Symbolisk underkastelse vs. demokrati

[081211] Det har varit nobelprisutdelning igen och rapporterna i tidningarna har fyllts med bilder på uppklädda reportrar, som vore det en sista freakshow före undergången. De ceremoniella riterna är hämtade från den feodala aristokratins glansdagar och det kan tyckas vara en postmodern och harmlös lek med diverse rekvisitor, men är det verkligen så?

Inom loppet av några få veckor denna höst har jag varit på två kulturella evenemang i Göteborg där kungahuset varit på besök. Först på konserthuset, där den unge, dynamiske och geniförklarade dirigenten Gustavo Dudamel skakade loss med sin afrofrisyr. Det var den engelske vd:n Edward Smith som lyckades få den hett eftertraktade Dudamel till Göteborg. Och just engelsmän tycks fortfarande betrakta kungahuset som en nationalklenod, oberoende av hovets alla skandaler.

Med stolta steg tog sig Ed Smith fram genom orkestern och ställde sig längst fram: ”All rise, please, for the royal highnesses”. Publiken ställer sig upp och orkestern spelar en fanfar. Nu utspelas det så kallade säpo-tricket. Alla dörrar till salongen är redan stängda, som brukligt är innan musiken ska framföras. Ingen kan komma ut, ingen kan komma in. Så öppnas dörren närmast en tom loge och in stiger kungen, drottningen, några livvakter och möjligen några vänner. Kungaparet sätter sig och därefter sätter vi andra oss också.

Samma procedur upprepas vid utgång, fast i spegelvänd tidsföljd. Kungaparet släpps ut i den folktomma lobbyn. På så sätt riskerar de ju inte ens att stöta på någon vanlig medborgare, än mindre någon hemlös. De lever helt enkelt i att akvarium, byggt under feodaltiden men varsamt underhållet än i våra dagar.

Andra gången var det pris Philip som dök upp och än en gång fick jag uppleva säpotricket. Det var mexikanska fotografen Graciela Iturbide som fick ta emot hasselbladpriset på stadsteatern. Philip kom, delade ut priset och gick. Men bäst av allt, han sa inte ett ord. Han var bara en rituell symbol.

Ritualen när kungligheterna anländer till och lämnar salongen bär tydliga mönster från maktutövandet under feodala förhållanden. Då handlade maktutövande mycket om makt över medborgarnas kroppar. Det gör det även under större delen av industrisamhället men inte lika tydligt. När vi står där inför kungaparet markerar våra kroppar symbolisk underkastelse.

Är ceremonin en harmlös lek med historiska symboler? Något som skänker glamour och prestige till kulturen i allmänhet och konserthuset i synnerhet? Knappast. Det är ett symboliskt förakt för demokratin. Ett demokratiskt samhälle borde utveckla ett symbolspråk med tydligt demokratiska toner. Men makteliterna i de demokratiska länderna tycks inte ha något djupare sinnelag för demokratin som sådan. Tänk bara på hur vi i vårt eget land trampade på demokratiska grundprinciper när två egyptier skickades med amerikanskt plan till tortyr i Egypten.

Men, säger många, kungahuset är ju ändå modernt. De tycker också att demokrati är fint. Då kan de börja med att bli Du med varje människa de möter, för emellanåt händer det att säpo släpper fram kungahuset till verkligheten. Problemet är att hela magin med de kungliga riterna ligger i fjärmandet från jämlikhetsprincipen. Utan riter, inget kungahus. De kungliga riterna bygger helt enkelt på förakt för demokrati.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: