Teknikbegär ristat i manlig kropp

[070906] Teknik är ”hett”. Antalet mobiltelefonabonnemang överstiger idag antalet invånare i Sverige. Tekniken har blivit personlig med mp3-spelare, digitalkameror och iPod:s. Tekniken har också flyttat in i hemmen. I många hushåll finns både tv, dator, trådlösa nätverk och DVD-spelare. Reklam från de stora hemelektronikkedjorna väller in genom brevinkasten och när tyska Media Markt öppnade sina första butiker i Sverige ringlade köerna långa.

Samtidigt gapar stolarna tomma på de tekniska högskolorna. Från att ha brottats med frågan om hur man ska lyckas locka fler kvinnliga studenter, frågar sig nu de tekniska högskolorna hur de överhuvudtaget ska lyckas locka studenter. I branschtidningen Ny Teknik har det under våren 2007 rasat en intensiv debatt om vad ointresset för teknikstudier beror på.

Fram träder en samstämmig uppfattning om att bilden av ingenjören måste förändras. Civilingenjören Maria Brorsson konstaterar bekymrat att: ”Det är aldrig ingenjören som får kyssa filmens snygga huvudrollsinnehavare i slutscenen”. Man anar en besvikelse över att det i filmens värld alltid är Bond, och aldrig Q, det tekniska snillet som skapar tekniken Bond behöver för att rädda världen, som får kyssas i filmens slutscen.

Både Bond och Q är män. Att teknikens värld är en manlig värld uppfattas också ofta som en självklarhet. Berättelsen om tekniken genom historien är samtidigt en berättelse om manlighet. Denna koppling är dock inte självklar. I den här artikeln kommer jag istället att utgå ifrån att kön och teknik är två kategorier som ömsesidigt definierar varandra.

På vilket sätt kopplas manlighet och teknik samman idag, i en situation där både teknik och manlighet omvandlas och förändras? Spelar det någon roll att tekniska produkter idag blir alltmer personliga och intima? Och finns det sprickor och utrymmen för förändring i denna ordning?
För att svara på dessa frågor ska jag i det följande titta närmare på en tidning som ställer den teknik jag lyft fram ovan i centrum, nämligen M3 – Digital World (http://www.m3.idg.se). M3 är en relativt ”vanlig” och populär tekniktidning som kan hittas på vanliga tidningshyllor, som i mataffärer och på bibliotek.

I M3 recenseras, testas, hyllas och kritiseras ny teknik. För att undersöka hur kopplingar mellan manlighet och modern teknik skapas idag, är tidningen ett lämpligt studieobjekt eftersom den inte är så starkt nischad som en del andra tekniktidningar. Den fokuserar relativt brett på elektroniska produkter (urvalet sammanfaller i stor utsträckning med hemelektronikkedjornas reklamutskick) och täcker i sex fasta sektioner in mobiltelefoni, bild, hemmabio, ljud, datorer och ”prylar”. M3 är också intressant att undersöka eftersom många av de nya produkter som möter oss där är just nya. Dessa produkter har ännu inte intagit en självklar position i kulturen och det är inte alltid självklart huruvida en produkt kan betraktas som ”för män” eller ”för kvinnor”. Att M3 är en av de aktörer som bidrar till att sådana kopplingar ändå upprättas, gör det extra intressant att undersöka tidningen ur ett genusperspektiv.

Bläddrar man i ett nummer av M3 (1-07) hittar man rubriker som: ”Tokheta mobiler”, ”Skön mus för resan”, ”Abacus smiskar Sony Ericsson”, ”Pimpade element”, ”Parningssäsong för iPod”, ”Smart modebimbo” och ”Onaniobjekt för hemmabionördar”. Det förefaller uppenbart att dessa rubriker inte bara talar om ny teknik, men inte heller bara om kön, utan också om sexualitet och begär. Detsamma gäller för Brorssons analys av ingenjörens problem. Problemet för Q är inte att hans tekniska arbete uppfattas som ”omanligt”, utan att han som ingenjör aldrig får ”kyssa Hollywoods snyggingar”. Även om både Bond och Q är män, verkar det som att deras relation till teknik gör dem till olika sorters män, inte minst i förhållande till sexualitet och det motsatta könet.

Teknik, manlighet och genusteori
För att förstå hur manlighet och teknik kopplas samman måste vi alltså rikta uppmärksamhet mot begäret och sexualitetens roll. Judith Butler är en av de teoretiker som bidragit till att uppmärksamma hur centralt begär och påbjuden heterosexualitet är i konstruktion av kön. Att uttrycka heterosexuellt begär är enligt Butler en central aspekt av vad det är att skapa kön, en logik som hon fångar i begreppet den heterosexuella matrisen. Med begreppet vill Butler fånga den rådande kulturella och obligatoriska kopplingen mellan kön, genus och begär i vår kultur.

Helt kort kan denna sägas illustrera hur en människa föds med ett kön, socialiseras in i tillhörande genus och lärs att begära det motsatta könet. Butler problematiserar och utmanar denna ordning på flera sätt. Hon visar hur vi inte föds med en av naturen given könstillhörighet för att på basis av denna socialiseras in i ett genus och slutligen lära oss att begära det motsatta könet. Istället föds vi in i en redan definierad kulturell ordning vars strukturerande princip är heterosexualitet. Genus görs, eller iscensätts performativt som Butler säger, genom handlingar som uttrycker heterosexuellt begär. Det är kulturens tolkningar av dessa som riktar uppmärksamhet mot vissa delar av vår kropp och gör dessa till de signifikanta för att kunna göra en (biologiskt uppfattad) binär uppdelning i man och kvinna.

Även om en viktig egenskap hos denna ordning är att uppfattas som oföränderlig och naturlig, är den heterosexuella matrisen i ständig förändring. Vi lever visserligen ännu i ett patriarkalt samhälle där det fortfarande finns en ordning där manlighet främst iscensätts genom att uttrycka begär till kvinnor (som begärande subjekt), medan kvinnlighet är att göra sig begärd av män (som objekt för begär), men denna ordning är inte entydig. Ett allt tydligare drag i modern manlighet är istället att också män förväntas estetisera sig, och göra sig begärliga för kvinnor. Detta är ett sätt att iscensätta manlighet som ännu inte ”stabiliserat sig” i kulturen och som inte alltid uppfattas som självklart heterosexuellt. I antologin Manlighetens omvandlingar diskuterar ett antal skribenter dessa förändringar i modern manlighet. Sociologen Cathrin Wasshede är en av dem som visar hur riskfylld denna balansakt mellan ett iscensättande av manlighet som begärande och begärliggörande kan vara. Hon visar hur ett genusiscensättande alltför starkt dominerat av begärliggörande riskerar att uppfattas som kvinnligt, och hur män kan ta till ”heteroskydd”, som skägg, för att undvika risken att stigmatiseras som ”fjolla”. Flera av författarna diskuterar liknande aspekter av omvandlingar i samtida modern manlighet.

Att dessa förändringar i manlighet, sexualitet och begär får konsekvenser i en tekniktidning som M3 kan förefalla överraskande. Ett resonemang som annars är vanligt förekommande är att mäns intresse för teknik är ett uttryck för hyllande av en slags känslobefriad teknisk rationalitet, och knappast en arena för romantiska relationer eller uttryck för sexualitet. Den som hört en motorentusiast tala om sin bil, eller en datorentusiast tala om sin dator, vet dock att bilden är mer komplicerad än så. Här formuleras ofta varma känslor, ibland med ett tydligt erotiserat språk. Socialantropologen och professorn i genus och teknik Ulf Mellström är en av de forskare som visat hur passionerat förhållandet mellan män och teknik ofta är. I böcker som Män och deras maskiner, liksom i ett antal andra artiklar visar han hur passion och begär är centrala komponenter för att förstå kopplingen mellan manlighet och teknik. Han diskuterar hur mäns erotiska, intima och romantiska känslor för sina maskiner kan förstås som ett sätt att skapa homosociala band mellan teknikintresserade män. Han kategoriserar männen i typer som ”mekaren”, ”ingenjören” och ”datanörden” baserat på deras förhållningssätt till och intresse för olika former av teknik. ”Mekaren” utmärks av ett praktiskt handlag och kopplas ofta samman med arbetarklassmanlighet, medan ”datanörden” har ett passionerat men intellektualiserat förhållningssätt till sin teknik. Ingenjören utmärks av en kalkylativ rationalitet men rymmer inslag av både ”mekaren” och ”datanörden”.

Vetenskapsteoretikern Catharina Landström har i sin tur visat hur romantiska och erotiskt laddade band mellan män och teknik inte bara är vanligt förekommande och nödvändiga för att förstå hur manlighet och teknik kopplas samman, utan också hur det att uttrycka begär till teknik ofta är en central del av vad det är att göra sig till man. Med en Butlersk syn på genus visar hon hur manlighet skapas genom iscensättande av begär till teknik och hur kvinnors begär till teknik omformuleras i termer av lesbiskhet eller görs obegripligt i kulturen. Hon visar också hur detta kan förstås mot bakgrund av den heteronormativa ordning Butler fångar i begreppet den heterosexuella matrisen.

Genom sin forskning visar både Mellström och Landström hur väl förankrad kopplingen mellan manlighet och teknik är i kulturen, både idag och historiskt. De påpekar dock båda att dessa kopplingar varken är statiska eller naturliga. För att banden ska upprätthållas krävs istället att diskursen om manlighet och teknik ständigt reproduceras i kulturen. Medier i allmänhet, och tidningar som M3 i synnerhet, har en viktig roll i reproduktionen av denna ordning. Medier återspeglar inte bara en redan stabiliserad ordning, utan är en aktiv del av hur ordningen både skapas, bevaras och på vilket sätt den förändras.

Att kopplingen mellan teknik och manlighet inte är naturgiven och statisk utan socialt konstruerad och föränderlig, betyder dock inte att den enkelt låter sig undvikas eller förändras. Detta är inte platsen för en ingående diskussion om den för samhällsvetenskaperna ständigt aktuella frågan om förhållandet mellan aktör och struktur men här vill jag ändå bara kort klargöra att fokus för denna artikel ligger på hur den struktur där teknik och manlighet kopplas samman formuleras och omformuleras i en tidning som M3. Det är dock en utgångspunkt för mig att denna struktur inte kan överleva av sig själv, utan ständigt reproduceras genom språk och handling. Diskursbegreppet, som jag använder, är ett sätt att fånga denna av aktörer ständigt reproducerade struktur. Med utgångspunkt i att språket är fundamentalt för hur verkligheten ”uppstår” och blir begriplig för oss genom kategorier och föreställda samband, är jag alltså här intresserad av hur språkliga kategorier (som män och teknik) formas och relateras till varandra och hur detta skapar olika förutsättningar för människor att röra sig i teknikens värld och att relatera till och interagera med tekniska produkter. Kulturteoretikern Stuart Hall skriver apropå möjligheten att undandra sig en sådan ordning:

(D)iskurser konstruerar själva de subjektspositioner utifrån vilka de blir betydelsefulla och får effekter. Individer kan skilja sig åt […] men de kan inte uppfatta mening om de inte identifierar sig med de positioner som diskursen konstruerar, underkastar sig dess regler, och således blir subjekt för dess makt/kunskap.

Med hans ord kan man alltså säga att jag intresserar mig för de subjektspositioner som formas i den teknisk-manliga diskurs som kommer till uttryck i M3. Hur dessa positioner ser ut är dock inte bara teoretiskt intressant att undersöka för att förstå hur diskursen byggs upp. Ett begrepp ur den kulturteoretiska terminologin som jag använder och som länkar dessa subjektspositioner till ”verkliga” aktörer (i det här fallet kanske särskilt läsare av M3) är interpellation. Det är det sätt att positioneras, tilltalas och erkänna sig själv som subjekt i diskursen såsom Hall beskriver, som fångas med begreppet interpellation. För mina syften kan begreppet ses som ett sätt att dra in läsare i texten, samtidigt som läsaren skapas som subjekt.

I vilken utsträckning det blir rimligt och görbart att inta en sådan av diskursen utmejslad subjektsposition handlar inte bara om att exempelvis vara intresserad av teknik, utan också om ”verkliga” läsares självbild, identitet och subjektiva upplevelse av kön. Det intressanta för mig är dock inte främst hur de som läser M3 ”reagerar” på dessa interpellationer, utan hur de subjektspositioner som sätter ramarna för möjliga rektioner och identifikationer ser ut. I mitt fall kan vi se hur frågan då inte blir att undersöka i vilken uträckning män intresserar sig för teknik därför att de är män. I fokus hamnar istället frågan hur kategorin män och kategorin teknik formas och hur de kommer att relateras till varandra.

Som redan påpekats är diskursen, samtidigt som den anger gränser för det tänkbara och det meningsfulla, och på så sätt kan ses som en struktur som ”bestämmer oss”, inte något som existerar bortom våra handlingar och det språk varmed vi (re)producerar den. Diskursen är därför föränderlig. Att upplevas som statisk, naturlig och ”stängd” är istället en del av diskursens ideologiska funktion, eller som sociologen och kulturvetaren Catharina Thörn formulerar det: ”diskursens ideologiska dimension är när den sluts, mening fixeras och det inte längre finns utrymme för alternativa förståelser”. Det är när denna ideologiska funktion ”fungerar som bäst” som diskursen upplevs som statisk, och naturlig. Det är då det uppfattas som självklart att män är mer intresserade av datorer än kvinnor eller att det är manligt att själv kunna laga sin bil. Att uppmärksamma sådana försök att stänga diskursen blir därmed centralt för min undersökning.

Med en ständigt accelererande teknikutveckling förefaller det rimligt att denna ”naturliga ordning” inte enkelt infinner sig. Att den nya teknik som uppmärksammas i M3 dessutom ofta uppfattas som personlig och intim, riktar sig till oss som konsumenter och förväntas hitta en plats i hemmet kan tänkas ställa till extra ”oreda”. Detta är platser som ofta förknippas med ”det kvinnliga”. Det är alltså tänkbart att inskrivandet av dessa nya tekniker i den heterosexuella matrisens ordning skapar vad kulturvetaren Ingrid Lindell kallar ”kulturell oro”. För att undersöka hur denna oro hanteras, hur diskursen om manlighet och teknik (re)konstrueras, vilka sprickor som eventuellt finns i denna ordning och hur försök att stänga diskursen kan se ut, ska jag nu gå över till att närmare undersöka innehållet i M3. Jag har tittat närmare på de sex numren från nr 8-06 till 2-07. För att kunna reda ut hur kopplingar mellan teknik och manlighet här upprätthålls behöver jag svara på två olika men sammanhängande frågor: Hur skapas manlighet i M3? Och: Hur skapas teknik i M3? I bakgrunden finns hela tiden frågan om vilken roll föreställningar om begär och sexualitet spelar.

Tekniken i M3
Med rubriker som ”Grym GPS”, ”Snyggaste kamerorna i snyggt test”, ”Feta MP3-spelare” och ”Het hemmabio” på omslaget (9-06), söker M3 locka till sig läsare som ”Älskar […] nya prylar”. Tekniken som hyllas har mestadels mörka eller metalliska färger, eller är helt vit. Den präglas i stor utsträckning av strama linjer och rena ytor, den som är bekant med Bang & Olufsens stil skulle förmodligen hitta en del likheter i formspråket. Stilen kan klassificeras som ”manlig” och idealet som hyllas påminner om hur mansforskaren Thomas Johansson skildrar ”den hårda kroppen”: en glatt, hård, maskulin kropp där alla kroppslinjer är tydliga och väldefinierade. Ibland görs denna koppling mellan kropp och stil explicit, som när en datormus från HP hyllas med orden ”Bra deffat, HP” (1-07), en hyllning av det väl definierade maskulina kroppsideal som utmärker den hårda kroppen.

Produkterna i M3 återges vanligen fotograferade mot enfärgad, oftast vit, bakgrund, där inget ”sammanhang” eller användande av tekniken tar fokus ifrån tekniken själv. Tidningens formspråk påminner närmast om en reklamfolder för glas och porslin och det visuella och estetiska hamnar ständigt i centrum. I tester, recensioner och krönikor är det dock ändå ofta teknikens funktioner, prestanda och i utvidgad betydelse potens, som står i fokus. Jag tycker mig alltså kunna urskilja två teknikideal i M3: Den estetiserade tekniken och den potenta tekniken.

Den estetiserade tekniken
Rubriker och texter kring produkter i M3 lyfter ofta fram teknikens estetiska kvaliteter. Ett test av kameror har rubriken ”Snyggast vinner” (9-06) och i ett annat nummer visas LG:s mobiltelefon Chocolat upp ”enbart för att den är så snygg att den lyfter vilken tidningssida som helst” (2-27). Tydligast blir detta tilltal genom bilderna, som ständigt fokuserar teknikens yta. Det är ont om exempelvis isärplockade datorer eller teknik i användning, där det estetiska riskerar att hamna i skymundan. Hyllandet av den estetiserade tekniken är dock ambivalent, vilket blir tydligt i kommentarer som ”Om det finns någon mobil som är prylbegäret förkroppsligat så är det antagligen X830. Den är nämligen toksnygg! Nackdelen är att den inte funkar speciellt bra […]” (1-07). Att en produkt är ”prylbegäret förkroppsligat” behöver alltså inte innebära att den fungerar särskilt väl. X830 blir begärlig bara genom att vara ”toksnygg”, den åtrås inte för vad den kan, utan för sin skönhet.

Detta kan kopplas till hur den estetiserade tekniken görs till objekt för ett erotiserat begär. I beskrivningen av en GPS-enhet blir detta tydligt: ”Prylbimbo: Pocket Loox N100 är långsam, men jäkligt snygg. Och du kan leka med den hur länge som helst utan att få dåligt samvete” (9-06). Genom att förknippas med den kvinnligt kodade genuspositionen ”bimbo” blir det tydligt att detta inte är en produkt som respekteras för sin skönhet. Den kan istället begäras som något för män att vila ögonen på, och som en produkt att ”leka med utan att få dåligt samvete”. Vi kan förstå detta som att den estetiserade tekniken görs begärlig genom att positioneras som ett kvinnligt objekt att avnjutas av det filmvetaren och feministen Laura Mulvey kallat ”den manliga blicken”. Detta syns också i bildspråket där den ”läckra”, ”heta” tekniken intar en position inte olik den objektifierade kvinnans i mer renodlade herrtidningar. På detta sätt formas ett manligt homosocialt band mellan läsare och skribent, ett ”vi” format kring ett ”gemensamt tittande” på kvinnor och teknik. Tydligast blir detta i de relativt ovanliga fall där teknik och människor förekommer i samma bilder. På omslaget till nr 8-06 står exempelvis en starkt retuscherad ung kvinna med rosamålade läppar och visar upp en mobiltelefon. Hon använder den inte, utan intar samma position för den manliga blicken som den lur hon håller upp.

Detta sätt att koppla samman manlighet med estetiserad teknik genom ett erotiserat begär har dock sin gräns. Att tekniktillverkarna differentierar marknaden och grovt formulerat skapar svarta mobiltelefoner för män och rosa för kvinnor, orsakar vissa problem i M3. I den heterosexuella matrisens ordning tillåts inte heterosexuella män och kvinnor att erotiskt begära samma objekt, detta teknikbegär blir i någon mening ”obegripligt”. I M3 löser man ofta detta genom att förbigå dessa genuskoder med tystnad och helt enkelt betrakta tekniken som estetiskt tilltalande. När estetiseringen drivs alltför långt, samtidigt som tekniken alltför tydligt riktar sig till en kvinnlig målgrupp fungerar denna strategi dock inte längre. Detta blir tydligt i den permanenta sektionen M3 Stil.

Den teknik som hyllas i M3 har som nämnts ovan i allmänhet en stil som kan betraktas som ”manlig”. Det är därför något förvånande att sektionen M3 Stil, som tydligast kan förväntas ringa in denna manliga stil istället omges av en rosa ram och har en kvinnlig redaktör, tidningens enda. Här är det tydligt att det är logiken att den alltför estetiserade tekniken blir kvinnlig, som gör sig gällande. I det första nummer jag undersökt (8-06) är det väckarklockor som är temat. Det finns klockor med diverse funktioner men som nämnts ovan krävs inte mycket funktionalitet för att vara lyckad (kvinnlig) estetiserad teknik, vilket sammanfattas väl av valet av ”vinnare” bland väckarklockorna: ”Den här retroinspirerade klockan har alarm. Inget annat. Det räcker för att bli månadens stilfavorit”. Detta mönster följer med genom nummer 9, 10 och 11. Här testas handväskor, mobiltelefonfodral, elektroniskt julpynt och digitala armbandsur. Tilltalet är genomgående sökande och i varje nummer finns en rosa ruta med texten ”Vad skulle du vilja läsa om på M3:s stilsidor framöver? Skicka ett mejl till M3:s stilredaktör […]”.

I nr 1-07 har dock Stil-sidorna helt förändrats. Sidorna är i detta nummer inte signerade av någon redaktör men bakgrunden är inte längre rosa utan mörkt brun och rubriken som pryder sidorna är ”Black is back”. I nr 2-07 träder så den nye manlige stilredaktören fram. Han har fått en egen spalt att tala till läsaren i (vilket den kvinnliga redaktören inte hade) och tilltalet blir rakare men fortfarande sökande. Man undrar fortfarande vad läsarna vill att Stil-sidorna ska handla om men denna fråga avslutas uppfordrande med: ”Nu vill jag inte se att förslagen enbart kommer från er grabbar därute – så kom igen nu tjejer, höj era röster och var med och forma framtidens M3” (2-07). Detta försök att interpellera ett kvinnligt subjekt markerar dock samtidigt att det normalt är män som hör av sig till tidningen. Genom detta försök till överskridande tydliggörs och förstärks alltså den gräns som ringar in teknik som manligt. Kanske blir detta förstärkande extra tydligt när rubriken på uppslaget är ”M3 i badrummet” och handlar om rakhyvlar och rakapparater för män. Vänder man sida hittar man dock utrustning avsedd för kvinnor. Här finns en badrumsvåg som kan mäta fetthalten i kroppen och en värmelampa som ”stoppar det onda” (2-07). För den som tvekar på målgruppens kön hjälper bilderna till genom att i bilden på vågen visa upp en sträckt kvinnofot som håller på att kliva upp, och i bilden på värmelampan värms en avklädd kvinnorygg. Att bilderna bär på konnotationer kring hur kvinnor bör tänka på sin vikt och kan behöva hjälp av en värmelampa för att ”stoppa det onda” behöver kanske inte påpekas. På detta uppslag testas också tvättmaskiner, badkar och en sminkspegel. Filosofen Roland Barthes har skrivit att en bilds betydelse alltid presenteras som både ett tillkännagivande och som ett konstaterande. Med Barthes ord ser vi här hur dessa produkter på M3 Stil-sidorna både tillkännages och konstateras som varande avsedda för kvinnor. Här stöter vi alltså på produkter som kodas som kvinnliga, inte som begärsobjekt för män, utan som produkter för kvinnor.

M3 Stil visar alltså upp en i huvudsak renodlat estetiserad teknik vars funktion när den ändå sätts i fokus ofta är att göra sig begärlig. Det skall dock påpekas att detta gäller för både den manligt och den kvinnligt inriktade tekniken. Mest iögonfallande är kanske ”genustydligheten” på dessa sidor. I M3 Stil är uppdelningen mellan teknik för män och teknik för kvinnor starkt markerad.

Den potenta tekniken
Även om estetiserad teknik är central i M3 är det ständigt funktion och prestanda som hamnar i fokus för tester och recensioner. Här råder ett kvantitativt mått där fler funktioner är bättre än färre, mer av varje funktion är bättre än mindre, samtidigt som varje funktion bör hålla så hög kvalitet som möjligt. Man hyllar fler pixlar i kameran, mer minne i mp3-spelaren, snabbare processor, bättre ljud, skarpare bild och så vidare. Man utser regelbundet vinnare i olika tester, och att stil inte räcker för att vinna tydliggörs ständigt. Den potenta tekniken värdesätts för sin kraft och funktionsduglighet, inte sin yta. Detta är teknik som krigar. Man efterfrågar ”pansarlurar” som ska tåla ”hur mycket spö som helst” (2-07), en projektor från företaget BenQ beskrivs som en ”Biffig Benqknäckare”, vi har ”konsolkrig” (8-06) mellan konkurrerande tv-spelskonsoler och ett företags senaste bildskärm beskrivs som en ”krigare på LCD-slagfältet” (1-07).

Detta kan ses som ett sätt att lyfta fram teknikens inbyggda prestanda och potens med hjälp av inlån av tecken från mer ”stabiliserade” manlighetsdiskurser. Dessa tecken byggs ibland också in i själva tekniken, som när bärbara datorer utrustas med sportbilmärkena Lamborghini och Ferraris loggor. Vanligare är dock att låta exempelvis LCD-skärmar visa stridsplan eller att använda ordvitsar, som när en artikel om Microsofts nya operativsystem Windows Vista får rubriken ”Hasta la Windows Vista, baby”, (10-07) med referens till Arnold Schwarzeneggers karaktär i Terminator-filmerna.

Det är tydligt att man här maskuliniserar den potenta tekniken. Men även här är det erotiserade tilltalet tydligt och detta är värt att notera. Det innebär ju i princip att män uppmuntras erotiskt begära potenta manliga produkter, vilket kan ses som ett brott mot den heterosexuella matrisens logiker. Ett exempel är den hemmabioanläggning vars utseende inte närmare benämns, men som utsatts för ”rigorösa tester” och hyllas för sin prestanda och potens, och som samtidigt fått rubriken ”Onaniobjekt för hemmabionördar” (1-07). Jag återkommer till hur detta kan förstås nedan.

Ideal teknik i M3
Den ideala tekniken i M3, vad vi kan kalla tidningens ”hegemoniska teknikideal”, är en väl avvägd blandning av den estetiserade och den potenta tekniken. Ett armbandsur i ”Rolex-stil” från Tissot som med text och bild lyfts fram på M3 Stil-sidorna i nr 10-06 kan ses som ett exempel:

T-touch är ett riktigt litet teknikpaket med funktioner som höjdmätare, kompass, termometer och barometer! Modellen har funnits i snart sex år, men har fortfarande en ohotad ställning på markanden, tillika en favorit på M3-redaktionen. Visst går det att hitta andra kompetenta armbandsur, men få erbjuder samma mix av teknik och design. Den här skönheten passar varje handled, oavsett om du är direktör, hantverkare eller äventyrare.

Även om ett armbandsur är ”farligt” nära ett smycke, och på så sätt balanserar på gränsen till att bli alltför estetiserad teknik, kan det skyddas genom att i texten hyllas för sina funktioner och sin ”kompetens” och till slut få ringa in den ideala tekniken i M3. (Lägg här också märke till hur man söker stänga diskursen med den ideologiska formuleringen ”passar varje handled”, och där räknar upp ett antal symboler för vit, heterosexuell manlighet.)

Mannen i M3
Som redan antytts ovan riktar sig M3 till en manlig läsarposition. Man bygger upp ett manligt homosocialt ”vi” som genom identifikation söker dra in en manlig läsare i texten. Detta blir bland annat tydligt på Stil-sidorna där den kvinnliga redaktören ofta exkluderar sig ur detta ”vi” när hon hyllar estetiserad teknik. När hon slutat kvarstår också enbart manliga medarbetare på tidningen. Men vi:et är ändå inte enhetligt. I den återkommande ”Nördpanelen” deklarerar en av M3:s skribenter på frågan om han tror att en ny (estetiserade) mobiltelefon från Apple kommer att ha släppts vid ett visst datum frankt: ”Nej, och om den gjort det kunde jag inte bry mig mindre. Yta är för idioter.” (1-07). Detta är ett anmärkningsvärt påstående i en tidning som ständigt hyllar ”läckra”, ”snygga” produkter. Vi kan tolka det som ett starkt avståndstagande från de män (och kvinnor) som fäster för mycket uppmärksamhet vid den estetiserade tekniken. Vi kan använda samma uppdelning som för tekniken och urskilja två manlighetslogiker som formas i M3 för att förstå detta: den estetiserade mannen och den potente.

Den estetiserade mannen
Den estetiserade mannen urskiljer jag som den man som uppskattar den estetiserade tekniken. För att bygga upp denne man lånas åter tecken från kringliggande diskurser. M3:s prylredaktör beskriver exempelvis sig själv som ”den modeintresserade konsument jag är” (11-06). Vanligtvis kan den estetiserade mannen uttala sig med viss självsäkerhet om estetiserad teknik. Han konstrueras delvis homosocialt som den man som begär ”snygg” teknik för att ”kunna skryta med i vardagsrummet” (9-06). Men i en ordning präglad av den heterosexuella matrisen är detta ändå ett manlighetsskapande som tydligt förhåller sig till det kvinnliga. Själva ”poängen” med att estetisera sig som man är i en heteronormativ ordning att göra sig begärlig för kvinnor, annars uppfattas man som ”fjolla” och därmed mindre man. Detta kan ses som en förklaring till att Stil-redaktören (i 8-06 till 11-06) är kvinnlig och exkluderas ur det manliga ”vi” som formas i tidningen. Hon förväntas istället kunna avslöja något om vad som är ”hett” i en kvinnas ögon. Detta blir tydligt när digitalkameror testas och hon får utse ”snyggast”, efter att männen utsett de ”bästa” i olika kategorier (#9-2006: 54-61).

När den estetiserade mannen ska uttala sig om produkter med utpräglat ”kvinnlig stil”, som en ”modetelefon” från Nokia med tygdetaljer och annat som får den att avvika starkt från det manliga stilidealet, är osäkerheten tydlig och vi stöter på formuleringar som:

I vanlig ordning när det handlar om Nokias L amour-serie, alltså modetelefonerna, så har vi svårt att avgöra om den är ganska snygg eller bara väldigt ful […] Som vanligt återfinns den karaktäristiska tyglappen på telefonens sida tillsammans med några inslag av fejkläder och metall. Varför man försöker knöla in så många material som möjligt har vi ingen aning om.

När tekniken drar ytterligare åt det renodlat estetiserade, hotas en manlig subjektsposition. Den teknik som blir intim och närmast liknar ett smycke, såsom ett armbandsur, måste hanteras med en formulering som ”Att en klocka letar sig upp på M3:s coolaste-lista hör inte till vanligheterna” (11-06). När en kamera i en reklambild hängs i en kedja runt en handled och på så sätt positioneras som ett rent smycke, kan den inte längre förknippas med en manlig subjektposition, istället snärjs denna kedja runt en kvinnas handled (11-06).

Den potente mannen
Om den estetiserade mannen iscensätter manlighet som begär till estetiserad teknik, skapar den potente mannen istället sin position som begärande den potenta tekniken. Det är denne man som kommer till tals i kommentarer som: ”För min del handlar prylar om funktion” (8-06), som hyllar en systemkamera från Sony som ”Alfahannen” (9-06), som efterfrågar ”pansarlurar” (2-07) och som skickar prylar till ”riksäventyraren Ola Skinnarmo” för stenhårda tester i den svenska fjällvärlden (8-06). För honom handlar allt om att prestera, vara potent och tåla mycket. Här dominerar det homosociala manlighetsskapandet tydligare än hos den estetiserade mannen. Ljudredaktören sammanfattar väl denna beundran inför potenta män och potent teknik. Efter att ha sett den senaste James Bond-filmen utbrister han i en krönika: ”Janne B, vilken kille!” (1-07). Han beskriver det kraftfulla ljudet i biosalongen och hur han njöt av ”det mäktiga ljuddraget”. Att detta är manlighet som byggs inför andra män och inte kvinnor blir också tydligt:

Möjligen var ljudnivån i salongen en aning hög, vilket på ett märkligt sätt störde min filmkväll. Det kvinnliga ärkepuckot brevid mig uppskattade nämligen inte det kraftfulla ljudet på samma sätt som jag, varför hon varje gång det sköts eller sprängdes eller pratades lite för högljutt flängde till ordentligt med armarna för att hålla för öronen. Och tro det eller ej men i den senaste James Bond-rullen sprängs och skjuts det en hel del.

Här får vi inte bara veta att redaktören imponeras av Bond och av kraftfullt ljud, utan att denna förtjusning inte kan delas av kvinnor. Det är en exklusivt manlig subjektposition som här utmejslas. Detta förstärks också av det explicit misogyna tal som gör gällande att den kvinnliga biobesökaren inte bara inte delar redaktörens smak, utan är ett ”ärkepucko”, för dum för att uppskatta detta ljud och för dum för att förstå att det sprängs och skjuts en hel del i den senaste Bondfilmen.

Hegemonisk manlighet med nörden som gränsvakt
Vi har ovan sätt hur den logik som formar potenta män samspelar med den som formar potent teknik och den logik som formar estetiserade män samspelar med den som formar estetiserad teknik. Liksom den ”ideala tekniken” i M3 är en väl avvägd blandning mellan den potenta och den estetiserade, är den hegemoniska mannen i M3 en blandning av den estetiserade och den potente mannen, präglad av båda dessa logiker. Denna position är dock inte oomstridd.

När en av M3:s manliga skribenter i ”Nördpanelen” svarar att ”Yta är för idioter” (1-07) är det kanske huvudsakligen ett avståndstagande från den estetiserade mannen, men samtidigt kan det ses som ett avvisande av att överhuvudtaget inkluderas i en kategori som förenas av sin ”nördighet”. Det är egentligen anmärkningsvärt att skribenterna i M3 kallar sig själva för nördar, nörden är i allmänhet ingen hyllad symbol i kulturen. Jag uppfattar det som att nörden här används som en ”gatekeeper”, en gränsarbetare med det ideologiska arbetet att stänga en teknisk-manlig diskurs runt en hegemonisk vit, ”modern” medelklassman.

Även om nörden uppfattas som asexuell och kanske inte är en symbol för manlighet är det en manligt kodad subjektposition. Nörden skapar ingen manlighet genom att estetisera sig, som psykologen Sherry Turkle skriver utmärks han istället av ett förakt inför sin kropp och det ”köttsliga”. På detta sätt kan ett ”självinterpellerande” som nörd exkludera kvinnor, som traditionellt betraktas som mer kroppsliga än män och där estetiserandet av kroppen är en viktig komponent i iscensättande av genus. Även om nörden också närmast uppfattas som asexuell och knappast skapar manlighet genom att iscensätta heterosexuellt begär, exkluderas ändå även bögen, just genom att nörden är en man som inte estetiserar sin kropp, som inte ägnar sig åt den sorts ”kvinnligt handlande” som ofta kopplas samman med ”fjollan”.

Nörden utför samtidigt gränsarbete mot en traditionellt definierad machomanlighet, en renodlat potent man som i en svensk kontext ofta låter sig förknippas med ”arbetarklassmannen” eller ”invandrarmannen” . Denne man exkluderas på två sätt av nörden. För det första är också han mer kroppslig än nörden. Som det som Mellström ringar in som ”mekaren” värderas denne man för ett praktiskt handlag och som ”invandraren”/”den Andre” uppfattas han som mer kroppslig genom att stå närmare naturen. För det andra gör denna kroppslighet att machomannen uppfattas som mer sexuell, fylld av mer ”rå åtrå”. För denne man är alltså uppvisande av begär till kvinnor en viktig aspekt av ett ”framgångsrikt” iscensättande av manlighet. Machomannen tillåts inte som nörden intellektualisera sitt begär och rikta det ”helhjärtat” mot teknik.

I ”Nördpanelen” i nr 2-07 får vi med Barthes ord se denna gräns mot machomannen samtidigt tillkännagiven och konstaterad. Männen har fått frågan vad de helst skulle ha velat ta med hem från en ”prylmässa” de besökt. I vad jag uppfattar som ett uttryck för det av nörden vaktade hegemoniska manlighetsideal som råder i M3, svarar de alla med olika åtråvärda produkter. Men ett svar avviker: ”Osäker på om det bara är jag som klassar damer som prylar men det brukar alltid finnas ett par fina exemplar” (2-07). Detta är machomannen som talar. Genom formuleringen ”Osäker på om det bara är jag…” vittnar yttrandet om en självmedvetenhet om att det är ett brott mot diskursen, men likväl vägrar machomannen att intellektualisera sitt begär och rikta det mot en produkt som han hellre vill ta med sig hem än de ”fina exemplar” av damer han sett på mässan. Även om yttrandet också kan ses som ett sätt att inkludera denna machomanlighet uppfattar jag dess viktigaste funktion vara att markera en gräns mot denna form av manlighet. Jag uppfattar alltså detta som en manlighet som liksom den kvinnliga stilredaktörens position, exkluderas ur det hegemoniska manliga vi:et på M3.

Att använda nörden som gränsvakt för ett exkluderande av denna machomanlighet stämmer också i övrigt in väl på den hegemoniska manlighet som formas i M3. Exkluderandet av machomannen och förlusten av den potens som kan hämtas hos honom, kompenseras av att nörden istället genom sitt ”skarpa intellekt” uppfattas ha ”herravälde över teknologin”, som Turkle skriver. Nörden får alltså potens genom sin kunskap, snarare än ett praktiskt handlag eller ett machopräglat begär till kvinnor, vilket väl låter sig integreras med det hegemoniska manlighetsideal som formas i M3. Detta är också en intellektuell potens som kulturellt uppfattas som exklusivt manlig och åter exkluderas alltså kvinnor genom nördens gränsarbete. Nördens tveksamma sexuella status blir heller aldrig riktigt hotfull i en tidning där yta och estetiserad teknik står i fokus. Den ”äkta” nördens passion är till teknikens innehåll och funktion, inte till dess yta och form. Det manliga subjekt som formas i M3 löper alltså ingen större risk att uppfattas som asexuellt. Detta garanteras också ytterligare av det starkt erotiserade språket i tidningen.

Vi kan nu gå tillbaks till den till synes paradoxala rubriken för en hemmabioanläggning: ”Onaniobjekt för hemmabionördar” (1-07) för en fördjupad analys. Som vi sett är själva produkten som står i fokus kodad som potent och manlig. Att produkten benämns som ett ”onaniobjekt” kan ses som ett sätt att uttrycka homosocial respekt och högaktning inför en åtrovärd produkt, samtidigt som objektiveringen är total och ”domesticerar” tekniken under ”oss män”. På detta sätt skapas ett manligt band till produkten, där kvinnor exkluderas. Genom att benämna målgruppen som nörd, stärks detta exkluderande av kvinnor, men också bögen och machomannen exkluderas på så sätt. Genom att samtidigt grovt sexualisera begäret undviker man ändå att nördbenämningen äventyrar den hegemoniska manliga positionen, och kan i någon mening bevara sin status som sexuell. Att detta begär också uttrycker heterosexualitet hanteras som sagt genom exkluderandet av bögen genom benämnandet som nörd, men här måste vi också se till uttalandets kontext och det ”heteroskydd” som uttalandet ärver av den omgivande diskursen, där potent heterosexuell manlighet och potent teknik har en lång historia av att kulturellt kopplas samman.

Teknik och manlighet i omvandling…
Den franske filosofen och tekniksociologen Bruno Latour har hävdat att ”Teknik är samhället som gjorts hållbart”. Med detta menar han att ett samhälles sociala strukturer, värden och normer manifesteras och stabiliseras i dess teknik. Vi har i det ovanstående sett exempel på hur detta kan se ut. Genom att estetiseras och benämnas som exempelvis ”bimbo” eller ”krigare” genuskodas teknik och genom att göras till objekt för erotiskt begär sexualiseras tekniken. Detta sker i M3 på ett systematiskt sätt som i huvudsak sammanfaller med den heterosexuella matrisens logiker. Vi kan förstå tekniken och det sätt den skildras på i M3 som en manifestering av den heterosexuella matrisen, som när vi interagerar med den interpellerar oss som kvinnor och män, på ett sätt inte olikt (och ibland knappt mer subtilt än) det sätt som en herrtoalett och en damtoalett riktar sig till våra kroppar och interpellerar oss i egenskap av våra kön. Ser vi teknik i denna breda bemärkelse är det visserligen inte tillräckligt att studera den teknik som skildras i M3. Genom att situera analysen inom ramen för en större samhällelig kontext, kan vi kanske dock ändå finna ledtrådar till hur teknik och manlighet kopplas samman också i den omgivande kulturen.

I inledningen till denna artikel diskuterades hur en modern man förväntas skapa manlighet både genom att uttrycka begär till kvinnor men också genom att göra sig själv begärlig. Detta gäller också i M3. Vi kan se hur den estetiserade mannen begär estetiserad teknik, dominerad av logiken att göra sig begärlig, medan den potente mannen snarare är den begärande, intresserad av potent teknik för att själv tillägna sig potens. De begär alltså båda teknik, men på sätt som har att göra med hur de iscensätter manlighet i förhållande till det egna och det motsatta könet. Dessa två logiker för manlighetsskapande söker i M3 mejsla ut en hegemonisk exklusivt manlig position, vars ideologiska ambition är att helt lägga beslag på den teknik som skildras i tidningen. Diskursen har dock tydliga problem med att uppnå denna ideologiska funktion, den lyckas inte sluta sig. Vi kan förstå detta med utgångspunkt i de delvis skilda problem som drabbar den estetiserade och potente mannen, främst i förhållande till den estetiserade tekniken.

Den potente begärande mannen bryr sig inte om sitt yttre utan uttrycker manlighet homosocialt genom styrka, potens och begär till kvinnor. Att också själv attrahera kvinnor blir för denne man närmast en ”positiv bieffekt”. Detta är en man som är kulturellt väl förankrad. Han hämtar begriplighet ur populärkulturens actionhjältar, men också från en lång historia där män värderas för vad de presterar och de kvinnor de ”erövrar”. Den potente mannens problem i M3 tycks främst bestå i att förhålla sig till ett förändrat manlighetsideal och ett förändrat teknikideal, förenat av att det estetiserade tar allt större plats. Det är denne man som i ett närmast desperat försök att bevara en traditionell koppling mellan teknik och manlighet utbrister att ”Yta är för idioter” (1-07), eller kanske mindre desperat att ”För min del handlar prylar om funktion” (8-06).

Den estetiserade mannen har istället en bejakande inställning till den estetiserade tekniken. Hans begär till den estetiserade tekniken kan ses som en önskan att tillägna sig skönhet, att visa att han är en ”modern” man som bryr sig om sitt yttre, att han är intresserad av att göra sig begärlig. Detta är ett mer ”riskfyllt” iscensättande av manlighet som inte är lika väl kulturellt förankrat och som bär på ett svagare ”heteroskydd”. Uttrycker denne man alltför stort intresse av att göra sig begärlig, börjar han istället iscensätta vad som kulturellt uppfattas som kvinnlighet, och riskerar då att stigmatiseras som ”fjolla”. Detsamma gäller om han oreserverat begär ”fel produkter”, produkter för kvinnor. Som ett subjekt som begär det kvinnor begär förlorar han i en heteronormativ ordning åter begriplighet som man, och riskerar åter att positioneras som ”fjolla”. Detta kan ses som en förklaring till det avståndstagande från teknik för kvinnor som förekommer genomgående i M3, liksom en förklaring till att den estetiserade mannen söker formulera sitt begär till estetiserad teknik som ett heterosexuellt begär till kvinnlig skönhet, ett begär mer välförankrat i den heterosexuella matrisen.

När detta språk är ”genustydligt” förefaller det också fylla sin funktion att mejsla ut en exklusivt manlig position där män kan behålla sitt grepp över tekniken. I M3 ser vi dock flera exempel på interpellationer som inte är genustydliga. Att som i M3 interpellera ett subjekt som ”Älskar […] nya prylar”, som begär telefoner som kallas Chocolat, eller som önskar skaffa de ”snyggaste” kamerorna, ringar inte på ett självklart sätt in detta interpellerade subjekt som manligt. Här råder istället ”kulturell oro” och det är tydligt att också kvinnor kan vara begripliga som begärande estetiserad teknik. Att vara förtjust i sin mp3-spelare, mobiltelefon eller digitalkamera innebär inte med nödvändighet att kulturellt uppfattas som mindre kvinnlig.

Kanske är det att denna teknik kan uppskattas av både män och kvinnor som gör att tekniken i sig verkar genuskodas allt tydligare. Kanske är det därför det blir allt vanligare att stöta på exempelvis rosa mobiltelefoner med inbyggd sminkspegel, eller att som i ett reklamblad från hemelektronikkedjan SIBA, få se en sådan telefon säljas med ”Läppglans från Maybelline på köpet”. Det förefaller som att den heterosexuella matrisens logiker just nu bearbetar denna teknik för att ändå lyckas upprätthålla en ordning där män begär teknik för män och kvinnor teknik för kvinnor. På så sätt kan också en heteronormativ ordning, som ju är beroende av ett sådant isärhållande av kön, behålla sitt grepp om tekniken.

…i konsumtionssamhället
Denna kulturella oro kan också kopplas till att vi idag lever i ett konsumtionssamhälle, där produkter i många fall värderas genom sin ”nyhet”. Den snabba takt varmed nya produkter når marknaden lämnar idag inte utrymme för ”långsamma” processer av genuskodning där en produktkategori först efter många år av användning kommer att förknippas med ett kön genom exempelvis hur produkten tas i bruk i arbetslivet. Ska produkter kunna locka till sig köpare genom att rikta sig till dem i egenskap av kön och formulera köplust i termer av erotiskt begär, är det en fördel om produkterna är tydligt genuskodade redan vid tillverkning. Detta kan ses som ytterligare en förklaring till den genustydlighet som alltmer tycks skrivas in i den estetiserade tekniken.

Som vi har sett hyllas detta konsumtionsideal av M3 och att tidningen medverkar i produktionen av en sådan erotiserad köplust kan ses som ytterligare en orsak till det tydligt genuspräglade språket i tidningen. Att detta språk samtidigt är grovt erotiserat och fyllt av ”rå åtrå” kan kopplas till det slit-och-släng-förhållningssätt som präglar M3-mannens förhållande till sin teknik. I den mån dessa relationer sexualiseras måste de förstås mer i termer av ”one-night-stands” än de romantiska relationer som präglar det förhållande mellan män och deras maskiner som Mellström skildrar.

Att man i M3 rör sig inom ramen för en konsumtionsdiskurs gör också att kopplingar som tidigare kunnat göras mellan en produktionsorienterad teknik och en produktionsorienterad manlighet förlorar begriplighet. Detta får klasspräglade effekter. Den estetiserade moderna konsumenttekniken är i stor uträckning ”omekbar” och låter sig inte plockas isär och förstås på samma sätt som en del mer traditionell teknik. Mellström beskriver hur detta exkluderar ett arbetarklasspräglat sätt att närma sig och förstå teknik genom praktik. Dessutom hindrar det ett vårdande och lagande förhållningssätt till teknik, som ger upphov till den teknik-romantisism Mellström skildrar och som är mer tillgängligt för de med mer begränsade resurser, än de som krävs för att finansiera det slit-och-släng-förhållningssätt till teknik som präglar M3.

Samtidigt låter sig denna estetiserade konsumtionsteknik inte heller enkelt kopplas samman med den produktionsinriktade ingenjören, vars kalkylativa rationalitet och potens enklare låter sig associeras med den funktionsdugliga, högpresterande potenta teknik han producerar, där yta och estetiska kvaliteter oftast kommer i andra hand.

Här får vi så till sist anledning att återknyta till den paradox som formulerades i inledningen, nämligen hur teknikintresset kan vara så stort, samtidigt som stolarna gapar tomma på de tekniska ingenjörsutbildningarna. Kanske kan vi uppfatta det utbredda teknikintresset som format kring ett teknikideal sammansatt av andra proportioner av estetiserad och potent teknik än det ideal som låter sig kopplas samman med ingenjören. Och kanske är det så att dagens hegemoniska mansideal på motsvarande sätt är sammansatt av andra proportioner av ”begärande” och ”begärlighet” än den position som förknippas med ingenjören. Kanske lyckas ingenjören inte i tillräckligt hög utsträckning tilltala den estetiserade mannen med intresse för estetiserad konsumentteknik. Kanske är han istället fast i att pendla mellan ”nörden” och ”machon”: Å ena sidan så uppslukad av teknikbegär att begäret inte räcker till det ”motsatta könet” och samtidigt alltför ointresserad av att göra sig begärlig; å andra sidan fullt upptagen med att konstruera kraftfull och potent teknik för män i produktionssektorn och åter utan att i tillräckligt stor utsträckning iscensätta manlighet som begärlighet inför kvinnor. Detta kan i så fall vara en förklaring till att de teknikutbildningarna där också design och estetiserad teknik ställs i fokus, också lyckas bättre med att locka studenter, både kvinnor och män.

▪ Andreas Ottemo

Andreas Ottemo är teknolog och kulturstudent.

Lästips
Butler, Judith (2007)
Genustrubbel: feminism och identitetens subversion Daidalos

Johansson, Thomas (red) (2005)
Manlighetens omvandlingar: ungdom, sexualitet och kön i heteronormativitetens gränstrakter. Daidalos

Landström, Catharina (2004)
Subversiva SUV:ar. Kön och teknik i den heterosexuella matrisen. Ord & Bild, Nummer 1-2.04

Mellström, Ulf (1999)
Män och deras maskiner. Nya Doxa

Turkle, Sherry (1987)
Ditt andra jag. Stockholm: Prisma

Studerade tidningar:
M3 – Digital World (#8-2006 – #2-2007) IDG AB

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: