”Social housing” som bostadspolitikens spöke

[080612] Det är något konstigt med den svenska välfärdsstaten. Länge sågs Sverige som ett föregångsland som med sin generella välfärdsmodell och sin politik för jämlikhet utgjorde ett ideal för många långt utom landets gränser. Även bostadspolitiken rönte både förundran och beundran. Sverige framstod som ett land som lyckats upplösa den eviga motsättningen mellan stat och kapital, mellan tillväxt och rättvisa. Här, till skillnad från i andra länder, behövdes varken välgörenhet eller selektiva sociala lösningar, eftersom det här fanns ett generellt trygghetssystem. I Sverige var frihet från nöd och armod en rättighet, och bidrag betalades genom skattemedel, inte genom allmosor från de bättre bemedlade.

Denna föreställning om det moderna, jämlika Sverige har sedan länge fransats i kanten, men som självbild tycks den förvånansvärt seglivad. Det är åtminstone det intryck jag får av debatten i olika bostadspolitiska frågor, som nu senast om allmännyttan och EU. En lång rad bostadspolitiska utredningar under de senaste femton åren har behandlat frågan om den svenska allmännyttans roll och funktion, dess överlevnadsvillkor och existensberättigande. Men bara i enstaka meningar här och där, kanske i någon bilagedel eller ett remissvar, antyds att allmännyttan idag skulle kunna ha en social uppgift i form av bostadsförsörjning för dem som saknar bostad eller har svårt att hävda sig på bostadsmarknaden. Numera värderas de kommunala bostadsföretagens verksamhet och roll i rent ekonomiska termer: hur gör vi dem mest lönsamma? Denna inställning kommer inte minst till uttryck i den utbredda skräcken för ”social housing”.

Kort historik
Den svenska allmännyttan, dvs. kommunalt ägda och styrda bostadsföretag har sin upprinnelse i den Bostadssociala utredningen. Den tillsattes år 1933, under de s.k. krisåren, och bedrev ett kolossalt utredningsarbete som efter 14 år utmynnade i ett genomtänkt system av offentlig finansiering och styrning i syfte att organisera den bostadsförsörjning marknaden bevisligen hade misslyckats med.

Ännu på 1800-talet var det främst arbetsgivaren som hade att ordna bostad åt sina anställda. Med en tjänst i en församling, kommun, industri eller hos en enskild husbonde eller hantverkare följde i regel en bostad, som man också måste lämna när anställningen upphörde. Jungfrukammaren, prästgården, sjuksköterskebostaden och statarlängan är begrepp som berättar om denna tradition som det idag bara finns ett fåtal motsvarigheter till; studentrummet är kanske den vanligaste. Med industrialiseringen följde krav på separata arbetarbostäder, som fabrikörerna ofta försökte bygga så billigt som möjligt och utan avsikt att husen skulle hålla mer än ett fåtal decennier.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades särskilt i storstäderna en viss filantropisk bostadsproduktion för skötsamma arbetare; i Göteborg är kanske de Dicksonska husen de mest kända. Filantroperna hade ofta särskilda ambitioner med sina bostäder, de skulle inte bara vara av hög kvalitet – flera är mycket välbyggda och fungerar därför fortfarande utmärkt som bostäder – utan hyresgästerna skulle också lära sig att bo ordentligt. I de större städerna byggde också privatpersoner, företag och myndigheter särskilda hyreshus med bostäder av varierande standard och storlek som uppläts till professionella och arbetare på en växande hyresmarknad (Wallengren 1994).

Det första statliga engagemanget i bostadsmarknaden var stöd till byggande av egnahem för arbetare, då husägande förväntades lugna arbetarklassen och göra den mer ”förnöjsam” (Eriksson 1990, Sheiban 2002). Under de första decennierna på 1900-talet ledde konjunkturens svängningar och arbetsgivarnas envisa ointresse av att ordna hyggliga bostäder åt sina arbetare till återkommande vågor av bostadslöshet och trångboddhet och till allmänt förfallna bostäder. Bostadsbristen efter första världskrigen gav – helt enligt marknadens principer – upphov till kraftigt höjda hyror och under några år förbjöds hyresvärdarna att höja hyran utan tillstånd av nyinrättade hyresnämnder, och bostadsförmedlingar infördes.

En omfattande undersökning om ”de mindre bemedlades bostadsförhållanden i vissa svenska städer” genomfördes (Socialstyrelsen 1918). Kommunerna tvingades också gradvis engagera sig i bostadsfrågan genom att upplåta lokaler som skolor och gymnastiksalar som nödhärbärgen och bygga nödbostäder. Fattiga barnfamiljer tenderade att avvisas av privata fastighetsägare eftersom de slet på lägenheterna. Med statligt stöd byggdes därför från mitten av 1930-talet särskilda barnrikehus för mindre bemedlade flerbarnsfamiljer. Detta var ett av de första resultaten av den Bostadssociala utredningen, som också föreslog att kommunerna skulle inrätta allmännyttiga bostadsföretag för att bygga och förvalta sådana flerfamiljshus (SOU 1935:2, s. 65).

Den Bostadssociala utredningens uppgift var att skapa ett hållbart system för produktion och fördelning av moderna bostäder av god kvalitet även till dem som inte kunde hävda sig på den privata hyresmarknaden eller inte hade råd att köpa en egen bostad. Den modell som sjösattes i slutet av 1940-talet och bestod fram till början av 1990-talet skulle samtidigt motverka socioekonomisk segregation genom att bidragen till produktion och till hyror gjordes neutrala beträffande upplåtelseform. Eftersom det alltså gick att få statliga lån även för produktion av egnahem och bostadsbidrag även för dem som hyrde privat eller ägde sin bostad underlättades låginkomsttagares tillträde till olika segment av bostadsmarknaden. I utbyte mot de statliga lånen måste husproducenterna anpassa sig till vissa regler och de bostäder som tillkom skulle fördelas genom kommunernas förmedlingsorgan. De kommunala bostadsföretag som bildades på 1940- och 1950-talen skulle vara öppna för alla men bostäderna fördelas efter kötid och behov, vilket innebar att hushåll som av sociala eller medicinska skäl hade särskilt stora behov av bostad kunde beviljas förtur.

Det är detta – numera helt avskaffade – bostadspolitiska program som med rätta framhållits som överlägset det på kontinenten vanligare systemet med subventionerade hyreslägenheter till vilka endast bostadssökande med inkomst under en viss nivå har tillträde, och som numera även på svenska kallas ”social housing” (se t.ex. Kemeny 1995). En vanlig bild är att Sverige med sin stora allmännytta för ”alla”, inte bara låginkomsttagare, undvikit den stigmatisering som sagts vidlåda de mer selektivt inriktade offentligägda bostäderna i t.ex. Storbritannien. Gamla bilder av förslumning och misär i sådan ”social housing” hålls nu fram som ett skräckscenario, och som det enda alternativet till den svenska allmännyttan av idag.

Man glömmer då att ”social housing” år 1980 omfattade en betydligt större andel av bostadsmarknaden i England (30 %, se Emms 1990) än allmännyttan upptog i Sverige (22 %), och att andelen offentligkontrollerade bostäder idag är ungefär densamma i länder som Storbritannien, Frankrike och Sverige (Fitzpatrick & Stephens 2007). Man glömmer också att precis samma debatt som härjade om förslumning och förfall i stora bostadsområden med ”social housing” också fördes kring allmännyttan i svenska miljonprogramsområden på 1980-talet. Framför allt förtiger man att den svenska allmännyttan inte längre är öppen för alla utan bara för dem som har ordnad ekonomi och goda referenser, och att många kommuner varken använder kösystem eller ger sina bostadsföretag ett socialt ansvar utan låter dessa handplocka de mest resursstarka av de bostadssökande.

När den svenska bostadspolitiken och allmännyttan nu försvaras med stor hetta som den socialt optimala lösningen på bostadsproblem som hemlöshet och segregation, bygger detta alltså på ett stort missförstånd, eftersom de bostadssociala målen och mekanismerna redan avvecklats.

Bostadspolitikens mål
Bostadssociala utredningen presenterade en rad promemorior och flera omfattande betänkanden under 1930- och 1940-talen (SOU 1945:63) och lade grunden till en lagstiftning och ett finansieringssystem som i mer eller mindre modifierad form kom att bestå i nästan 50 år. Hit hör lagen om bostadsförsörjning, bostadsbidrag och statliga lån samt regler för hyressättning. Men bara det s.k. bruksvärdessystemet har egentligen överlevt det systemskifte inom bostadspolitiken som den borgerliga regeringen Bildt genomförde under sitt regeringsinnehav 1991–94 och som socialdemokraterna sedan befäste (Bengtsson & Sandstedt, red., 1999, Bengtsson 2006). Subventionerna avvecklades och bostadsbyggandet stannade av, bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen upphävdes, och trots att skattereformen kraftigt höjt hyrorna kom också bostadsbidragen att beskäras drastiskt. Samtidigt lade kommunerna ned bostadsförmedlingarna och började kräva vinst istället för socialt ansvar av sina bostadsföretag.

Liksom vid sitt förra regeringsinnehav genomförde de borgerliga partierna efter sin valseger 2006 snabba förändringar just inom bostadspolitiken. Regeringen Reinfeldt har redan upphävt tillståndsplikten vid försäljning av allmännyttiga bostäder, liksom de två olika typerna av investeringsstöd till byggande av nya, billiga hyresbostäder som infördes för några år sedan. Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet har avvecklats och bostadsfrågorna har återförts till finansdepartementet. Man har också skrivit om målen för den svenska bostadspolitiken, som varit i princip oförändrade under 30 år, och som år 2005 löd som följer:

”Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar” (prop. 2005/06:1).

Med hänvisning till att ”en förändrad bostadspolitisk inriktning även bör komma till uttryck i målformuleringen för bostadspolitiken” har riksdagen nyligen skrivit om målen:

”Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven” (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 18, bet. 2007/08:CU1).

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet reserverade sig mot beslutet, men Civilutskottets majoritet hävdar i sitt betänkande att detta mål ändå innefattar ”sociala ambitioner”, eftersom ”fokuseringen på konsumenternas efterfrågan och behov (innebär) ett tydligt politiskt uppdrag att utgå från de enskilda individerna och deras förutsättningar” (2007/08:CU1). Det är onekligen en intressant tolkning av ”social”, eftersom de som saknar bostad och medel knappast kan räknas som konsumenter och deras behov inte som efterfrågan, och eftersom instrumenten för att mäta eller möta bostadsbehoven har monterats ned.

Allmännyttans villkor och roll
Utredningen om allmännyttans villkor tillsattes i oktober 2005 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Enligt direktiven skulle den undersöka förutsättningarna att ha kvar allmännyttiga bostadsföretag som drivs utan vinstsyfte enligt ”självkostnadsprincipen”, att de hyror som beräknas enligt denna princip och bruksvärdesprincipen blir normerande för privata hyresvärdar; och att allmännyttan kan fungera som instrument för kommunens bostadsförsörjning, särskilt för svaga grupper, och för att motverka segregation och hemlöshet (dir. 2005:116).

Bakgrunden var att de privata fastighetsägarna genom sitt förbund anmält den svenska staten för brott mot EU:s regler om förbud mot statsstöd som förändrar konkurrensvillkoren. Man hävdade att den svenska staten otillbörligt gynnat kommunala bostadsföretag genom finansiellt stöd till omstrukturering (rivning och försäljning) till sådana företag som länge dragits med stora problem med outhyrda lägenheter; senare anmäldes också bruksvärdessystemet som ett sådant brott, eftersom kommunerna inte har samma behov som privata företag att ta ut vinst genom hyrorna. Inte bara subventioner utan även att avstå från möjlig vinst kan alltså räknas som stöd (SOU 2008:38, s. 27).

I sitt svar på Fastighetsägarförbundets anmälan meddelade EU-kommissionen med hänvisning till det s.k. tjänstedirektivet att det allmänna förbudet mot statsstöd inte gäller stöd till social service av allmänt intresse, och betonade att sådant stöd får ges till …

”… social housing providing housing for disadvantaged citizens or socially less advantaged groups, which due to solvability constraints are unable to obtain housing at market conditions” (Meddelande från EU-kommissionen juli 2005).

Den 16 februari 2006 röstade EU-parlamentet med stor majoritet för att ”social housing” skall vara undantaget från förbud mot statsstöd, och att tjänstedirektivet inte skall påverka medlemsstaternas kriterier och villkor för att säkra dess sociala funktion.

Det är alltså helt legitimt att stödja “social housing” och också fullt möjligt att ge statligt och kommunalt stöd till allmännyttiga bostadsföretag – förutsatt att de faktiskt är allmännyttiga och inte drivs som vilka företag som helst i enbart vinstsyfte. Men stora delar av den svenska allmännyttan, vars mål fastställs tämligen fritt av de olika kommunala ägarna har inga sociala mål kvar. Koncernen Framtiden, som äger Göteborgs kommunala bostadsföretag, har t.ex. ägardirektiv som uttryckligen anger att dessa inte skall ta större socialt ansvar än vilken annan aktör som helst på bostadsmarknaden – en policy som ligger i linje med inriktningen hos SABO, de allmännyttiga bostadsföretagens intresseorganisation.

När Utredningen om allmännyttans villkor tillsattes av den socialdemokratiska regeringen var frågan öppen om hur allmännyttan skulle kunna anpassas till EU:s bestämmelser. En uppenbar möjlighet var att ge den tydliga sociala mål så att den kunde kvalificera som ”social housing” och därmed ha rätt att ta emot statsstöd, en annan att den skulle fungera helt på marknadens villkor men då utan möjlighet till offentligt finansiellt stöd. Målet var i båda fallen att behålla självkostnadsprincipen (dir. 2005:116).

Men när utredningen i april 2008 publicerade sitt betänkande EU, allmännyttan och hyrorna (SOU 2008:38), föreslog den att de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll skulle avskaffas och presenterade två alternativa modeller för allmännyttan:

”I den ena modellen är de kommunala bostadsaktiebolagen affärsmässiga, vilket innebär att de ska drivas utan vad som EG-rättsligt ses som stöd /…/ Det finns inget tvivel om att denna modell är förenlig med EG-rätten.

I den andra modellen är de kommunala bostadsaktiebolagen självkostnadsstyrda. Det är osäkert om – men inte uteslutet att – denna modell skulle godtas vid en EG-rättslig prövning.” (SOU 2008:38, s. 25–26). /…/

I den andra av de två modellerna föreslås det kommunala uppdraget vara att ”hyra ut bostäder på lika villkor till alla människor, arbeta för integration samt erbjuda hyresgästerna möjlighet till boendeinflytande och inflytande i företaget” (ibid., s. 28). Ingen av modellerna innebär alltså att allmännyttan får ett ansvar för bostadsförsörjningen eller ett socialt ansvar för dem som har svårt att hävda sig på den privata bostadsmarknaden. Hur kunde det bli så?

Förklaringen är att regeringen Reinfeldt gett utredningen tilläggsdirektiv som innebar att anpassningen till EU:s regler inte måste innebära att allmännyttan skall drivas enligt självkostnadsprincipen och inte fick innebära att allmännyttans bostäder helt eller främst skulle fördelas till exempelvis låginkomsttagare:

”Om flera modeller är möjliga för att genomföra nödvändiga förändringar, skall utredaren inte föreslå någon modell som innebär att de kommunala och allmännyttiga bostads¬före¬tagen utvecklas i riktning mot att främst eller enbart tillhandahålla bostäder för sär¬skilda grupper efter särskild prövning, t.ex. enligt vissa inkomstkriterier.” (Dir. 2007:73, s. 1).

Tilläggsdirektivet gavs alltså efter det att det med all önskvärd tydlighet förklarats att ”social housing” mycket väl kan få offentligt finansiellt stöd. Det är med dessa förutsättningar inte så konstigt att förslaget blev att allmännyttan helt skulle följa marknadsprinciper och alltså vara vinstdrivande, men det är däremot märkligt att tilläggsdirektivens sätt att klavbinda utredningen inte har uppmärksammats mer i debatten. Förslaget om en marknadsstyrd allmännytta, i sig en självmotsägelse, har istället kommit att framställas som en nödvändig anpassning till EU:s regelverk.

Hur har då ”social housing” för både regeringspartierna och oppositionen kommit att bli som ett spöke man till varje pris vill undvika? På nätet hittar jag en illustrativ notis i en blogg, signerad Muharrem Demirok. Den är daterad 29 april 2008 – alltså efter det att utredningen EU, allmännyttan och hyrorna presenterats och debatterats i medierna:

”Vad som är helt och hållet tokigt i debatten just nu är att socialdemokraterna, vänsterpartiet och i sista minut även miljöpartiet vill ta bort det ägardirektiv till allmännyttan som anger att de ska ’ta ansvar för att bostäder finns att få för personer med svag ställning på bostadsmarknaden.’ Så gick det med solidariteten. Vi ska äga ett allmännyttigt bolag, men de ska inte vara allmännyttiga. Anledningen anges vara att det då riskerar att utvecklas till ett bolag för ’social housing’. D v s ett bolag som enbart sysslar med att ordna bostäder till socialt svaga grupper. Ingen vill att Stångåstaden ska utvecklas till ett bolag för social housing.”

Rädslan för ”social housing” tycks alltså intensifiera allmännyttans flykt från det sociala uppdraget. På sin hemsida anger detta kommunala bostadsbolag i Linköping att det förbehåller sig rätten att fritt välja hyresgäster bland de bostadssökande – precis som de kommunala bostadsföretagen i Göteborg gjort sedan länge.

Vad är egentligen “social housing”?
Den europeiska organisationen för “social housing” (the European Liaison Committee for Social Housing), där SABO är en aktiv medlem, presenterar sig på följande sätt på sin hemsida:

”CECODHAS, established in 1988, is the European network for the promotion of the right to decent housing for all. In our membership we have 46 regional and national federations which together represent over 39.000 public, voluntary and cooperative social housing enterprises in 19 countries. Together they provide over 21 million homes across the European Union. CECODHAS is funded by membership fees.” (www.cecodhas.org)

”Social housing” är besvärligt att definiera och översätta. Enligt CECODHAS är det ”housing for which access and rules are defined in favouring households that have difficulties in finding accommodation”. EU har som sagt ovan definierat det som ”housing for disadvantaged citizens or socially less advantaged groups, which due to solvability constraints are unable to obtain housing at market conditions”. I den officiella svenska översättningen av tjänstedirektivet översätts däremot ”social housing” av någon anledning med ”subventionerat boende”, medan Birgersson (2006), tidigare VD för SABO, använder ”sociala bostäder”. Andra underlåter att översätta begreppet. Det är detta ”social housing” på svenska som blivit så starkt negativt laddat.

I en färsk undersökning av ”social housing” i åtta länder lägger Fitzpatrick & Stephens (2007) till CECODHAS definition kriterierna att hyrorna normalt är lägre än marknadshyror (vilket är vad allmännyttans försvarare menar gäller även i Sverige) och att bostäderna fördelas enligt administrativa kriterier (i motsats till enligt pris), samtidigt som de framhåller att även offentliga ägare kan sträva efter vinst och även vinstdrivande företag kan upplåta ”social rental housing”, ett begrepp som numera dominerar i Storbritannien (Fitzpatrick & Stephens 2007). Den europeiska organisationen FEANTSA, som samlar organisationer mot hemlöshet från alla de numera 27 EU-länderna, definierar ”social housing” på följande sätt:

1. Det inriktar sig på bostadsmarknadens misslyckanden och på
2. de människor som inte kan förväntas få skäliga bostäder på den privata bostadsmarknaden med egna medel.
3. Bostäderna förmedlas till hyresgäster genom ett (offentligt eller privat) förmedlingsorgan,
4. har adekvat och regelbundet kontrollerad standard och är
5. offentligt subventionerade,
6. upplåts utan vinstintresse eller med begränsad vinst och
7. står under offentliga myndigheters tillsyn och kontroll (FEANTSA 2007).

Systemet är inte helt olikt allmännyttans sedvanliga funktionssätt fram till de senaste två decennierna. Regeringen skriver tvetydigt om relationen mellan allmännyttan och “social housing” i en promemoria till EU-kommissionen med svar på Fastighetsägarförbundets anmälan:

”Allmännyttan är en socialt motiverad företagsform som tillkommit som en direkt kontrast till – eller kanske snarare som en utveckling ur – vad som ofta, med engelsk terminologi, går under beteckningen ’social housing’. I grund och botten har båda företagsformerna samma uppgift, att främja boendesituationen för ekonomiskt svaga grupper.” (Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet 2005-11-08).

Men numera har allt fler kommuner givit sina bostadsföretag ägardirektiv där ekonomiska mål klart överordnas de sociala, som i många fall helt raderats. Istället upplåter de kommunala bostadsföretagen lägenheter till socialtjänsten för uthyrning i andra hand, utan besittningsrätt och på särskilda villkor till tiotusentals människor med sociala problem. För hyresgästerna är både tryggheten, integritetsskyddet och rättssäkerheten betydligt svagare än inom ”social housing”, där förstahandskontrakt och kösystem är regel. Dessutom lämnas idag bostadslösa som inte har sociala problem helt åt sitt öde om de inte har råd att köpa sin bostad och inte hävdar sig i konkurrensen om allmännyttans bostäder.

Avslutning
Vad är då problemet? Åtminstone för de borgerliga partierna förefaller rädslan för ”social housing” vara större än för en situation där marknaden styr oinskränkt över bostädernas fördelning. En sådan situation med minsta möjliga inblandning i bostadsmarknaden har vi haft förut. Den leder bland annat till att stora grupper lämnas helt utan bostad då det vid bostadsbrist är mer lönsamt för fastighetsägarna att höja hyrorna än att bygga nytt. ”Den starkt stegrade hyresnivån”, skrev den Bostadssociala utredningen på 1930-talet, ”har försvårat bostadsförsörjningen för de minst bemedlade, för dem som på grund av arbetslöshet eller andra skäl ej kunnat följa med i inkomstökningen, samt för de barnrika familjerna” (SOU 1935:2, s. 22f.). Men inte heller oppositionen eller stora organisationer som SABO och Hyresgästföreningen vill ha ”social housing”. De förordar en allmännytta av dagens modell, lönsamma företag som inte ger företräde och i realiteten ofta inte ens tillträde till dem som har svårt att hävda sig på bostadsmarknaden i övrigt. Detta trots att den andra sidan av myntet är en hemlöshet och en växande sekundär bostadsmarknad, där socialtjänsten är hyresvärd för andrahandshyresgäster som helt saknar besittningsskydd. Dessa och alla andra som redan exkluderats från allmännyttan och den s.k. generella bostadspolitiken skulle sannolikt föredra ”social housing”.

Själv menar jag inte att “social housing” som det tidigare såg ut i t.ex. England är den ultimata modellen. Jag tror lösningen ligger i ett modifierat system för bruksvärdeshyror, generösa bostadsbidrag och framför allt en oberoende bostadsförmedling som förmedlar alla allmännyttiga och stora delar av de privata hyresbostäderna enligt kötid och med möjlighet till förtur i bostadskön för dem som har medicinska och sociala skäl. Det förutsätter att kommunala bostadsföretag inte tillåts avvisa just dem som är i störst behov av bostad. Ju större sektor av bostadsmarknaden som fördelas enligt köprincipen, desto mindre risk att särskilda hushåll, hus eller bostadsområden stigmatiseras. Ge alltså företräde – genom förtur i bostadskön – åt dem som har svårast att hävda sig på bostadsmarknaden i övrigt, men låt även andra få tillträde. Med en tillräckligt stor allmännytta kommer merparten av hyresgästerna i flerfamiljshus och bostadsområden varken att ha sociala eller ekonomiska problem, även om de som har det också kommer att finnas där, och med en aktiv bostadsförmedling kan dagens segregation minskas betydligt.

Men om den svenska allmännyttan i enlighet med utredarens förslag helt övergår till att bli en vinstmaskin förbjuden att axla några sociala uppdrag alls, och därmed i praktiken upplöses eller om den fortsätter att fungera som hittills, så att hemlösa och medellösa avvisas – av princip eller för att de inte hävdar sig i konkurrensen om hyresbostäderna – då framstår ”social housing”, även av traditionellt snitt, som en betydligt mer human lösning.

Referenser
Bengtsson, Bo (2006), ”Sverige – kommunal allmännytta och korporativa särintressen.” I: Bo Bengtsson, Erling Annaniassen, Lotte Jensen, Hannu Ruonavaara & Jón Rúnar Sveinsson. Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus. Malmö: Égalité.

Bengtsson, Bo & Sandstedt, Eva (red.) (1999), Systemskifte i bostadspolitken? Boinstitutets årsbok. Stockholm: Boinstitutet.

Betänkande 2007/08:CU1, Utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik. Civilutskottet.

Birgersson, Bengt Owe (2006), Mot en gemensam europeisk socialbostadspolitik? Paper.

Boverket (2005), Många mål – få medel: Boverkets utvärdering av statliga stöd till bostadsbyggandet 1993-2004. Karlskrona: Boverket.

Dir. 2005:116, Allmännyttans villkor och förutsättningar. Kommittédirektiv 20 oktober 2005

Dir. 2007:73, Tilläggsdirektiv till Utredningen om allmännyttans villkor. Kommittédirektiv 31 maj 2007.

Emms, Peter (1990), Social Housing. A European dilemma? Bristol: SAUS.

Eriksson, Eva (2001), Den moderna staden tar form. Arkitektur och debatt 1910–1935. Stockholm: Ord¬fronts förlag.

EU-kommissionen (2005), Commission decision on the application of Article 86(2) of the Treaty to State aid in the form of public service compensation granted to certain undertakings entrusted with the operation of services of general economic interest. Bryssel. Meddelande juli 2005.

FEANTSA (2007), Defining Social Housing as a Service of General Interest. Policy Statement (www.feantsa.org).

Fi207/764/BO, Upphävande av tillståndsplikten i lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Promemoria.

Fitzpatrick, Suzanne & Stephens, Mark (2007), An international Review of Homelessness and Related Aspects of Housing Policy. University of York: Centre for Housing Policy.

Kemeny, Jim (1995), From Public Housing to the Social Market. Rental Policy Strategies in Comparative Perspective. London: Routledge.

Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet 2005-11-08, Besvarande av klagomål från Europeiska fastighetsägarfederationen (CP115/02). Promemoria.

Prop. 2005/06:1, Budgetpropositionen för 2006. Utgiftsområde 18. Finansdepartementet.

Prop. 2007/08:1, Budgetpropositionen för 2008. Utgiftsområde 18. Finansdepartementet.

Services of general interest, including social services of general interest: a new European commitment. Communication from the Commission 20 Nov. 2007

Sheiban, Hossein (2002), Den ekonomiska staden. Stadsplanering i Stockholm under senare hälften av 1800-talet. Doktorsavhandling i historia. Lund: Arkiv.

Socialstyrelsen (1918), Undersökningar rörande de mindre bemedlades bostadsförhållanden i vissa svenska städer. I-III (Norrköping, Jönköping, Sundsvall). Stockholm: Socialstyrelsen.

SOU 1935:2, Lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre be¬medlade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. Betänkande av Bostadssociala utred¬ningen.

SOU 1945:63, Allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken. Förslag till låne- och bidragsformer. Slutbetänkande av Bostadssociala utredningen, del I.

SOU 2008:38, EU, allmännyttan och hyrorna. Betänkande från Utredningen om allmännyttans villkor.

Wallengren, Hans (1994), Hyresvärlden. Maktrelationer på hyresmarknaden i Malmö ca. 1880–1925. Doktorsavhandling i historia. Malmö: Mendocino.

▪ Ingrid Sahlin

Ingrid Sahlin är professor i socialt arbete i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: