Integriteten är inte förhandlingsbar

[080911] – Varför får vi inte åsiktsregistrera? frågade en politiskt insatt vän mig häromdagen över en pizza. ”Vad är det som är så viktigt med att vi inte får föra in personuppgifter i dataregister?”.

När nu FRA-debatten går in i andra andningen är det många av oss som redan är trötta och vimmelkantiga av vad som är verkligt eller bara påstått eller tolkat i debatten. Statsministern har fått gå från att mena att det civila samhället inte vet vad vi pratar om när vi är mot FRA-lagen till att gå tillbaka till sin lyssnande roll. För att slippa ha FRA som valfråga är statsministern beredd att gå långt, så långt som att jämka sig med alla socialdemokraternas krav. Det kommer till slut bli svårt för s att kräva parlamentariska utredningar efter att frågan stötts och blötts och alla deras krav tillmötesgåtts. Egentligen skiljer sig inte den nya och den förra regeringen åt i sakfrågan, därav att oppositionens krav, s och mp, talar om utredningar. För min del är all fördröjning bra, inte för att jag hoppas på förändring utan för att jag hoppas på permanent tillbakadragande.

Men den långa debatten är av allt att döma mycket bra för integriteten, inte bara rörande FRA-frågan utan också för integritetsfrågor i allmänhet. Ändå sitter min vän där och har glömt varför våra allra mest privata åsikter inte skall finnas i sökbara register. Det är förbjudet för att vi valt att förbjuda det. Vi har sett vad som händer när vi generaliserar, när människor behandlas utifrån mätbara variabler som kön, etnicitet eller religion. Vi har rätt till privatliv, trots att detta tycks mycket omodernt i 2000-talets dokusåpaSverige. Och nu har dessa mycket känsliga, privata egenskaper blivit sökbara variabler, just i ett register.

Ja, debatten är bra för integriteten eftersom regeringen nu desperat kan tänka sig vilka inskränkningar som helst, bara frågan försvinner utan att det känns som en förlust. Därför kommer förslaget slutligen vara tätt reglerat med så specifika sökvariabler att FRA kan lova oss att inget mail läses utan att det är direkt avgörande. Många grupper kommer att vara nöjda och frågan kommer konstaterats hanterad, och Sverige kommer ha reglerat sin underrättelseanalys.

Hotet ligger i möjligheten
Tyvärr innebär dessa förbättringar mycket lite. Oavsett hur många ändringar som görs i lagen – och hur rörig och svårtolkad och nästintill oreglerad i sin sönderreglering den då blir – bör lagen i sig avslås. Kränkningen av vårt privatliv sker redan inför möjligheten att någon kan läsa dina privata budskap. Det är redan där risk för självcensur och berättigad rädsla för åsiktsregistrering sätter in. Redan då måste källskyddet och meddelarfriheten låtsas räddas genom de otroligt underliga argumenten om att olämplig information ska kunna förstöras – som om den typen av mycket intressant information kan garanteras tystnadsplikt, som om den manuella rensningen inte görs av människor med egna intressen, och som om inte själva hotet om att informationen kan läcka i sig kränker brevfriheten. Oavsett hur mycket vi lagreglerar kan FRA:s system missbrukas. Vi kan inte öppna möjligheten. Tvärtom måste vi avskräcka, markera, signalera – allt det vi gör när vi beslutar något olagligt.

Därtill finns argumentet om effektiviteten. Vilken analys har slagit fast att FRA:s metoder verkligen kommer att vara effektiva mot just terrorism? Den utredningen har inte presenterats. I övrigt låter den typen av argumentation förvillande lika brottsutredning, och brottsutredning sköter polisen, ingen annan. För att få kränka den personliga integriteten måste vinsten vara i proportion till kränkningen, skrev mitt eget parti, folkpartiet, nyligen. I det här fallet måste man konstatera att proportionerna är helt vansinniga, vilket också folkpartisterna måste tycka eftersom de i nästa andetag försöker lugna de oroliga genom att säga att mycket, mycket litet av det FRA snappar upp ska användas överhuvudtaget.

Varför ska svenskar frias?
Nej, FRA kan varken utlova effektivitet, proportionalitet eller frihet. Men FRA-debattens andra andning har även den lyft något mycket obehagligt. Med argument om att svenskars kommunikation inte ska avlyssnas har många låtit sig nöjas. Det är förvånansvärt att det bara är svenska medborgare som räknas, att argumenten mot avlyssning inte är mer principiellt. Varför skulle inte terroristerna befinna sig i Sverige, är alla svenskar oskyldiga? Varför tror regeringen att nationalstatens gränser hänger samman med Internets gränslöshet? Och givetvis är det inte sanna, de lugnande orden. Många svenskar kommunicerar med människor i andra länder, och även trafik som dirigeras mellan svenska avsändare över gränser är svår att sortera ut annat än i andra hand och ytterst svår att hålla isär från utländsk kommunikation, ord från regeringens egna IT-experter. FRA-förespråkare har försök skoja bort det hela genom att säga att sökningen inte görs på svenska. Bortsett från att det verkar underligt (kommunicerar inga terrorister på svenska, söker man inte även på namn och nummer, oavsett språk osv) kvarstår frågetecknet om effektivitet: Kommunicerar terrorrister alls på detta sätt? Och än en gång måste jag fråga mig: Varför är det ett bra argument att svenskar ska vara fredade, om vi avskyr privatlivskränkningar avskyr vi dem väl även om de drabbar andra?

”Varför är vi mot åsiktsregistrering?” frågade min vän. Snart kommer han att undra varför vi anser att diplomatpost ska få vara orörd (mailen mellan diplomater är det ju inte längre) eller varför journalister och deras källor ska fredas granskande ögon. FRA-debatten må vara mycket, mycket viktig, men än viktigare är det att fundera över varför privatlivet har tappat sin betydelse, varför det som var självklart tidigare nu radikalt ska förändrats. Det finns en mängd tydliga exempel på integritetskränkande förslag som klubbats igenom de senaste åren. Utökad avlyssning i form av buggning, brister i säkerhetspolisens regler kring kartläggning av åsikter, många regler och händelser efter 11/9, lagring av sms, kartläggning av rörelsemönster på grund av biltullar, planer på obemannade övervakningsplan, bristande regler för sekretess inom sjukvården och nu FRA. Vi behöver stanna upp och se vart alla inskränkningar av vårt privatliv tagit oss. I FRA-frågan kommer kompromisserna till slut ta udden av allt motstånd som inte liksom mitt är principiellt. Det rimliga då bör vara, om regeringens strävar efter den teknikanpassade underrättelseverksamhet man talar om, att regeringen tillåter spaning i kabel enbart efter tillstånd, och gör det tidsbegränsat, som andra länder stegvis gjort. Man bör i så fall också granska FRA:s tidigare verksamhet för att få svar på de anklagelser om olaglig hantering som framkommit, och framför allt bör vi ta hänsyn till internationella konventioner som reglerar vår rätt till privatliv.

Men i grunden kan lagen inte förändras. Den bygger på principen om att våra liv är tillgängliga för staten. Ändamålet helgar medlen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så, att en alliansregering i första hand skulle vilja minska statens inblandning, inte öka den. Istället har vi fått en lyssnande statsminister som också avlyssnar och pizzasamtal från 1984.

▪ Frida Johansson Metso

Frida Johansson Metso
Frida Johansson Metso är ordförande i Liberala ungdomsförbundet

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: