Svenska folkets vankelmod

[090416] Sveriges förhållande till europeiskt samarbete har sedan andra världskriget till största del enbart diskuterats inom en samhällselit. Det dröjde till början av 1990-talet innan debatten breddades. Anledning var stora förändringar i omvärlden, en hastigt beslutad ansökan om medlemskap i EU (1991) och en folkomröstning i frågan 1994.

Under tiden däremellan förekom det visserligen några tillfällen då ”Europadebatten” flammade upp. Det hände t.ex. i slutet av 1960- och början av 1970-talet, men regeringen Palmes avståndstagande från svenskt EG-medlemskap och tillkomsten av ett förmånligt frihandelsavtal med EG hade, även inom den ekonomiska och politiska eliten, dämpande effekt på debattlusten. I mitten av 1980-talet gav satsningen på ”Den inre marknaden” eko i svensk debatt. Massmedia ägnade allt större utrymme åt dessa frågor. Oro för Sveriges framtida ställning på världsmarknaden och i världspolitiken gav näring åt argumentationen, främst från näringslivet och de borgerliga partierna. Sverige fick inte ”missa Europa-tåget”.

I debattens tidiga skeden fanns bland mot-argumenten de inslag av federalism som framträdde i samarbetet (suveränitetsargumentet) och risker för minskat förtroende i omvärlden för Sveriges alliansfria politik (neutralitetsargumentet). Förespråkarna för Sveriges anslutning till EG framhöll exportindustrins beroende av EG som marknad (tullunionsargumentet) och som säkerhets- och stabilitetsskapande faktor i Europa (fredsargumentet). Att dessa argument är centrala i Europadebatten visas genom att de ofta används även 2009.

Opinionsmässigt har svenskarnas syn på närmare Europeiskt samarbete periodvis varit svår att kartlägga. EG-frågor har inte någon framträdande plats i den allmänna debatten och ingår sällan i valdebatter. Fram till mitten av 1980-talet innehöll endast ett fåtal opinionsundersökningar frågor rörande inställningen till medlemskap i EG. I en opinionsundersökning från 1967 visas att två tredjedelar bland svenskarna främst såg fördelar i svenskt EG-medlemskap. Bara en tiondel såg främst nackdelar. Senare bestämde sig den socialdemokratiska regeringen för att ej gå vidare i diskussionerna om EG-medlemskap. Utvecklingen inom EG ansågs gå alltför starkt i federalistisk riktning och risken för förlust av trovärdighet när det gäller nautralitetspolitiken bedömdes som alltför stor. Beslutet gav omedelbart utslag i väljaropinionen och kunde noteras inom alla partier. År 1970 var det helt jämnt mellan EG-förespråkare och -motståndare (ca 30% vardera) och andelen osäkra hade ökat kraftigt.

Fram till mitten av 1980-talet ligger opinionen i EG-frågan i stort sett stilla Varken i riksdagsval eller i den allmänna politiska debatten spelar det organiserade Europasamarbetet någon nämnvärd roll.

Efter en intensiv diskussion i EG-länderna kring satsningen på den ”Inre marknaden”, fördjupat valutasamarbete (EMU) och en ”Europeisk union” väcks även den svenska debatten till liv. I opinionsutvecklingen sätter detta tydliga spår. Förespråkarna för svenskt EG-medlemskap kan se hur stödet i väljarkåren rusar från 20 procent 1987 till drygt 60 procent 1990. Trenden började alltså innan ”murens fall” (1989), ”Tysklands återförening” och ”Kalla krigets slut” (1990). När svenska regeringen och riksdagen, i den ekonomiska krisens spår, hösten 1990 beslutar om en svensk ansökan om medlemskap i Europeiska Unionen (EU) står omkring 70 procent bland svenskarna bakom denna linje.

Även om blockkonflikten mellan öst och väst inte längre utgjorde hinder för svenskt medlemskap i EU, uppstod det en delvis ny debatt. En kritisk granskning av EU-medlemskapets konsekvenser för Sverige fick stort utrymme i massmedia. Efter att statsminister Ingvar Carlsson lämnat över Sveriges ansökan om EU-medlemskap 1991 dröjde det inte länge innan opinionen svängde i negativ riktning. Den socialdemokratiska regeringsförlusten i valet hösten 1991 frigjorde många skeptiska röster, som uppenbart tidigare känt sig tvingade att solidarisera sig med partiets snabba omsvängning i EU-frågan. Redan 1992 visade opinionsmätningar en klar övervikt för motstånd mot EU-medlemskap.

Folkomröstningen 1994 föregicks av en intensiv debatt. Opinionsmässig hade Nej-sidan ett försprång före Ja- sidan. Båda alternativen stöddes av en kärngrupp, vars medlemmar tidigt bestämt sig. Men andelen svenskar som inte bestämt sig utgjorde ända fram till dagarna före folkomröstningen en fjärdedel av väljarkåren. Resultatet blev ”ett knappt ja”. Drygt 52 procent av väljarna röstade ja, 47 procent nej och 1 procent lämnade en blank röstsedel.

Bland de argument som fick genomslag på Ja-sidan var många kopplade till den svenska ekonomin och sysselsättningen. Med de senaste årens ekonomiska kris på näthinnan var det naturligt att många såg EU-medlemskap som ett skydd mot liknande situationer i framtiden. Även argument om att EU var en garant för fred och stabilitet hade stor betydelse. Bland Nej-sidans väljare gjorde argument om risk för försämrat miljöskydd och urholkning av det sociala välfärdssystemet starka intryck. Risken för försämrade förhållanden på jämställdhetsområdet sågs också som överhängande. Nej-sidans hänvisning till risk för minskad nationell självständighet, möttes av Ja-sidan med att svenskar genom medlemskap i EU skulle få ökade möjligheter att påverka samhällsutvecklingen i Europa.

När Sverige inträtt som medlem i EU 1995 svängde opinionen tillbaka till läget före folkomröstningen, dvs. en klar övervikt för EU-motståndet. Detta står sig till början av 2000-talet. En förändring i opinionsläget inträffar 2001 och tillskrivs till stor del Sveriges ordförandeskap i EU under våren 2001. Både inom och utom landet fick Sverige mycket goda omdömen för hur man skött ordförandeskapet. Den stora uppmärksamheten i massmedia förde ut EU-frågorna till en bredare publik och gjorde svenskarna mer medvetna om medlemskapets för- och nackdelar.

Under hela 2000-talet har förespråkarna för Sveriges medlemskap i EU varit i majoritet. De senaste åren har dominansen blivit ännu tydligare. I de senaste mätningarna är i stort sett hälften bland svenskarna för EU-medlemskap. Den EU-positiva trenden återfinns inom alla partier. Anhängarna av svenskt utträde ur EU är lägre än någonsin tidigare. Frågan är hur den kritiska EU-debatten kommer att påverkas.

Svensk EU-debatt har aldrig varit vare sig särskilt intensiv eller djupgående. Men den finns där hela tiden. I den allmänna opinionen intensifieras den då och då, som t.ex. i samband med Euro-omröstningen 2003. Trots en grundläggande EU-positiv opinion avvisades förslaget om att inför euro som svensk valuta. Detta visar att även om en majoritet bland svenskarna stöder EU-medlemskapet, så gör de inte detta okritiskt. De förväntar sig politisk lyhördhet för sina åsikter om vilka av EU:s många samarbetsprojekt och politiska handlingslinjer som är önskvärda alternativt icke önskvärda.

Enligt Eurobarometerns undersökningar är svenskarna fortfarande relativt kritiska när det gäller nyttan av EU-medlemskapet. SOM-institutets analyser av hur svenskar uppfattar effekter av EU-medlemskapet inom olika samhällsområden visar att opinionsläget på många områden förändrats över tid. En tidig oro för att EU-samarbetet skulle innebära en försämring på miljöområdet för Sveriges del har nu förbytts, bland både EU-förespråkare och EU-kritiker, i en positiv uppskattning av EU:s miljöskyddslagstiftning. Ja-sidan stora förhoppningar 1994 till EU-medlemskapets positiva effekt på svensk ekonomi och sysselsättning ledde under många år till besvikelse, men även här har bedömningarna under de senaste åren utvecklats i EU-positiv riktning. Effekterna inom områden som jordbruk, flyktingpolitik, brottsbekämpning och alkoholpolitik uppfattas dock som negativa av många E-kritiker och –förespråkare. Ett allmänt positivt opinionsläge råder på områden som forskning och högre utbildning och militär säkerhet.

När svenskarna, liksom medborgarna i alla övriga 26 EU-länder, nu möts av en valrörelse för Europaparlamentsvalet den 7 juni känner partierna och organisationerna förhoppningsvis trycket på sig att ta upp väljarnas frågor om vad EU-medlemskapet betyder. Många av de aktuella frågorna är föremål för intensiv debatt i andra EU-länder, från vilka opinionsvindar ständigt blåser in över Sverige, och opinionsläget är fortfarande ostabilt. Behovet av konkreta svar och debatt är stort. Frågor som kan svänga opinionen är ”ekonomi och sysselsättning”, ”övergång till euro”, ”fortsatt utvidgning”, ”invandrings- och asylpolitik” och ”fördjupat försvarssamarbete”.

Det finns ett akut behov av att ge EU-frågor sin naturliga plats i både in- och utrikespolitik. Under det närmaste året finns stora möjligheter att åstadkomma detta. Europaparlamentsvalet, Sveriges ordförandeskap och de allmänna valen 2010 utgör en sällsynt god kombination för att inför väljarna konkretisera vad EU-medlemskapet betyder. Därmed skapas underlag för en bred och förhoppningsvis livlig kritisk debatt och ”hälsosam” rörlighet i opinionen.

▪ Rutger Lindahl

Rutger Lindahl är professor i statsvetenskap och verksam vid Centrum för Europaforskning i Göteborg.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: