Djupdykning i själen

[070906] Så jag dök ned i djupet. Blev deprimerad. Sen dess har jag kämpat för att komma upp till ytan.

undervattenssimmare

Titta på bilden. Jag skuggboxas. Där är jag nu. Nära att bryta vattenytan och jag slåss och kämpar. Jag har slagits och kämpat i tjugo månader nu. Vissa dagar ser jag solen bryta igenom vattenytan och jag strävar efter att nå den men den är utom räckhåll för mig. Men jag ska dit för jag vet att depressionen går över så småningom, det är ett som är säkert.

Vissa dagar här under vattnet är rätt ok. Det är sådana dagar då man vågar hoppas på en förändring eller att man får besök eller nåt annat kul. Allt är inte längre nattsvart hela tiden, så långt har jag kommit. Och jag känner mig stark de dagar jag orkar aktivera mig och simma på och inte bara sjunka ned i djupet. Fiskarna börjar känna igen mig och Poseidon har friat, men jag väntar på ett bättre frieri på land för jag vill inte stanna i det djupa havet för evigt.

Tatuering kanske man skulle skaffa sig för att markera en förändring i sitt liv, som det att jag blev sjuk. Har tänkt att tatuera in en sjöstjärna på axeln. En sjöstjärna för att den lever på havets botten och reflekterar stjärnorna. Om sjöstjärnan blir av med en arm så växer det ut en ny. Så känns det med min sjukdom också. Den tar en del av mig, men jag växer ut igen. Fast egentligen tycker jag att jag är för gammal för en tatuering, men man vet ju aldrig, först får jag ju bli frisk.

Havet är djupt, så även människosjälen. Visste inte att jag hade sådana djup innan jag hamnade i vattnet. Man lär känna sig själv rätt bra. Det kan vara ensamt ibland och då har jag all tid i världen att tänka. I början av depressionen tänkte jag mest på olyckliga händelser i mitt liv. Först alla misslyckanden och besvikelser. Sen allt negativt som hänt mig i hela mitt liv. Därefter började jag även tänka på allt dåligt som skulle hända med mig i framtiden. Till slut tröttnade jag på att tänka på de här sakerna och kämpade med att försöka tänka i andra banor. Även om det bara innebar att ta sig igenom en dag i taget med äran i behåll.

Under vattnet är det svårt att andas. Allt är svårt när man är deprimerad. Jag hatar att tvätta håret. Jag segar mig upp ur sängen varje morgon, alltid med samma morgonångest, alltid djupare ned än där jag somnade. Det är ett Sisyfosarbete att vara deprimerad. Man skuffar upp en sten hela dagen för att finna den nedrullad nästa morgon igen. Och ändå får man inte ge sig. Jo vissa dagar flyter man bara med strömmen eller till och med låter sig dras ned i djupet för att man helt enkelt inte orkar vara stark. Men så kanske får man sig en skymt av ljuset och börjar simma upp mot ytan igen nästa dag.

När jag bryter vattenytan ska jag skrika ut min glädje och simma i land. Tror jag åtminstone. Kanske blir jag bara tyst och nöjd och går och köper mig en inredningstidning, jag ska nämligen tapetsera om min lägenhet, har inte haft ork till det tidigare. Eller så stannar jag i en stund till och simmar runt, lugn och stilla bröstsim. Gör kanske ett sista dyk eller kanske inte ändå, det är lätt att fastna därnere. Hursomhelst, en dag kommer jag upp till ytan och då är min depression över.

▪ Tuula Polojärvi
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: