[071025] You can check out any time you like but you can never leave. Gick och trallade på Hotel California när jag insjuknade i min första mani. Så beskrivande. En mani, alltid sjuk, det finns ingen återvändå till det som varit. This could be heaven or this could be hell.
Ja, jag har haft väldigt roligt under mina manier men jag har också haft hemska och otäcka upplevelser, det har verkligen varit himmel och helvete. Det här med manier och främst då psykoser som jag får, är nog lite likt trippar som man får av droger. Då finns det ju också bra och dåliga trippar och det var väl kanske det som The Eagles sjöng om i Hotel California. Själv trallar jag fortfarande på Eagles låt Hotel California, You are programmeded to receive, och undrar om sjukdomen alltid funnits där och bara väntat på ett tillfälle att få blomma ut. För egen del var det en kombination av för mycket jobb och antidepressiva mediciner som troligtvis utlöste den första manin. Lite bipolär har jag nog varit sen tidiga tonåren men det var först vid 33-års ålder som jag fick min första mani, en mani som kunde slutat illa. Jag försvann från omvärlden en natt och nästa dag åkte jag både polisbil och ambulans efter att ha drivit omkring en natt helt utan förstånd och ställt till med en hel del oreda.
Första gången jag kom till sjukhuset var jag lättad. Min kompis Jenni som på den tiden studerade medicin, numera är hon psykiatriker, följde mig till akuten och jag blev inskriven och fick sova. Äntligen kände jag mig trygg efter den hemska natten och mycket röriga dagen med poliser och ambulansförare.
Jag minns att vi var få patienter på avdelningen och vi spelade Trivial Pursuit och alla kunde alla frågor, så minns jag det, trots att jag var helt snurrig.
Det intresserade mig också mycket att en av de andra patienterna talade om farliga bilar, olika färger var olika farliga och vissa bilar fanns det mera av nu. Jag hade själv tänkt i exakt likadana skumma banor och kände mig nöjd med att ha hittat någon som förstod mig.
Vårdarna berättade för mig att akutavdelningen inte alltid var så lugn och att jag skulle bli förflyttad till en permanent avdelning snarast. Men först fick jag besök och så glad jag blev. Jag berättade glatt om mina bravader med polisen, tyvärr var min mani sådan att jag inte hade vett att hålla tyst om någonting utan trodde att allt var ett skämt som omvärlden skulle få ta del av. Min sjukdomsinsikt var noll. Mina vänner kom med kläder och blommor och jag var lycklig.
Den nya avdelningen visade vara lika vit som det Hotel California på Eagles omslag till LP-n där låten finns.
Jag skojade om att jag befann mig på franska rivieran på kurort. Byggnaden var som ett herresäte, två våningar, vi var på första våningen och hade en innegård med buskar, träd, blommor och gräsmatta. Beläget vid havet och vi hade egen strand på området och jag var ju förstås inne en varm augusti 2001, manisk som jag var badade jag tre gånger om dagen.
Fick dela rum med två unga tjejer och blev god vän med en av dem. Fast min favorit på avdelningen var nog en äldre dam som alltid badade naken för hon sa att det var det som höll henne frisk. Vi hade många bra samtal hon och jag.
I sex veckor var jag inskriven första gången jag var sjuk. Så småningom dalade manin och jag skrevs ut. Kom hem, började jobba och efter några veckor så var jag deprimerad.
Vintern blev gräslig och då fick jag min diagnos, bipolär, eller manodepressiv om du vill. Jag var deprimerad i sju månader, den svåraste depressionen jag haft i mitt liv.
I maj månad kom jag då ut ur den och fick en frisk period. Även den varade i sju månader. Nu har jag varit konstant sjuk sen dess, i ganska så exakt fyra år.
Det här livet när man är konstant sjuk börjar emellanåt kännas lite väl jobbigt, samtidigt som jag är full av hopp att det ska bli en bra period snart igen. Helt frisk tror jag aldrig att jag blir, trots mediciner och terapi. Om inte annat så kommer rädslan för nya sjukdomsepisoder alltid att finnas där och jag är tvungen att leva ett mer sansat liv än det jag tidigare gjorde. Mindre utmaningar och stress, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att det gör så mycket, börjar vänja mig vid det här lugnare tempot.
Och hotellet, som numera är min egen fina lilla tvåa, det har jag väl aldrig lämnat. Kan väl inte påstå att jag alltid trivs här, men någonstans ska man ju bo.
Alice Strand 21.8.2007
