Detta allt för Hekuba?

[071022] ”Och detta allt för Hekuba, för ingenting!” säjer Hamlet sedan han hört Förste Skådespelaren ge ett prov på sin konst. ”Minsann skiftar han inte färg och får tårar i ögonen!” säjer Polonius inför detta exempel på hur smärta kan beskrivas på teatern. ”Sluta för allan del!” ropar han.

Smärta kan återges i litteraturen, och med tanke på hur berättelserna förmedlades under alla sekler med högläsning eftersom de flesta var analfabeter, blev teatern en naturlig plats för mötet mellan författaren och hans publik. Enligt Aristoteles renas vi när vi bevittnar en tragedi, katharsis, en smärtsam händelse som vi inte själva behöver genomgå, men som tvingar oss till både fasa och medlidande.

”Sluta för allan del!” ropar Polonius. Själva berättelsen kan bli smärtsam nog. Jag har själv känt så på teatern när Euripides’ Medea tar livet av sina barn. Liknande känslor grep mig på Masthuggsteatern när man spelade Peter Weiss’ Rannsakningen, detta stycke som är så mer gräsligt eftersom det bygger på en protokollförd verklighet. Skådespelarna har berättat att de gick hem och kräktes efter föreställningen.

I Agamemnon säjer Aiskylos att Zeus är den som får människan att inse sin plats i tillvaron. Först genom lidande vinner man klarhet om det fatala misstag man begått. Människan har en vilja att resonera och handla rationellt, men misslyckas på grund av sin natur, som är blind, och får henne att handla oförnuftigt. Lägg därtill det oberäkneliga i tillvaron.

Hos de attiska tragöderna är människan blind för sina misstag, men förstår det inte. Oidipus vet inte om att den man han dödar är hans far och att den kvinna han äktar är hans mor. När han inser sanningen stickar han ut sina ögon.

Mot denna tragiska bild av människolivet protesterade Sokrates, och Platon bannlyste tragöderna från sin idealstat. En del moderna forskare menar att Aristoteles med katharsis inte avsåg att ”rena åskådarna”, utan att återställa balansen mellan lycka och olycka i en fabel, att det inte handlade om publiken. Må så vara. Ändå finns det i vår verklighet tillräckligt mycket smärta som saknar förklaring. Vi kan fortfarande ha stor nytta i analysen av de verktyg som Aristoteles försåg oss med i sin Poetik.

Häromåret var jag inne på Hedengrens bokhandel i Stockholm, vid Stureplan där så många verkliga tragedier utspelats. Ett besök i affären rekommenderas; den är visserligen inte Foyles, men så nära man komma i vårt hörn av världen. Där hittade jag en bok med titeln ”Aristotle’s Poetics for Screenwriters” av Michael Tierno.

Människan har hållit sig lik genom tiderna. Smärtan består om än i nya former. Sålunda har de gamla grekerna ännu relevans. Att teatern fortfarande är bäst på att beskriva vår motsägelsefulla tillvaro intygas av att det finns så gott om dramatiker på listan över de litterära Nobelpristagarna.

(Den som vill veta mera av Michael Tierno kan hitta honom på )www.moviepoetics.com

▪ Åke S Pettersson

Åke Pettersson

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: