hög grad attraktiv arbetskraft på grund av att de ansågs vara duktiga just på detta med stil och framträdande, duktiga på att iscensätta, på att känna av och anpassa sig till krävande lyxkryssningspassagerares förväntningar. Detta bör ses mot bakgrund av homomäns särskilda form av utsatthet. Att uppleva sig som och handla som homosexuell krävde förmåga att dölja, ”passera” som hetero och att leva dubbelliv. Det innebar träning i att snappa upp och anpassa sig till de önskningar, känslor och stil som rådde i den omgivning man för tillfället befann sig i.

Även om det skulle vara så att heteromän ges särskilt stort utrymme för genusflexibilitet på arbetsplatsen är det inte säkert att de förmår utnytta det. Deborah Kerfoot säger i en artikel i boken The Masculinities Reader att ”maskulina subjekt” är oförmögna att ”leka”. Hon menar att den tilltagande kundorienteringen i dagens arbetsliv – att anställda alltmer avkrävs nyansering av beteenden i enlighet med klienters/kunders önskemål/diktat, att de alltmer förväntas skapa tillfäl¬lig intimitet mellan sig själv och klienten/kunden – hämmas av inte bara lednings- utan även maskulinitetspraktiker. Hon säger att maskulina subjekt förnekar möjligheten till lek inom sociala relationer, möjligheten att snabbt kunna skifta mellan subjektspositioner.

Lek var dock något som präglade den manliga homosexuella campkulturen ombord på amerikabåtarna. Inte minst lek kring och drift med heteronormativitet, i form av skämt, slagfärdighet och drag shower (i olika skala). Och vanan vid, förmågan till lek var en användbar resurs på dessa fartyg. Paul Baker och Jo Stanley säger i sin bok Hello Sailor om liknande brittiska fartyg under samma tid att de var en uppsättning ”gay spaces waiting to happen”.

Min studie av Svenska Amerika Linien berör tiden fram till dess nedläggning 1975. Sedan dess har behovet att dölja minskat. Därmed torde vanor och förmågor som är förknippade med detta behov ha försvagats. Samtidigt lever som sagt alltfler heteromän under urbana omständigheter, något som främjar betoning av yta, framträdande. Därför torde homomäns försprång ha minskat. Men inte utplånats. Det sägs även i dag att homomän är särskilt duktiga i yrken liknande dem på amerikabåtarna.

I studier av flygkabinarbete, som Arlie Hochschields The managed heart och Magdalena Peterssons Identitetsföreställningar, berättas till exempel att homosexuella män anses särskilt duktiga på att ta hand om passagerare. I tv-serien Fab5 har vi sett bögar hjälpa heteromän att få stil på både personligt utseende och hem. En stor del av de homosexuella män som är yrkesverksamma i dag har vuxit upp under en tid då behovet att dölja var större. Och även i dag ser sig många tvingade att dölja, som nyligen både undersökningar från arbetslivet och undersökningar om ungdomar visat.

▪ Arne Nilsson

Arne Nilsson
Arne Nilsson är sociolog och genusforskare.

Fotografiet kommer från Normal förlag och är taget av Elisabeth Ohlson Wallin.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: