Språk och identitet i litteratur och teater

[080417] Med hjälp av språket kan vi uttrycka, skapa och återskapa vår identitet. Språkets identitetsskapande funktion märks väl i flerspråkig litteratur där språket kan användas som en kulturell identitetsförklaring för att markera en viss grupptillhörighet och för att skapa en känsla av en kollektiv identitet.

Vi skapar kontinuerligt vår identitet genom att vi använder språket på olika sätt. Ett vanligt förekommande synsätt är att språket speglar en persons identitet. Detta synsätt är statiskt eftersom att det förutsätter att identitet är något som existerar innan det uttrycks genom språket. I själva verket är identitet inte alls statiskt utan tvärtom något dynamiskt som förändras genom livet. Identitet bör därför ses som en flytande och föränderlig social konstruktion som består av olika delar. Vi skapar våra identiteter utifrån våra nationella, etniska, och språkliga identiteter, liksom även utifrån andra aspekter, såsom yrke, utbildning, social klass, kön osv. Fördelen med detta synsätt är att språket ses som en av många faktorer som utgör en persons identitet. Synsättet innebär i sin tur att flerspråkigheten för en flerspråkig person enbart är en del av dennes identitet, om än ofta en viktig del.

Språkanvändning kan alltså ses som en social och kulturell handling genom vilken vi inte bara speglar utan även skapar vår identitet. När vår språkrepertoar ändras, till exempel p.g.a. flytt till ett annat område eller land och vi lär oss ett nytt språk eller en ny språkvarietet, ändras en del av vår identitet och konsekvensen blir att vi skapar och återskapar något annorlunda identiteter. Flerspråkiga personer skapar och återskapar konstant sina identiteter genom till exempel sina språkval. Vilket av sina språk man väljer att tala i ett visst sammanhang, liksom om man väljer att använda två eller flera språk i samma samtal, säger något om ens identitet samtidigt som det också skapar ens identitet. Vi som talare kan även medvetet markera eller spegla vår identitet genom att betona vissa karaktärsdrag i vårt språk, till exempel genom att använda oss av dialekt och olika språkstilar. I mitt eget fall kan jag välja att betona min norrländska dialekt i vissa sammanhang för att markera min identitet som en person från Norrland och i andra sammanhang kan jag lyfta fram min identitet som flerspråkig genom att använda mig av flera språk. Samtidigt som jag markerar min identitet på dessa sätt skapar jag även min identitet i enlighet med dessa markeringar.

Slutligen kan vi även välja att betona språkliga särdrag som inte känns naturliga för oss. Detta kan ske genom att härma en dialekt eller ett uttal som vi i normala fall inte skulle använda oss av för att markera tillhörighet med eller för att ta avstånd från sociala stereotyper av människor från ett annat område eller en annan social klass. Exempelvis kan vi härma ett uttal för att passa in på en ny ort eller i ett visst socialt sammanhang, men vi kan också göra det för att förlöjliga en viss dialekt eller ett visst uttal.

I litteratur, teater, poesi och musik finner vi varierande exempel på språkets identitetsskapande funktion och dess möjlighet att användas som kulturell identitetsförklaring. I det som följer ska jag kortfattat redogöra för språkets identitetsskapande funktion och andra funktioner relaterade till identitet inom olika områden såsom litteratur och teater i Sverige och i USA.

Chicanolitteraturen är en form av litteratur som utvecklats i USA som ett direkt resultat av att mexikaner och amerikaner, och därmed också spanska och engelska, haft tät kontakt i de sydvästra delarna av USA under flera hundra år. Denna litteratur erbjuder en rad exempel på hur språk kan användas för att uttrycka identitet. Olika och ibland motstridiga identiteter lyfts ofta fram hos rollfigurerna i chicanoromaner och chicanopjäser. Författarna kan bland annat med hjälp av språket belysa olika identiteter som markerar rollfigurernas sociala sammanhang och historia. En rollfigur kan till exempel tala bristfällig spanska, en annan bristfällig engelska, en tredje kan växla mellan språken på ett sätt som tyder på att denne talar båda språken flytande osv.

Språket används ofta för att förstärka handlingen i berättelsen och för att göra rollfiguren mer trovärdig. Att en rollfigur talar bristfällig spanska kan till exempel tyda på att denna har tappat kontakten med sitt mexikanska arv; att en annan rollfigur talar bristfällig engelska kan visa att denne är född i Mexiko; att sen en tredje rollfigur växlar mellan båda språken kan vittna om att denne bejakar båda kulturerna och att denne känner ’dubbel’ tillhörighet. Språket i litteraturen representerar en komplex verklighet där många Chicanos (dvs. personer med mexikanskt ursprung i USA som skapar sin identitet i kontakten mellan de mexikanska och de amerikanska kulturella miljöerna), på grund av sitt mexikanska ursprung, inte känner sig hemma i det amerikanska samhället, samtidigt som de känner sig ’alltför’ amerikanska för att passa in i den mexikanska kulturella miljön. Språket erbjuder dem en möjlighet att uttrycka sin identitet och att samtidigt skapa en identitet som bejakar de olika kulturerna. Genom att till exempel välja att använda både spanska och engelska i ett och samma samtal skapar de via språket en ’ny’ kultur, som samtidigt hämtar inspiration från båda deras kulturella miljöer.

På samma sätt kan utlandssvenskar och invandrare i Sverige skapa en separat identitet med hjälp av språket. I Sverige kan vi dra paralleller till användningen av multietniska varieteter (ofta kallade rinkebysvenska, albysvenska, invandrarsvenska, förortssvenska o.dyl.). Genom dessa varieteter kan talare signalera att de inte enbart identifierar sig med den svenska kulturella miljön eller med sina (eller sina föräldrars) hemländers kulturella miljöer, utan att de istället känner en dubbel tillhörighet och att denna dubbla tillhörighet är en del av deras identitet.

Växling mellan olika språk eller språkstilar i ett och samma samtal, så kallad kodväxling, kan ofta belysa frågor om identitetsskapande. När talare växlar språk inom ett samtal trots att de inte behöver växla på grund av rent språkliga skäl kan detta tyda på att de känner en dubbel tillhörighet och därför vill visa att de identifierar sig med talare från båda språken och med delar av båda kulturella omgivningarna. Kodväxling kan därför ofta ses som en symbol för dubbel tillhörighet.

Dramatikern Cherríe Moraga använder sig av växling mellan olika språk i sina chicanopjäser för att skapa eller förstärka känslan av grupptillhörighet för dem i publiken som tillhör den etniska gruppen Chicanos och som identifierar sig med språket. Dessutom kan kodväxling användas för att signalera en dubbel grupptillhörighet, dvs. en tillhörighet till både de amerikanska och de mexikanska kulturella miljöerna. Det kan därmed användas för att understryka känslan av en kollektiv chicanoidentitet. Kodväxling kan ses som ett fenomen inom gruppen och kan, på samma sätt som multietniska varieteter, användas för att markera solidaritet med den egna gruppen och för att skapa eller förstärka gränser gentemot gruppen. Språk kan alltså fungera som en symbolisk gränsmarkör mellan talare och kan därmed användas för att markera avstånd. Genom att markera tillhörighet till en viss grupp, till exempel Chicanos, markerar talaren även avstånd från andra grupper, till exempel det amerikanska eller mexikanska samhället. Kodväxling kan användas som ett led i att skapa en identitet som bejakar flera kulturer. Genom att använda sig av dessa strategier i sina pjäser tar Moraga del av skapandet och återskapandet av en flytande och mångfacetterad chicanoidentitet som bygger på flera kulturer. Moraga använder sig av kodväxling för att skapa en trovärdig chicanoröst som publiken kan känna igen sig i och som samtidigt används för att förstärka känslan av en kollektiv chicanoidentitet.

Forskning visar dock att användning av kodväxling inte alltid tyder på att talaren anser sig ha en dubbel tillhörighet. Kodväxling kan, som tidigare nämnts, användas för att visa tillhörighet till en etnisk grupp som man faktiskt tillhör men det kan även användas för att markera tillhörighet med en etnisk grupp som man egentligen inte tillhör. Till exempel kan talare använda sig av multietniska varieteter fastän de inte har invandrarbakgrund för att markera solidaritet med grupper som använder dessa multietniska varieteter. Växling mellan språk kan även tillämpas för att markera skillnad och avståndstagande från andra etniska grupper genom att talare till exempel använder sig av förlöjligad multietnisk varietet (jfr. Stroud 2004), på engelska kallad ’mock ethnolect’ (Auer 2004). På samma sätt som talare kan använda sig av dialekt för att markera avståndstagande från en viss grupp kan de alltså även använda sig av förlöjligad multietnisk varietet för detta syfte. Med andra ord kan talare använda sig av växling mellan olika språk och språkstilar utan att för den skull identifiera sig med en dubbel tillhörighet.

Kodväxling kan sammanfattningsvis användas för att signalera etnisk tillhörighet, för att markera solidarietet med en etnisk grupp som man tillhör eller med en etnisk grupp som man inte tillhör samt för att markera en mångfacetterad identitet som hämtar inspiration från två kulturella miljöer. Konsekvensen av detta blir att man samtidigt markerar avstånd från andra etniska grupper och kulturer. Kodväxling kan dessutom användas i pjäser och romaner som ett led i skapandet och återskapandet av till exempel en kollektiv chicanoidentitet.

Multietniska varieteter och kodväxling har börjat användas i litteratur, teater och musik i Sverige. Exemplen spänner från The Latin Kings hiphop-texter (Ruin 2004), Manuel Cubas pjäs Svennebygränd (2002), Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära (Bonniers 2001) till Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula (2000) och Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött (Norstedts 2003). Alla dessa texter uppvisar exempel på språklig kreativitet och identitetsskapande strategier.

Halim, huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött, konstruerar en stor del av sin identitet via sitt språkbruk. Redan i bokens första mening använder Halim rak ordföljd: ”I dag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte pappa i affären” (Norstedts 2003). Dessutom använder han sig av ord från multietniska varieteter, t.ex. keff, gitta, shunnen och gussen. Språket skildrar en spänning mellan det som Halim hävdar att han är och det han i själva verket är, å ena sidan anstränger han sig för att reflektera och skapa en identitet som en ’äkta’ invandrare som vägrar att ”svennifieras” och som därför ofta undviker ”svennesnack”, å andra sidan tar han till ”svennetonen”, dvs. talar standardsvenska (Khemiri 2004a), när han så behöver, till exempel när han skriver ett rekommendationsbrev till pappans vän Nourdine. Khemiri försöker med denna teknik dekonstruera bilden av den ’äkta’ invandraren eftersom han hävdar att mallen för denne har en begränsande effekt (Khemiri 2004b).

Halims identitet pendlar mellan bilden av den ’äkta’ invandraren och ’svennen’ och det är i kontakten mellan dessa konstruktioner som han skapar sin identitet. Khemiri menar att Halim ”konstruerar sig själv med hjälp av sin halimska, han expanderar svenskan, krokar till den och klamrar sig fast vid skevheterna för att försöka hitta sin identitet” (DN 2004-08-02). Det är emellertid intressant att notera att det som Khemiri kallar ”halimska” och därmed begränsas till Halims språkanvändning, har misstolkats som ”tvättäkta rinkebysvenska”. Detta tyder på en statisk syn på språk och identitet och på en ’vi/dem’-mentalitet, där man automatiskt klassificerar det som inte är standardsvenska som rinkebysvenska, albysvenska, fittjasvenska osv. Khemiri påstår istället att många av de språkliga konstruktioner som Halim använder är påhittade och bara används av Halim (Khemiri 2004b). Däremot ser han en viktig länk mellan Halims och hans eget språkbruk: ”Halim bryter självmant ner sitt språk, bråkar med språket och försöker hitta en identitet genom att uppfinna ett språk. Så där höll jag och mina kompisar också på i högstadiet. Vi lekte med orden, hittade på ord, associerade, kryddade med ord som vi uppfattade kom från förorten” (DN 2003-08-10). Länken mellan språk och identitet i Ett öga rött är mycket tydlig. Khemiri har lyckats hitta en röst som på ett trovärdigt sätt kan förmedla känslan av dubbel tillhörighet. Denna unika röst kan användas i litteraturen för att fylla flera olika funktioner, till exempel som gruppmarkör och som symbol för kulturell identitet men även som symbol för en protest mot och ett avståndstagande från majoritetssamhället.

I och med att författare i sina böcker använder sig av flera språk och av multietniska varieteter ökar legitimiteten för denna typ av språkanvändning. Som Niemi uttryckte det i samband med filmatiseringen av Populärmusik från Vittula: ”Det ger en otroligt stark effekt för vår kultur att höra sitt språk på duken” (DN 2004-09-21), eller som Erling Fredriksson, vid upplevelseprojektet ’Vittula i Pajala’, beskriver det: ”Mikaels bok blev det stora genombrottet, inte bara för honom själv som författare, utan för hela Tornedalen, vår syn på oss själva häruppe” (DN 2004-09-09). Vare sig det handlar om ett inhemskt minoritetsspråk som meänkieli (ofta kallat tornedalsfinska), om multietniska varieteter eller om växling mellan språk legitimeras språkanvändningen i och med att den förekommer i en tryckt bok eller används i en pjäs eller en film. Att läsare och publik kan känna igen sig i språkbruket betyder mycket för självkänslan. Språket i litteratur, teater och musik kan därmed förutom att fungera som en kulturell identitetsförklaring även bidra till att forma och stärka talares identitet och självkänsla.

Användningen av växling mellan olika språk och multietniska varieteter i litteratur berör frågor om maktrelationer och identitetsskapande. Genom att använda sig av växling mellan språk och av multietniska varieteter i litteratur, teater, poesi och musik skapar författarna tillsammans ett forum där deras röster gör sig hörda och där deras historier ges utrymme. Tillsammans skildrar de en spännande språklig och kulturell realitet i dagens Sverige.

Referenser:
Auer, Peter. 2004. “Migration and Social Identity: Linguistic Issues.” Paper given at the 37th International Meeting of the Societas Linguistica Europaea, Agder University College, Kristiansand, July 31st.

Khemiri, Jonas Hassen. 2003. Ett öga rött. Stockholm.

Khemiri, Jonas Hassen. 2004a. Rinkeby bokmässa 2004: Alexandra Pascalidou samtalar med Jonas Khemiri om sin omtalade roman “Ett öga rött”. Rinkeby Folkets Hus, Rinkeby, 13 mars.

Khemiri, Jonas Hassen. 2004b. Författarträff. Sundbybergs stadsbibliotek, Sundbyberg, 7 April.

Moraga, Cherríe. 1994. Heroes and Saints & Other Plays Albuquerque: West End Press.

Stroud, Christopher. 2004. ”Halvspråkighet och rinkebysvenska som språkideologiska begrepp.” In K. Hyltenstam & I. Lindberg (eds.) Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur, 329-357.

▪ Carla Jonsson

Carla Jonsson arbetar med ett forskningsprojekt om flerspråkighet i skolan – Interkulturell pedagogik och interkulturellt lärande.

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Invandrare och Minoriteter, www.iochm.com

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: