Lissabon – Den vita staden

[080612] Ingen av oss vet hur det har gått till men plötsligt har vi halkat in på tvivelaktiga gator. Prostituerade kvinnor stirrar med drogade blickar. Hallickar spanar men konstaterar snart att vi inte är vidare intressanta. Otryggheten är så påtaglig att det går att känna doften och trycket. Vi blir nedslagna och lätt förtvivlade, det var ju inte meningen att vi skulle hamna i den här skiten.

En svart man, de flesta här i kvarteren är svarta, följer efter oss och tigger pengar. Mannen luktar illa och är närgången. Han kör utmattningstekniken, tänker tjata tills jag ger honom något. Men han får inget. Vänligt men bestämt visar jag honom mitt ointresse. Det biter inte. Mannen suger sig fast som en blodigel. Bedyrar att han inte dricker mer än lite vin, går inte på några droger, kavlar upp ärmarna och visar sina armveck. Titta inga nålstick. Jag är nära att uppriktigt be honom fara åt helvetet när han till slut byter sida av gatan och börjar tjata på nån annan. Jag stålsätter mig. Ändå gnager det dåliga samvetet på djupet. Varför ska jag ge honom småmynt när jag inte har för avsikt att ge nån annan? Världen kryllar ju av människor i samma situation som han. Det tar aldrig slut. Ska jag ge bort mina ynkliga tillgångar och bli en av dem? Var är den sociala revolutionen? Tiggarna är så förbannat många. Alldeles för många för vad en enskild människa någonsin mäktar med.

Vissa principiella beslut måste man ta för att resandet ska fungera i praktiken. Vi måste tro på något annat än sporadisk individuell välgörenhet. Det är inte detsamma som att uppmuntra till egoism. Det här är ett ämne för en social massrörelse. Det stavas solidaritet. Dessutom viftar jag ogärna med plånboken i de här kvarteren. Åtminstone nattetid. Hyenorna spanar. Det lyser TURIST med neonbokstäver i våra pannor.

Vi förstår att vi hamnat nånstans i närheten av de gamla Alfamakvarteren. Vi beslutar oss för att ta oss därifrån så snabbt som möjligt. På gatan framför oss ligger en afrikan och skakar. Jag ser hans ögonvitor rycka i mörkret.

Hungern blir påtaglig. Allt börjar gå runt. Illamåendet brusar i kroppen. Jag blir desperat och är beredd att sätta tänderna i vad som helst. Vi rör oss i Lissabons turistkvarter. Avsky är vad jag känner inför dessa torg och gator med sina sjaskiga turistinrättningar. Ett riktigt turistträsk går aldrig att ta miste på oavsett exotisk fernissa.

Plastiga restauranger med överpriser och jovialiska inkastare. Man får ett lismande flin rakt i synen. Motståndslöst låter vi oss lotsas av en inkastare till ett litet bord på uteserveringen. I ett omtöcknat tillstånd beställer jag svärdfisk. När jag väntat ett bra tag och är inne på min andra öl visar det sig att svärdfisken är slut. Inget mer med det. Jag beställer lax. Allt hade varit gott så om det inte vore för de påfrestande kyparna som ber om ursäkt tio gånger var. Jag försäkrar att det är lugnt. Jag vill bara äta upp och dra ifrån det här outhärdliga stället. Måltiden bryts upp i fragment av försäljare som tränger sig på. De plockar med all möjlig skräp. Försöker lura på oss blommor, dockor som sjunger förskräckliga låtar, afrikansk kitsch… Jag ber samtliga gå.

Innan vi hunnit skrapa rent tallrikarna ser jag att personalen tittar skärrade mot vårt bord. De jagar något. En jättelik råtta dyker in under bordet och försvinner mellan mina ben. Återigen en litania av ursäkter. Det är lugnt, sånt händer. ”Det är dom gamla husen som drar till sig råttorna”, säger en av kyparna. ”Allt här är gammalt. Så är det i hela Lissabon. På nätterna kommer råttorna fram.”

Värmen gör att det är svårt att somna. Lakanet klibbar obehagligt. Trafiken tjuter och dånar oupphörligt på gatan utanför. Sopgubbarna slamrar omkring med tunnor till långt in på småtimmarna. Åtminstone ligger Estefania en god bit bortom turiststråken och den påfrestande kommersen. För en stund lyckas jag somna. Vaknar snart igen. Utanför fönstret står någon och sjunger en atonal och raspig version av kalinka.

Det är inte mer än tidig förmiddag när vi utforskar Alfama. Det är en imponerande vacker stadsdel. Exotisk. Skitig. Märkligt att det på en och samma gång, åtminstone bitvis, är en fallfärdig kåkstad som det också är en välbesökt turistattraktion. Alfama består av trappor, branta sluttningar och trånga gränder. Människorna som bor här måste vara omåttligt trötta på alla besökare. Samtidigt är det ju turismen som är lokalbefolkningens levebröd. Oavsett om det är vita eller svarta pengar som rullar in.

Nu på morgonen är det lugnare. Klientelet från kvällen innan syns inte till. Bara nån prostituerad kvinna som ihärdigt hänger kvar. Allt är lite sömndrucket. Tvätten hänger på linor ovanför våra huvuden. Käringar står och spanar läget. Några barn sparkar på en boll och tittar misstänksamt mot oss. Det verkar vara en grej i Alfama att ha en bur med fåglar hänga utanför fönstret. Över allt kvittrar och flaxar det. Moder Svea känns trött, grå och väldigt avlägsen.

Murkrönen är preparerade med stora skärvor krossat glas. Budskapet till den som dristar sig går inte att missa: håll fingrarna borta. Annars ryker dem. Under den nuvarande katedralen i Alfama vilar ruinerna av en gammal moské från morernas era. Det är något med hela stadsdelen som påminner om ett nordafrikanskt samhälle. Verkar som att man har byggt lager på lager. Aldrig renoverat, bara byggt ut. Ingen tycks bry sig om att tiden sliter ned och vittrar sönder byggnaderna.

Precis som i Wim Wenders film Lisbon story finns det gott om ljud att lyssna på. Jag låtsas att jag gör ljudupptagningar och att jag, precis som i filmen, letar efter min borttappade regissör. Jag ser honom inte, men nånstans går han omkring med kameran monterad på ryggen. Det gäller bara att hitta honom.

Vi strosar runt i gränderna, upptäcker nya vindlande trappor. Ibland stannar vi till på en servering och dricker en kall Sagres. Det kryllar av små pastellarior, ett slags kiosker med några stolar och en öltapp. Det gäller bara att vara lite försiktig med alkoholkonsumtionen i värmen.

Turister smyger omkring i gränderna med sina magväskor och kameror. När solljuset återigen målar väggarna i Alfama är det säkert. Råttorna har krupit in i sprickorna. Anarkistiska och kommunistiska slagord slingrar över den spräckta putsen. Skrik efter frihet och rättvisa. Dränk världen i droger och konsumtion. Sången tystnar inte.

På nåt vis har vi kommit av allfarvägen och hamnat på en öppen plats omgärdad av ruiner och fallfärdiga kåkar. Jag nära på sätter foten i en hög avföring. Jag snubblar runt en stund innan jag lyckas staga upp mig. På marken ligger begagnade kondomer. Papper med bajs och blod. Hundratals gamla kanyler. En vacker grönskimrande ödla piper iväg mellan några stenar.

På andra sidan dalgången ligger ”partykvarteren” Bairro Alto. Färden går vinglande ner för Alfamas slingrande trappor. Vi passerar kommersen och hetsen i Baixa så snabbt vi bara kan. Det är en anskrämlig syn… kontrasterna mellan missbrukarna, de hemlösa tiggarna, krämarna, de prostituerade kvinnorna och det glittrande förlovade turistparadiset. Det vänder sig nästan i magen. Jag går fort och försöker låtsas att jag inte har något med saken att göra, inbillar mig att min turism skulle vara bättre eller på något sätt annorlunda än dessa exploaterande barnfamiljer och äventyrslystna partyresenärer.

Hon står kvar på sin plats som i givakt. Lillhoran kallar vi henne. En liten späd tjej som balanserar på skyhöga klackar. Svartklädd. Arbetspasset har varat länge nu och tröttheten går inte att ta miste på. Kanske sitter hallicken på ett hak, läppjandes på en kall Bock, och håller ordning på affärerna.

Några timmar senare sitter vi på Cervejaria Da Trinidade. Stället är mycket populärt bland så väl turister som lokalbefolkning. Ett mindre förmak fungerar som ren ölhall. Resten av restaurangen består av stora imponerande valv med motivkaklade väggar. Tidigare har en munkorden huserat här och det är onekligen något sakralt över atmosfären.

Vattenbrist och hunger tar ut sin rätt. Jag tappar fattningen och börjar bli barnsligt irriterad. Malin är ändå van vid att jag ballar ur från tid till annan. Hur länge ska hon orka? Allt går runt i huvudet på mig, jag blir oförmögen att tolka menyn, kinkig som en barnrumpa. Jag vill bara ha en snabb djävla kebab eller nåt i den stilen. Restauranglivets eviga väntan tär på mig. Vänta på bordsplacering. Vänta på kyparen. Vänta på menyn. Vänta på maten. Vänta på en ny öl. Vänta på notan. Jag vill bara få i mig mat och pilsner så jag får ordning på mig själv. Är det eftertanke, lugn och ro jag är ute efter går jag ensamma vandringar i skog och mark. Det är också här en av kärnpunkterna med turismens dilemman ligger. Att ständigt vara underordnad ett kommersiellt omhändertagande. Man ska lotsas fram och tillbaka av människor som i huvudsak är ute efter att gräva i dina fickor. Var finns det avkopplande i det? Det är bara en illusion. Vi ska vara säkrade en plats i konsumtionskarusellen också när vi tagit time out från vardagslivet. Vi får inte sluta vara kapitalgenererande enheter.

Malin beställer bläckfisk. Jag en medioker bit kött. Jag äter i något slags vredesmod.

Var vi än befinner oss i Baixa hör jag tjutet av en sprucken flöjt. Det är en punkare som drar runt med ett par skamfilade hundar. Han tutar oförtröttligt en monoton slinga i sin flöjt. Han vandrar runt och stannar upp utanför serveringar eller hos människor som slagit sig ner på bänkar. Får han ingen uppmärksamhet klämmer han i och tutar ännu vildare till det att ingen längre står ut och kastar till honom en slant. Han krafsar i ihop sina pinaler och försvinner på jakt efter nya allmosor. Alltjämt tjutande i sitt blåsdon. Vi är förföljda av den där gräsliga slingan. Vi ser honom inte men hör. Sakta närmar han sig. Det är bara en tidsfråga innan nån trycker ner flöjten i halsen på honom.

Väl i Bairro Alto har jag lugnat ner mig. Vi beställer en drink på en bar som kör salsa i högtalarna. Bakom bardisken står en man och en kvinna. Båda är dom tränade och studsar omkring med välpumpade stjärtar. Dom ger varandra blickar och tar ibland lätta steg till musiken. Dom rinner nästan iväg som olja.

Utanför på gatan stryker en flottig haschförsäljare runt. Han halkar upp mot mig och väser ut sina sentenser på ett nästan erotiskt vis. Det ser ut som att det går i byxorna på honom när han vispar förbi mitt öra.

Någon form av våldsakt har utspelats när vi kommer upp från metron. En stor folksamling står samlad vid busshållsplatsen. En cykel ligger slängd i gatan. Uppretade människor diskuterar häftigt. Poliserna spänner på sig och lyssnar allvarligt på en upprörd man som beskriver ett händelseförlopp. Polismännens långa batonger dinglar respektingivande.

Vi lyckas lotsa oss igenom tumultet och köper bussbiljetter. Vi är på väg till badorten Costa Da Caparica. Det är hett ombord på bussen. Alla verkar ha samma mål. Det är unga brudar i bikini, barnfamiljer med parasoll och badbollar. Ungar som grinar. Bara lokalbefolkning.

Bussen åker under den mäktiga Aqueduto das aguas livres. Akvedukten restes på 1700-talet för att trygga Lissabons vattenförsörjning. Det ser mer ut som en ödestyngd bro som leder in mot Saurons boningar i Mordor.

Vi åker över Ponte 25 de Abril. Bron reser sig högt över Rio Tejos vatten. På andra sidan ligger staden Almada, krönt av Cristo Rei. En mindre kopia av statyn i Rio de Janeiro. Från Almadas höjder vakar Kristus över syndare och botgörare i Alfamas sjaskiga slum. Halleluja.

Costa Da Caparica. Krämarna flockas runt oss som gamar. Allt möjligt ska krängas. Varför i hela fridens namn skulle jag köpa piratkopior av filmer med Tom Cruise? På badstranden? Vad menar de? Jag försöker vänligt få dem att begripa. Budskapet går fram dåligt. Ihärdigt förföljer en man Malin. Han försöker förgäves få henne intresserad av plastiga kopior av Gucciväskor.

Vi vandrar i blindo på jakt efter en vanlig mataffär. Det enda vi ser är syltor proppade med svullna halvpackade turister insmorda i kletiga lager av solkräm. Grillbarer. Krämarstånd. Spelhallar. Affärsidkare som saluför förfalskningar av kända varumärken. Doften av hårt grillad fisk tränger på i näsborrarna. Till slut hittar vi en affär och köper nektariner, vatten och några flaskor billig öl.

Badlivet gör gott. Underbart att bara sluta ögonen och lyssna på Atlantens väldighet. Vågornas sövande sång. Det blåser kraftigt och vågorna rullar aggressivt in från det stora blå. Det skulle nästan vara skönt att svepas med av vågorna. Uppgå i evigheten. Att få slippa den här profana cirkusen.

Ute på pirarna står äldre män med långa kastspön och trotsar saltkaskaderna. Det är något arkaiskt över dem. Det känns som att oavsett utgången för vårt jordeliv kommer herrarna att stå kvar på pirarna i jakt på storfångsten. Saltet kristalliseras under deras fötter.

Jag känner hur solen bränner in i huden på axlarna. Malin är fin i sin baddräkt. Hon möter vågorna i knähöjd. Blek som en lilja. Kanske den mest benvita kroppen på den här stranden. I solstolar sitter brunbrända tanter med solhattar. De bläddrar i skvallerblaskor och tantsnusk. Barn rullar i bränningarna. En tjock gubbe strosar utmed strandkanten och spanar in undersköna flickor. Bortom pirarna guppar surfarna som svarta sälar på sina brädor, alltmedan de försöker överträffa varandra i våghalsiga brädkonster.

Atlanten är en trevlig bekantskap. Vågorna är kraftiga. På tillbakavägen drar de med sig sanden under fötterna. En underlig glidande känsla, sanden är som en levande organism med en egen idé om tingens ordning. Jag rör mig utåt, vill mäta mina krafter med havets. Jag låter mig kastas runt i tumultet. Jag är ett barn i ett enormt vattenpalats. Någonstans hör jag hela tiden en visselpipa ljuda. Jag ignorerar den, vill bara försjunka i min våldsamma lek med upprörda vattenandar. När vågorna slår in mot mig kastar jag mig in i dem och försvinner i ett dånande inferno av salt och skum. Men snart blir det lite för mycket. Jag känner en tvekan när vattnet drar mig utåt. Jag blir orolig, var ska det barka hän? Det blir hela tiden svårare att masa sig inåt mot stranden. Krafterna börjar sina. Det är nog tid att dra sig inåt mot det ordnade livet. Havets anarki skrämmer.

När jag åter står på stranden hör jag den frenetiskt tjutande visselpipan komma allt närmare. En välbyggd man i röda badbyxor kommer springande. Han är förbannad. Han gapar och skriker och visslar i sin pipa. Han ser ut som om han är med i en amerikansk tv-serie. Han pekar och viftar mot någon. Jag ser mig omkring. Jag är ensam. Det finns ingen annan. Förnärmad pekar jag på mig själv. Mannen är framme nu. Han pekar förbannad mot mig. Han halvskriker. ”Vad är det för färg på flaggan?” Jag vet inte. ”Du vet inte?” Nej. Jag tittar mig omkring och lägger först nu märke till att längs med hela stranden, så långt ögonen når, vajar röda vimplar i den kraftiga blåsten. ”För att köra bil måste man ha körkort, eller hur?” Ja. ”Det finns vissa regler man måste hålla sig till. Lär dig läsa färgerna om du ska vara på den här stranden.” Jag ber om ursäkt. ”Jag har ingen lust att riskera mitt eget liv för idioter som inte kan hålla sig till reglerna. Ska du vara kvar så vill jag inte se dig längre ut än till knäna.”

Åthutad och tjurig klunkar jag solvarm avslagen öl. Jag borstar bort fuktig sand från benen. Malin säger inte mycket men jag har känslan av att hon till fullo står på Mr. Baywatch sida. Det är klart att jag fattar. Men att stå och fisa med vatten upp till knäna är väl för fan inte att bada? Det går bra att skaka till döds i sina egna spyor bland missbrukarna på bakgatorna vid Baixa. Men drunkna ifred på en turiststrand. Där går gränsen för det tillåtna. Vad är det för en värld?

Pottiga av öl äter vi en måltid på Santa Cruz. Vi får det vanliga bordet och betraktas tydligen vid det här laget som nån slags stammisar. Malin äter Lasagne och jag sätter tänderna i en halvdan bläckfisk. Svart knaperstekt bläck sitter kvar som en kula i spruthålet. Det smakar inget vidare. Jag sköljer lite äcklad ned med mängder av öl.

På rummet vilar vi och tar en dusch. Jag räknar loppbetten. Över 16 stycken. Kommer jag att sluta som en anemisk förkrympt gestalt med punkterad livsvilja?

Temperaturen stiger en bra bit över 40 grader. Till och med de mest ihärdiga knarkförsäljarna ligger lågt. De prostituerade kvinnorna har krupit in i svalkande portuppgångar och kikar fram som näbbmöss ur markens håligheter.

Malin halkar omkring i sina jeans. Det blir ohållbart och hon måste göra något åt saken. Vi letar upp Hennes & Mauritz. Det är det fina med multinationella företag. Samma skit över allt. Det blir ett par blå bomullsbyxor. Sanningen att säga skulle vi behöva en allmän uppryckning. Lite kroppsvård skulle inte vara fel. Fötterna är spruckna och nariga. Fotsvampen kliar.

Vi tar en tur med Lissabons legendariska spårvagnar. Vi skakar omkring mellan Alfamas och Bairro Altos höjder. Det är en oerhört vacker resa genom innerstaden. Vi åker flera varv på raken och riktigt njuter av folklivet. Den fantastiska arkitekturen väcker drömmar. Det konstnärligt hanterade kaklet bjuder på svindlande fasadverk. Från små pittoreska torg. Förbi ruiner. Klaustrofobiska gränder. När man ligger på höjderna glittrar ibland Rio Tejo mellan slitna vitkalkade byggnader och vittrande kyrktorn. Människor befolkar små serveringar. Man njuter kall öl och ett fat sniglar. Vitt vin och vitlöksgratinerade musslor.

Så snart jag drömmer mig bort skakar vagnen hem mig igen. Det är som att åka en kombination av klassisk kärlekstunnel och ett knaggligt halvdant spöktåg i Eskilstunas parken zoo. Det gnisslar och kränger i trånga gränder. Bitvis är det så trångt att jag skulle krossa skallen mot husknuten om jag kikade ut. Vore jag tillräckligt fräck skulle jag kunna norpa åt mig vinglaset ur någons hand när vi passerar serveringarna.

Vid Campo De ourique blir vi avslängda. Vi tar en paus med solvarmt vatten i skuggan på en bänk. Malin mår illa och blir för en stund liggande som en utslagen hynda. Ljuset skär in i ögonen. På en bänk sitter några åldringar och flåsar sjukligt. På något vis lyckas jag motivera Malin att mäkta med en sväng in på Cemitério dos Prazeres. Det är en verkligt ståtlig kyrkogård. En stad i sig själv. En stad för de döda. Katolikerna har en tendens att fläska på med monument, mausoleer, kryptor. Det är platser jag verkligen trivs på. Det är något med lugnet som leder till en sund eftertänksamhet. Brukar skriva bra på begravningsplatser. Flera av mina bästa dikter kom till på kyrkogårdar i Reykjavik, Eskilstuna, Prag och Stockholm. Klimatet på en kyrkogård är helt enkelt litterärt gynnsamt. Det är snart sagt den enda platsen i det moderna samhället där man är befriad från det ständiga bruset och reklamens hjärntvättande omkväden. Ingen försöker sälja på dig en massa meningslösa prylar bland gravstenarna. Ja, möjligen andlighet, då. Kanske är det bara en tidsfråga innan krämarna ringlar omkring bland stenar och krucifix?

Malin fotograferar gravar. Ett monument i marmor föreställer en snickarbänk belamrat med olika verktyg. Flygplan går in för landning och dånar förbi ovanför skallen. Malin vill byta byxor bakom en gravsten men jag hindrar henne. Katolikerna skulle skita knäck om dom hittar en naken brud bakom familjegraven.

Vi vaknar sent, påtagligt fyllsjuka. Det bådar inte gott med tanke på värmen. Och varmt blir det, den värsta dagen. Nu är det märkbart i samhället. Allt står stilla. Folk sitter utslagna i skuggan. Dagen stampar i lojt stand by-läge.

På en bänk sitter två fyllon och ser ut att gå åt fullständigt. Den ena av dem, den yngre, har en Mac Donaldströja. Kanske har han inte bytt den sen han fick sparken?

Det råder en så förödande hetta att till och med krämarna ger vika. Vid ett monument ligger några försäljare av krims krams utslagna som döda valrossar. En läderhudad man tittar slött på mig samtidigt som han slickar på en glass.

Vi äter frukost under ett träd i park Edvardo. Småkrypen invaderar och är sjukt irriterande. Det sticker och svider. Kryllar och kryper. Cicadorna spelar gnisslande melodier. Nåt slags aggressiv myra envisas med att krypa in i sprickan i hälen och nafsa på köttet

Längst upp på Edvardo får vi en otrolig utsikt över Lissabon. Vi roar oss åt att det är vykortsvarning. Rio tejos vatten gnistrar och på andra sidan ångar Almada, Amora och Seixal. Det är för hett för att kunna njuta ordentligt av den häftiga utsikten.

På kvällen tar vi en färja till Barreiro. Fördomsfulla tankar droppar som gift i sinnet när vi går förbi en kåkstad. Jag håller hårt i plånboken och misstänker alla. Jag är ett djävla arsel. Vi tar en öl på ett lokalt hak. Malin vill att vi i likhet med andra ska beställa in något att äta. Ett fat sniglar. Men jag skäms över att vara turist i deras stad och vill helst bara dricka ur snabbt och gå ombord på färjan igen. Allt känns vämjeligt. Jag hatar mig själv, jag hatar att vara turist.

Men det är en bra läxa att känna sig uttittad av lokalbefolkningen. Att vara utbölingen. UFO:t. Nyttigt att känna sig utsatt på främmande mark. Inga språkkunskaper. Inga skyddsnät. Ingen som håller en i handen. Det är en kur som gör gott att svälja.

Jag skäms för att läsa turistkartan eller resehandboken. Jag gör det så diskret som möjligt. Så det inte ska synas. Vem fan tror jag att jag är? Marco Polo? Sven Hedin? Stå och smyga i ett hörn med ”Lissabonboken. Totalreviderad! Försedd med Nina Yunkers bästa tips”.

Jag skäms över att jag tror att jag ska bli rånad av ungdomarna. De följer oss med trötta blickar. Jag har handen i fickan och jag knyter den runt fickkniven med sylen mellan fingrarna. Beredd att klappa till. Skammen är så konkret att den går att ta på.

Som en liten mus piper jag iväg mot färjan. Vad är det med mig?

I Barreiro fanns åtminstone inga andra patetiska turister utöver oss. Annat är det när vi är tillbaka i Lissabon. Hetsen är fruktansvärd. Jag tänker att det nästan skulle var moraliskt rättfärdigat att smälla av en bomb. Inkastarna trakasserar, trycker menyer i ansiktet, drar mig i ärmarna.

En knarklangare far omkring i ett energiskt inferno. Man får verkligen ligga i för att hålla dem på avstånd. Ibland kommer de flera stycken från olika håll samtidigt. Jag är fullt medveten om att det kan vara försök att förvirra mig och skapa möjligheter att gå igenom mina fickor. Plånboken har jag i höger framficka. Jag är konstant beredd på att explodera i en serie våldsamma knytnävsslag. Jag mår illa av hettan, alkoholen, sömnbristen och adrenalinet.

Utanför Santa Cruz är det som vanlig ett herrans liv. Glas krossas. Ibland låter det som slagsmål. Någonstans i Alfama läste jag på en vägg: ”Respect the Portugese silence or go to Spain”. Jag sover en kort stund men vaknar och tror inte det är möjligt när jag hör Kalinka… kalinka… kalinka… Det är samma tid på dygnet. Samma röst. Samma veckodag. Vad är det som pågår?

▪ Tomas Haglund
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: