Har Sverige någon kulturpolitik?

[090219] Dagarna efter att kulturutredningen lämnats var det digitalutsänd kulturdebatt i Stockholm med vidhängande lokala debatter på ett dussintal ställen runt om i landet. Utredningens ordförande Eva Swartz-Grimaldi inledde med kommentaren att kulturpolitik inte tycks vara så sexigt, om än inte med de orden. Det finns inget brett partipolitiskt engagemang kring kulturpolitiken. När utredningen arrangerade möten i Almedalen förra sommaren var det ingen rusning. Och kulturpolitik har aldrig blivit en valfråga.

Om kulturpolitik ska kunna bli en valfråga måste vi först kunna se några skiljelinjer mellan de olika partierna. Där har vi första problemet. Men visst är det intressant att presskonferensen när utredningen presenterades var en av de mest välbesökta i regeringskansliet på länge. Mycket talar för att kultur kommer att få ökad politisk potential med tiden.

I debatten deltog Margareta Israelsson (S) från kulturutskottet som beklagade att det inte blev en parlamentarisk utredning med plats för alla politiska partier. Det tyder på att regeringen ville göra kultur till en profilfråga och snabbt få fram något att visa upp inför nästa val. Frågan är bara vad? Israelsson noterade att den gamla formuleringen om kulturpolitikens mål – att bekämpa kommersialismens negativa påverkan – har tagits bort ur målen för kulturpolitiken. Det gillade hon inte, samtidigt som hon betonade att hon inte har något emot att konstnärer säljer sitt arbete till höga priser. Hon uttryckte också sin oro för att de föreslagna omorganisationerna kan störa kulturen mer än stödja den.

Den andre politikern i stockholmsdebatten var Mats Johansson (M), som också sitter i kulturutskottet. Han sköt in sig på kopplingar mellan kultur och den kommersiella sektorn. Många av jobben inom kultursektorn finns just här, enligt honom. Så han förespråkar mer sunt förnuft än ideologi när det gäller kultur. Det ger utrymme för breda politiska överenskommelser och i riksdagen är det stor enighet om kulturpolitiken. Han menade dessutom att de kulturpolitiska skiljelinjerna mer skär inom partierna än mellan dem.

Jonas Andersson, vd för den nedlagda Framtidens Kultur, har suttit med i kulturutredningen och han fick in en poäng när han hänvisade till den vaknande regiondebatten. Kultur har blivit ett mer intressant politiskt område i diskussionen om en ny norrländsk region, menade han.

Frågan är om inte moderaten Mats Johansson har rätt när han hävdar att det inte finns några ideologiska skillnader mellan partierna. Redan Hjalmar Branting slöt upp kring ett borgerligt kulturbegrepp när det inom socialdemokratin fördes en debatt om behovet av att skapa ett självständigt och radikalt kulturbegrepp. Brantings linje blev partiets och dess kulturpolitik har därefter i huvudsak handlat om spridning av kultur till så många som möjligt.

En helt annan syn på kultur hade den franske sociologen Pierre Bourdieu. Han såg kulturen som ett av de informella kapital som finns i samhället och som skapar makthierarkier och barriärer mellan samhällsklasser. Borgerligheten dominerade länge kultursfären och hade tolkningsföreträde om kulturens värden. Seriemagasin, veckotidningar, deckare, populärmusik hade stor spridning i folkhemmets djupare lager och dessa yttringar betraktades som låga former av kultur. Det var finkulturen som skulle spridas till flertalet, en tämligen ofarlig form av demokrati eftersom det kulturella övertaget knappast var hotat.

Bourdieu hävdade att alla former av maktkapital i princip var identiska, vare sig de består av socialt, ekonomiskt eller kulturellt kapital. På ett sätt har han nog rätt. Populärmusik har länge ansetts vara lågtstående kultur i finkulturens kretsar. Men efter popkulturens genombrott på 50-talet har den vuxit i ekonomisk betydelse och även fått ökat kulturellt värde. Här syns tydligt att kvalitetsbegreppet inte är något absolut utan är föremål för ständiga och komplexa förhandlingar i samhället.

Medieexplosionen har bidragit till att popkulturen har vuxit i betydelse och att finkultur och all annan kultur har blivit subkulturer. Sett med Bourdieus ögon finns det något sympatiskt i detta. Men avsaknad av kulturpolitik väcker ändå oro. Vi kan få plötsliga utbrott av kulturpanik som vrider frågor om kulturens roll i samhället in på irrvägar. Vad händer exempelvis när samhällets löses upp och välfärdsfrågorna privatiseras? I Danmark blev svaret från den konservative kulturministern Brian Mikkelsen att den nationella kulturen behövde få starkare identitet. På en rad kulturområden fick danskarna en lista med kulturella verk som de borde ta till sig för att förbli riktiga danskar.

Kultur har i alla identitetsbyggen varit viktig. Idag håller kultur på att utvecklas från att vara ett samhälleligt kitt till att få en huvudroll i samhället. Den amerikanske ekonomen Richard Florida hävdar att kultur är en av de dominerande krafterna i den framväxande kreativa ekonomin. I en sådan ekonomi tvingas politikerna att mer aktivt än någonsin tidigare positionera sig i det kulturpolitiska landskapet. Så visst ökar trycket på att kulturpolitik blir en valfråga. Men ska vi gissa utifrån den nu framlagda kulturutredningen blir det nog inte i nästa val.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: