En 80-talists svar på Ulf Lundell

[070906] Att vara 80-talist

Min generation, 80-talisterna, har hittills inte utmärkt oss på något utomordentligt sätt. Ur samhällsnyttoaspekt är vi ingenting annat än en generation av bölder på den i övrigt mindre och mindre hälsosamma samhällskroppen. Vi vet om det, men vi bryr oss inte.

Istället tar vi lagliga psykedeliska droger köpta på internet, vi svävar i andra dimensioner samtidigt som vi förstår det dom inte förstod på 70-talet, nämligen att en tripp kan förändra dig, men ingen annan, psykedelia är inte samhällsförändrande, det förändrar individer. Vi går ut och plockar svamp under två veckor på hösten av samma anledning, vi vill trippa och det är det enklaste. Det är rolig bild dock, när sommaren lider mot sitt slut ger sig en massa slöa ungdomar ut i hästhagar och liknande, där toppslättsskivlingarna växer, med varsin svampkorg, för att sedan gå hem och knarka. Det skulle vara roligt med någon slags interaktion med dom som är svampplockare på riktigt, om vi möttes på något sätt.

Vi sitter vid varsin dator och spelar World of Warcraft (eller för den delen andra onlinespel) ändlösa timmar, spelen är upplagda så att man kan hålla på hur länge som helst, och det gör vi också.

Vi går på socialbidrag men till skillnad från tidigare generationer, där tattare och alkoholister levde på soc, så ser vi inget skamfullt i det. Vi är inte stolta, men vi skäms inte heller något särskilt. Alla går ju ändå på soc.
Vi vet att vi inte är önskade, eller rättare sagt så känner vi att vi inte behövs, det stämmer kanske, kanske inte, av resten av samhället, och det berör oss inte.

Istället röker vi hasch i bong och tittar på nedladdade avsnitt av Family Guy och South Park. Vi knarkar upp skattebetalarnas pengar och skäms inte för det.

Det är två saker som vi 80-talister hittills har varit först med. Det första är mobilrån och det andra är gruppvåldtäkter. Vi är en inte särskilt samhällsnyttig generation, även om det förstås finns människor som är födda samma årtionde som jag som är hederliga arbetare med allt vad det innebär är vi som grupp eller generation betraktat den första bidragsgenerationen.

Vi får inga arbeten men vill heller inte ha några, så det går jämt ut. Vårt största bekymmer är att inte behöva hamna i något slags arbetsträning (praktik) eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder av något slag.

Vi är också i tidens tecken deprimerade och sjukskrivna i en omfattning som får 40-talister att häpna och börja rösta på Moderaterna av bara farten. Vi vet att vi inte kan supa eller knarka bort ångesten, men vi gör vårt bästa för att göra det ändå.

Har vi egentligen något att vara stolta över? Jag skulle säga nej. Det kanske finns 80-talister som arbetar och gör nytta, men som helhet betraktat har vi inte gjort något samhällsnyttigt och det kommer nog ta ett bra tag innan vi gör det heller.

Nu kanske jag enbart talar för mig själv och min bekantskapskrets, men vi känner inte lojalitet på samma sätt som man i regel tidigare känt. Inte mot arbetsgivare, inte mot staten. Vi är glada över att staten, eller någon, betalar våra bidrag, bekostar vårt leverne, men vi skulle inte direkt ställa upp i krig vid händelse av en större konflikt.

Man talar ju mycket om rotlöshet, invandrares eller ungdomars rotlöshet, men jag skulle säga att rotlösheten inte är någonting gentemot vår slöhet. Är det något som verkligen kännetecknar oss så är det att vi är slöa. Vi sitter hellre hemma en lördag och tittar på alla avsnitt av Jackass i följd än att ge oss ut och hitta på någonting.

Har vi potential då? Kanske. Kanske kan vi i slutändan hamna på någon praktisk utbildning, få ett hederligt jobb och hjälpa till att dra ihop till den gemensamma välfärden. Men vi vill inte. Vi vill bara inte. Inte om vi inte får väldigt bra betalt för väldigt lite arbete, och det kommer inte att hända.

Vi sitter hellre hemma, lagom stenade, och tittar på dom nya Trailer Park Boys-avsnitten som finns att ladda hem.

På ett sätt är vi lika äldre generationer. Vi går omkring och är smått missnöjda med hur vi lever. Vi har för lite pengar och vi gör som ingenting. Det ingår kanske överlag, att aldrig vara riktigt nöjd. Vi är inte nöjda med oss själva. Men alternativet, om det finns något, är så skrämmande att vi inte ens vill prova.

Vi kommer fortsätta gå på bidrag. Vi kommer att fortsätta att sova till efter tolv (jag kliver sällan upp före två, helst tre. Blir det senare är det ok det också). Och det ska fruktansvärt mycket till för att vi ska sluta med det. Det ska till oerhörda kraftansträngningar för att vi ska bli dom medborgare ett samhälle behöver.

Men det skiter vi i.

▪ Anton Wester

Detta är första kapitlet i Anton Westers roman Jacques. Om den dyker upp i pappersform återstår att se.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: