Mina brutna språk

[080417] Som 6 åring började jag skolan och fick lära mig skriva och läsa på persiska. Persiskan var inte det språk som jag hade lärt mig av min mor. Det var förstås inte en lätt uppgift, men med tiden lärde jag mig persiskan som om det vore mitt modersmål. Inlärningen av persiskan skedde spänningslöst och parallellt med inlärningen av mitt modersmål. De förstärkte varandra.

Senare blev jag lärare och fick andra barn, varav flertalet inte hade persiskan som modersmål, lära skriva och tala på persiska. När jag kom till Sverige lärde jag mig svenska och efter ett par år började studera vid Stockholms universitet. Svenskan var då studiespråket och persiskan fick samma status som mitt modersmål hade i mitt gamla hemland. Den slutna världen av humanistisk forskning i Stockholm gjorde att jag flyttade till London och började studera där. I London var det förstås engelskan som var studiespråket, vilket gav svenskan samma status som persiskan i Sverige… För mig har skiftningarna mellan första och andra språk har varit skiften mellan språk som anses tillhöra ”det andre” och som måste bli mitt. Mötet med varje nytt språk har inneburit både svårigheten att lära ett nytt språk och möjligheten till att träda in i nya världar. Ibland har jag kämpat med bedrövelsen av att inte kunna sätta ord på sina känslor och tankar. Men någonstans har jag också känt att dessa språk är ”mina” och att ingen kan beröva mig denna rätt. De är mina på mitt eget sätt, jag delar dem med det andre. Jag bryter på dem, men kan göra mig förstådd ändå.

Det finns saker som jag lättare kan uttrycka på mitt modersmål och saker som jag lättare kan skriva eller tala om på persiska, engelska eller svenska. Det är inte bara mitt ursprung, biologin eller blodbandet till min mor som avgör min förmåga att uttrycka mig i ord, utan sociala sammanhang och min förmåga att lära uttrycka mig i ett språk. Modersmålet har kanske lagt grunden till vad som man kan kalla språklighet som sådant, förmågan att uttala sig i ord. Sedan har jag använt denna förmåga olika i olika sammanhang. Numera klarar jag av vardagen bättre på svenska än på engelska beroende på att jag länge bott och arbetat i Sverige. När det kommer till filosofiska tankar kan engelskan utkonkurrera svenskan beroende på att jag skrev min avhandling på engelska. Persiskan måste också konkurrera med svenskan och engelskan för att behålla sin plats i min tankevärld. Mitt modersmål behåller förstås sin särställning som mitt barndomsspråk, ett språk relaterat till barndomsminnen.

Jag kan pendla mellan dessa språk. I princip är de mina och de andras på en och samma gång; de relaterar oss. Gränsen mellan mitt och det andres språk går mellan min förmåga att uttrycka mig meningsfullt i ett språk eller bristande förmåga. Genom olika språk har jag trätt in de andras världar och de andras världar har kommit in i vad som anses vara min värld. De har varit en sökande process, där pendlingen mellan olika världar tillhör vardagen. Genom denna process har jag lappat ihop en värld som är min. I denna värld gränsen mellan det bekanta och det främmande är inte så skarp. De går in i varandra och byter roll. Min multipla språkidentitet inbegriper de alla.

Situationen ovan är ganska vardag för ett stort antal av dagens ungdomar. De lär sig många språk samtidigt och studera ofta utomlands och på anda språk än svenska. Många barn kan idag svenska bättre än det språk som talas hemma. Visserligen sker grammatologisering av våra ord, som Derrida skulle säga, i enlighet med olika konventioner i olika språk. Och detta har stor betydelse för vårt sätt att tala och tänka. Men vi är inte fångar av våra språk; vi kan lära andra språk. Språk är inte slutna världar. Bortom språkens olikheter finns det ett slags släktskap mellan olika språk baserad på deras översättbarhet för att referera till Benjamin. Här talar jag om översättning i dess vidaste bemärkelse, där vi även översätter de som talar samma språk som oss själva, som den amerikanske filosofen Davidson antyder. Gränsen mellan mitt språk det andres språk är flytande; den går inte alltid mellan mitt eget och det andras språk.

Det att några har lärt sig ett språk före andra eller att de lärt det av sin mor garanterar dem ingen särställning. Att vårt modersmål råkar vara makthavares språk innebär inte att det bara är ”det andre” som är tvåspråkig och att vi talar språket, utan vi alla är tvåspråkiga. Ett kulturellt litterat folk kännetecknas av öppenhet mot det främmande, förståelsen av det andre genom att se sig själv i ljuset av det andres språk. Kunskap är att främmandegöra det känns bekant och bli bekant med det som känns främmande. Detta gör den riktiga inlärningen traumatisk. Vi måste våga lämna det bekantas trygghet för det obekantas otrygghet. Vi behöver alla uppleva språklöshet och själens exil för att nå riktig kunskap och insikt om livets bottenlösa semantik. Det är som att gå vilse och hitta sig själv på nytt i och genom det andra språk, att upptäcka på nytt sitt eget språk genom det andres ögon, att bli främmande för sig själv och bekant för det andre och vice versa.

▪ Rasoul Nejadmehr

Rasoul Nejadmehr

Rasoul Nejadmehr är uppvuxen i Iran. Han ingår i den pågående kulturutredningen som ska lämna sin slutrapport vid nyår.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: