[090416] Det fanns länge en bred enighet i Sverige, omfattade hela arbetarrörelsen och delar av den borgerliga vänstern, om grundprinciperna för den ekonomiska politiken: Finans- och penningpolitiken skulle samordnas med den fulla sysselsättningen som viktigaste mål. Låg inflation och sunda offentliga finanser var också viktigt.
Förslag från höger om att riksbanker borde frikopplas från direktvalda politikers påverkan och att penningpolitiken borde drivas enbart utifrån inflations- eller penningmängdsmål avvisades. Som man kan se i denna s-reservation av Anita Gradin och Jan Bergqvist till riksbanksutredningen 1993 var detta socialdemokratisk politik i Sverige så sent som 1993:
Vi tror inte på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi (SOU 1993:20, sid. 215).
Ett argument för svenskt medlemskap i EU, använt av Ingvar Carlsson och byggt på ett särskilt Europaprogram som tagits fram inom EU: s samlade socialdemokrati 1994, var att Sverige blivit för litet och omvärldsberoende för att ensam kunna föra en effektiv ekonomisk politik för full sysselsättning. I stället skulle man inordna sig i ett EU omvandlat till en sysselsättningsunion, där man skulle bedriva en samordnad ekonomisk politik i enlighet med ”keynesianska” principer. Detta var ett av argumenten för att rösta ja i folkomröstningen 1994 och på s i EU-valet 1995. Väljarna fick intrycket att s skulle driva denna fråga i EU, dvs. att omvandla den av monetarismens principer präglade kommande valutaunionen till något helt annat
Göran Persson skrev i sin bok Den som är satt i skuld är inte fri från 1997 om EMU: s nödvändiga omvandling till något annat:
Inrättandet av en gemensam centralbank utgör en oerhört kraftfull förändring av den ekonomisk-politiska maktbalansen i Europa. Med införandet av en gemensam valuta tar medlemsländerna ett historiskt steg. När steget tagits finns ingen väg tillbaka. EMU: s gemensamma penningpolitik driver fram en gemensam finanspolitik. En gemensam finanspolitik handlar om att gemensamt fatta beslut om skatter och utgifter /…/ Om besluten om skatter och utgifter förs över till europeisk nivå är det frågan om en oerhörd förändring av förutsättningarna för vår samhällsmodell.
Persson visste att svenska folket inte vill ha ett federalt EU och han var då emot svenskt medlemskap i EMU. Insikten om att valutaunionen inte i längden kan fungera utan en sådan radikal omvandling i federal riktning fanns och finns också hos utpräglade marknadsliberaler, typ Lars Wohlin i Sverige och Margaret Thatchers ideologiska lärljungar i England. Av det skälet förkastade också de den monetära unionen.
När Sverige tog över ordförandeskapat i EU svängde Persson och blev för svenskt medlemskap i EMU. Men – får man gissa – av rädsla för den antifederalistiska opinionen valde Persson att glömma det han skrivit 1997 och han hävdade liksom andra på ja-sidan inför folkomröstningen 2003 tvärtom att Sverige som medlem i EMU mycket väl kan behålla en egen finans- och skattepolitik. Någon större del av deltagarna i omröstningen lär knappast ha vetat att statsministern sa emot sig själv. Majoriteten röstade nej ändå.
En vänsterkoalition utan EU-politik
Kritiken från vänster mot EU och EMU är full av självmotsägelser. Man angriper att oproportionerligt mycket makt ges till Ministerrådet, Kommissionen, den Europeiska Centralbanken och andra icke direktvalda organ. Samtidigt kritiserar man att unionen långsamt men stadigt rör sig i federalistisk riktning, vilket ju betyder att det direktvalda EU-parlamentet med sina offentliga debatter får ökad makt på bekostnad av mer slutna maktorgan .
Inte heller de mer EU- och EMU-positiva i s-ledningen vågar öppet stödja den federalistiska processen. Göran Persson uttrycker sin kluvenhet så här:
Alla de här som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi som är antifederalister som får bestämma takten (Persson 4.1 2001, i Aldrig Ensam Alltid Ensam, intervjubok av Erik Fichtelius från 2007, sid 364).
Man går med ”röven före mot framtiden” som Göteborgs nu avgångne kommunstyrelseordförande Göran Johansson en gång uttryckte det.
Miljöpartisterna är om möjligt ännu mer kluvna. Insikten om miljöfrågans internationella karaktär och EU:s progressiva roll i klimatförhandlingarna har lett till att den gröna gruppen i EU-parlamentet idag lär vara den allra mest federalistiska. Efter en medlemsomröstning har det svenska miljöpartiet nu beslutat ta bort partiprogrammets krav att Sverige skall lämna EU. Men partiet med deras ledande kandidater till EU-parlamentet i spetsen framställer sig fortfarande som antifederalistiska.
V har fortfarande inskrivet i partiprogrammet att Sverige skall lämna EU. Officiellt hävdar partiet att det inte finns någon motsättning mellan att driva en konstruktiv politik inom EU och samtidigt ha kvar utträdeskravet. Och inför det planerade regeringssamarbetet med s intar partiet nu ståndpunkten att utträdeskravet inte är aktuellt förrän efter en ny folkomröstning och att det därför inte finns någon anledning att diskutera det idag. Men som en av vänsterpartiets riksdagsveteraner sa på en sammandragning i riksdagshuset:
Om jag står på torget i Sundsvall och någon frågar om vi anser att Sverige skall lämna EU måste jag kunna ge ett tydligt svar.
Det är inte lätt att dels stå vid EU-skutans roder och samtidigt sitta på relingen beredd att hoppa i vattnet vid felaktig kurs. Frågan är också vilken kurs V vill ha. Partiet säger sig vara för ett alleuropeiskt samarbete, men vilka former detta skall ta sig är oklart. Att säga nej till varje reformering av EU med hänvisning till den överstatlighet eller de förment ”nyliberala” principer man är emot, trots att dessa principer funnits med hela tiden, kan vinna en del sympati på kort sikt. Men i längden håller det inte att ständigt hävda att det näst senaste fördraget, som man med kraft nyligen förkastat, är bättre än det senaste.
En förlamande pessimism
Partierna i den rödgröna koalitionen vill göra gällande att de har en mer aktivistisk syn på finanspolitiken som redskap i bekämpandet av arbetslösheten jämfört med de borgerliga partierna. Men något stort samlat expansivt krispaket likt det som Obamas regering drivit igenom i USA kan inte EU ta av det enkla skälet att det är medlemsstaterna som själva rår över finanspolitiken. Med en EU-budget på en och en halv procent av medlemsstaternas samlade BNP kan man inte bedriva effektiv efterfrågestyrning. Så när den europeiska fackföreningsrörelsen driver på för en sådan ”keynesiansk” politik så kräver de egentligen samtidigt ett systemskifte i riktning mot sysselsättningsunionen.
Förre chefsekonomen i LO sa så här:
EU har skrivit in jämviktsarbetslösheten i sin grundlag samt att bekämpningen av inflationen skall vara överordnat mål för den ekonomiska politiken … Sverige kan inte ändra detta ensidigt, så även om vi ogillar detta nya perspektiv måste vi anpassa vårt agerande och inrikta oss på att påverka lönebildning och arbetsmarknadspolitiken därefter (PO Edin i radion 13.10 2006).
Två andra LO-män uttrycker sig ännu mer pessimistiskt i en bok från 2008:
I Sverige leder kollektivavtalens jämförelsevis höga lägsta löner i förening med höga arbetsgivaravgifter och skatter på arbete till att det inte finns någon efterfrågan på dem som har en svag marknadsattraktion, och de drivs ut i de offentliga försörjningssystemen … För att klara klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik (Anders Nilsson och Örjan Nyström i Agenda 2010+, Agora 2008, s 37 och 39)
Kanske kan särskilt Vänsterpartiet – i konkurrens med Sverigedemokraterna – vinna röster på det allmänna missnöje med EU som ännu lever, om än försvagat. Men protestpolitik håller inte i längden, den skapar bara pessimism.
Bygg internationell demokrati och en ny union
Förra satssekreteraren Lotta Fogde (s) skrev:
Det genomsnittliga valdeltagandet i valen till Europaparlamentet är 46 procent och någon gemensam europeisk politisk debatt som skulle kunna ändra på den saken är inte i sikte (Dagens Nyheter 5.7 2008).
Det har hon rätt i. Men frågan som då måste ställas till både EU-vänner och EU-motståndare blir: Varför försöker ni inte då engagera er mer i de europeiska debatter om ett alternativt EU och EMU, som förs i andra länder än i Sverige?
Ett mera demokratiskt, socialt, jämställt och grönt EU kan inte tryckas på medborgarna uppifrån. Det krävs att den samlade rödgröna vänstern på europeisk nivå gör som det arbetarrörelsen och rösträttsrörelsen gjorde för hundra år sedan nationellt: Bygger en folklig rörelse från gräsrotsnivå som angriper unionens förstelnade odemokratiska hierarkier och gradvis övertygar en skeptisk allmänhet om att det går att bygga demokrati över nationalstatens nivå.
Det parti jag skulle vilja rösta på i EU-valet deltar i en sådan internationell demokratisk rörelse. På kort sikt går partiet in för att tills vidare hålla Sverige utanför EMU. Men det driver på för att omvandla unionen till en ”sysselsättningsunion” enligt principerna för det socialdemokratiska europaprogrammet från 1994 och ställer en sådan förändring som villkor för ett svenskt deltagande i valutaunionen.
