Är universitetet friskt nog för ny hälsosyn?

[071213]  Tyvärr gick jag inte förbi universitetets centrala administrationsbyggnad i Göteborg den underbara dagen i april. Underbar åtminstone för det hundratal personer som samlats för att lyssna till ett seminarium om en ny forskningsinriktning mot Kultur och hälsa. Redan i anslaget angavs att det handlar om ett tvärvetenskapligt projekt och den tryckta rapporten från dagen vittnar om en hög stämning och optimistisk atmosfär.

Visst hade jag velat vara med vid detta tillfälle. Ett panelsamtal fördes mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, folkhälsominister Maria Larsson, kommunens kraftfulle politiker Göran Johansson, regionalpolitikern Lars Nordström, den norske musikterapeuten Even Ruud, nobelpristagaren Arvid Carlsson och initiativtagaren Gunnar Bjursell. Det låter onekligen som en spännande konstellation.

Helt enkelt är det dock inte att förstå grunderna för entusiasmen. Göteborgs universitet är inte ensamt om att försöka koppla samman kultur och hälsa, som rektorn Pam Fredman påpekade. Men uppenbarligen finns planer på en storsatsning på detta relativt nya forskningsområde. Det vill säga forskningsområdet är nytt, men synsättet är det inte.

Gunnar Bjursell har varit inne på grundproblemet med tvärvetenskap tidigare på andra konferenser. För runt tio år sedan var han en av arrangörerna till brett upplagda bioteknologiska konferenser. Redan inom detta avgränsade forskningsfält har det uppstått alltmer specialiserade underområden som har utvecklat sina egna vetenskapliga verktyg. Gunnar Bjursell såg behovet av kommunikation mellan de olika forskningsfälten och ställde frågan hur det skulle kunna gå till. Behövs en ny renässansmänniska, undrade han? En som har tillräckligt djupa kunskaper inom flera kunskapsområden för att kunna följa med i diskussionerna inom dessa?

Lingvisten Sven Öhman tog upp problemet på ett annat men ändå liknande sätt på 90-talet. Han hävdade att en lekman, alltså de flesta av oss skattebetalare, aldrig kan förstå en vetenskapsman. Begreppsvärlden är så specialiserad att vi inte kan förstå vetenskapen mer än ytligt. Och dessvärre är det ingen idé att försöka att popularisera, menade han, för då försvinner kunskapen bort i ett oprecist bludder. Samma problem finns förstås inom akademin. Hur ska en lingvist kunna kommunicera på ett vettigt sätt med en molekylärbiolog om inomvetenskapliga frågeställningar?

Sven Öhman bemöttes med starka reaktioner inom akademin, men han satte ändå fingret på två viktiga problem. Det ena är om det alls är meningsfullt att ägna sig åt populärvetenskap? Min egen ståndpunkt är att visst är det meningsfullt, men jag lämnar det spåret för tillfället. Den andra frågan handlar i förlängningen om tvärvetenskapens väsen. Den har fortsatt att vara ett spöke inom vetenskapssamhället alltsedan den växte fram som en stark och löftesrik trend på 70-talet. Då växte det fram en reaktion mot den moderna vetenskapens starkt reduktionistiska världsbild. Vi upplevde vår första oljekris och det var nu som miljöförstöringarna på allvar började uppmärksammas. Vad hade forskarna med sina alltmer insnävade kunskapsområden att säga om komplexa och gränsöverskridande samband som miljöförstöring?

Frågeställningar och svar är ofta barn av sin tid. Den vetenskapliga metoden att borra allt djupare ner i delar av verkligheten, speciellt inom naturvetenskapen, har sin motsvarighet inom förvaltningen av samhället. Många menar att svensk förvaltning är en potentiell exportbransch. Svensk förvaltningskonst har diskuterats mycket under senare år i samband med regionalisering av inte bara Sverige utan framför allt EU. Men blickar man vidare ser man att samma process är på gång överallt. Regionalisering och globalisering tycks vara två olika sidor av samma sak.

Vad är det då som ska exporteras? Många regiondebattörer har pekat på att svensk förvaltning är konstruerad så att den snabbt går att applicera på ett politiskt beslut och att den fungerar effektivt när det väl etablerats. Kanske är den dessutom mer immun mot korruption?

Men det finns en baksida som blivit allt tydligare. Svensk förvaltning kan beskrivas som en samling stuprör utan särskilt många kanaler på tvären. Effektiv på att snabbt genomföra politiska beslut. Men inte lika kostnadseffektiv och definitivt inte bra på att angripa problem utanför systemet av stuprör. Vi ser därför i ökande grad samverkansprojekt av olika slag. Livssituationen för till exempel en långtidsarbetslös påverkas av ekonomi, hälsa och socialt liv på ett sätt som inte kan pressas ner i stuprören var för sig.

På samma sätt är det med hälsan för alla andra, den påverkas av många saker som omger både sjuk och frisk. För bara drygt tio år sedan hette det på medicinska fakulteten i Göteborg att medicin är naturvetenskap. Alla sjukdomar är fysiologiskt betingade och läkevetenskapen borrar sig allt djupare ner i våra kroppar för att reparera oss. Men så heter det inte längre och satsningen på kultur och hälsa är ett uttryck för det.

Men tvärvetenskapen då, finns det något utrymme för den i detta projekt? Går man till universitetets hemsida och letar efter tvärvetenskap kammar man i princip noll. Universitetets pionjärer inom tvärvetenskap har pensionerats och frågor av detta slag överförts till de enskilda fakulteterna. Tvärvetenskapen har blivit som Schrödingers katt, är den död eller levande? Schrödingers katt var en gång symbol för en katt instängd med en giftampull som styrdes av radioaktivt sönderfall. Man kunde inte veta om katten levde om man inte tittade efter.

Går det att forska om hälsa utan att anlägga ett tvärvetenskapligt synsätt? Hur skulle det i så fall se ut? Frågan tycks aldrig få ett bra svar. Istället blir det ofta mångvetenskap av det hela, vilket inte behöver vara något negativt. En av Göteborgs största forskningssuccéer genom tiderna är den medicinska utvecklingen av titan som material för att reparera kroppsliga skador. Första exemplet och kanske mest känt är fasta tandproteser, men listan har med tiden blivit väldigt lång. Att kalla projektet för göteborgskt är en lätt överdrift, för forskare från hela landet har arbetat med väl avgränsade delproblem för att studera vad som händer i mötet mellan mänsklig vävnad och metallen titan.

Visst är det en ynnest att få känna entusiasm inför ett nytt forskningsprojekt som det om Hälsa och kultur. Men jag ser inte hur man ska kunna komma förbi frågan om tvärvetenskapens betydelse för projektet. För att bli riktigt lyckat tror jag därför att grus måste kastas in i det redan från början. Grus i form av tvärgående projekt och besvärande frågeställningar. Grus som bryter upp det invant akademiska. Med hål i stuprören. Jag tror det skulle vara hälsosamt.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: