Finns det en europeisk samhällsmodell?

[090416] Visst har vi gemensamma intressen i Europa. En av de saker som brukar pekas ut som grunden för vår gemenskap är det som brukar benämnas ”Den europeiska samhällsmodellen”. Men vad består den av egentligen och hur värnar vi den? Är vi så lika egentligen? Finns det något typiskt europeiskt och hur skiljer det sig i så fall från exempelvis det samhällsbygge som utvecklats i USA?

Trots att ”Den europeiska samhällsmodellen” ofta omnämns i politikers tal, blir den sällan definierad med någon närmare precision. Ett av de kanske tydligaste försöken till en officiell definition kan återfinnas i ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Nice december 2000. Här finner vi fyra utmärkande drag: (1) ett väl fungerande socialt skyddsnät med service som täcker stor del av befolkningen; (2) den sociala dialogen, som ger samordnad, väl förankrad politik gällande kollektivavtal framförhandlade av olika samhällsaktörer; (3) en betoning av socialt sammanhang; (4) en uppsättning av gemensamma kärnvärderingar.
Artikel 2 i det avtal som ligger till grund för den Europeiska gemenskapen listar fem huvudsakliga särdrag: en hög sysselsättningsnivå, hållbar och inflationsfri tillväxt, fri ekonomisk konkurrens, en högt utvecklad livskvalitet, samt en hög kvalitet på miljön.

Behovet av en stadig befolkningsutveckling
Befolkningsutveckling är kanske den mest grundläggande beståndsdelen bland förändringsfaktorerna i ett samhälle. Om befolkningen växer, finns tillväxtpotential för marknader, om den krymper är investerare benägna att försvinna även om övriga villkor är konstanta. Därför kan vi förvänta oss ett samband mellan ekonomisk tillväxt och befolkningstillväxt, speciellt om befolkningen i arbetsför ålder växer.

Demografi är ett nyckelområde där Europa håller på att förlora mark jämfört med Förenta staterna. Runt mitten av 1970-talet lyckades Förenta staterna att vända trenden med minskande fertilitetstal. I nuläget ligger deras fertilitetstal nära 2.1-värdet, det som brukar anses vara standard för en framgångsrik återtillväxt av befolkningen under normala omständigheter. Inom EU minskade fertilitetstalen kraftigt fram till mitten av 1990-talet. Även om de började öka igen de följande åren ligger de fortfarande, i snitt, långt under återväxtnivån på 2.1.

Skillnaderna inom Europa är emellertid lika anmärkningsvärda som skillnaden gentemot Förenta Staterna. I de nya medlemsstaterna förenades den postsocialistiska omvandlingen med en kraftig och kontinuerlig minskning i födslotal. Idag liknar de nya medlemsstaterna de sydeuropeiska länderna och har fertilitetstal långt under det europeiska medelvärdet. Med fertilitetstal högt över det europeiska medelvärdet, kommer de anglosaxiska och skandinaviska länderna närmast den amerikanska standarden. De kontinentala europeiska länderna är närmast genomsnittet, men även inom denna grupp finns stora skillnader mellan Frankrike å ena sidan och Tyskland å den andra. Luxemburg och Nederländerna har fertilitetstal liknande de nordiska ländernas.

De enorma skillnaderna i fertilitet ligger till grund för motsägelsefulla prognoser om framtida befolkningsutveckling. Enligt FN:s världsbefolkningsprognoser, kommer den amerikanska befolkningen att grovt beräknat växa med en tredjedel fram till 2050, från nästan 300 miljoner till nästan 400 miljoner. Å andra sidan kommer EU-25: s befolkning minska med 2 procent. Då skillnaderna i nationell utveckling inom EU är stora, döljer detta grova genomsnitt motsägelsefulla strukturer. En mer eller mindre ansenlig befolkningsminskning beräknas för sex gamla medlemsstater – Österrike, Belgien, Tyskland, Grekland, Italien och Spanien – liksom för de åtta postsocialistiska nya medlemsstaterna. Å andra sidan förväntas åtminstone en måttlig befolkningstillväxt för elva länder. Det amerikanska mönstret med dynamisk befolkningstillväxt finns inte bara i de två atlantiska länderna, utan i viss mån också i Skandinavien samt Luxemburg och Nederländerna. Detta är en indikation på att det inte bara finns olika samhällsmodeller med vitt motsägelsefull tillväxtdynamik i Europa, utan också olika slags strukturer med likartade tillväxtsprognoser – trots avsevärda olikheter gällande institutionella och politiska traditioner.

Ekonomiska välfärdsmätare
En liknande struktur framträder om vi tittar på senare tids utveckling i ekonomin. Grundläggande fakta här är att Förenta staterna klart överträffar Europa vad det gäller uppnådd levnadsstandard. Mätt i köpkraftsparitet är BNP per capita för Förenta staterna 50 procent högre än EU-25- genomsnittet. Inom EU är Luxemburg det enda landet som överträffar den amerikanska levnadsnivån.

Färska sysselsättningsmätningar bekräftar att det finns motsägelsefulla utvecklingsstrukturer i Europa med tämligen olika framgångsförebilder. De flesta europeiska länder ligger fortfarande efter gällande det strategiska målet från Europeiska rådet i Lissabon om att öka sysselsättningsnivån till 70 procent till år 2010. Å andra sidan överträffade Förenta staterna detta mål redan för lång tid sedan och fortsatte att ligga kvar där även under den allra senaste nedgången.

Det anmärkningsvärda bakom den höga graden av europeisk heterogenitet är dock att det finns tydliga modeller för relativ framgång. Förutom de liberala anglosaxiska länderna – till vilka liberala ekonomer vanligtvis hänvisar, så har inte bara Luxemburg och Nederländerna, utan också de skandinaviska länderna lyckats skapa arbetstillfällen upp till en nivå långt över genomsnittet. Det faktum att dessa länder åstadkom liknande sysselsättningsuppgång under vitt skilda typer av välfärdsplanering antyder att ett tämligen brett uppbåd av olika politiska ställningstaganden även under globaliseringens tryck förblir livskraftiga.

Statens roll
En analys av statens förändrade roll i Europa kräver först av allt att man drar uppmärksamheten till den positiva inverkan som EU:s utvidgning åt södra och östra Europa haft för att sprida och befästa demokratin. Demokratisk systemförändring är faktiskt den Europeiska unionens mest framgångsrika export. En andra trend i hela Europa består i minskningen av statliga aktiviteter. Efter att på det tidiga 90-talet ha nått rekordhöga nivåer, reducerades de statliga utgifterna i alla EU:s medlemsstater. Summan för allmänna utgiftsproportioner krympte med sex procentenheter mellan 1995 och 2004. Eftersom den statliga sektorn är klart mycket mindre hos de nya medlemsstaterna, har den senaste tidens nationella utveckling medverkat till att närma de europeiska utgiftsnivåerna närmare Förenta staterna.

Från att tidigare haft avvikande höga siffror på det här området upplevde de skandinaviska länderna en synnerligen kraftig minskning av de allmänna utgifterna under 1990-talet. Minskningen upphörde efter sekelskiftet. De här länderna har fortfarande de avgjort högsta statsutgifterna inom EU.

Utifrån den allmänna utgiftsnivån mätt, nådde utvecklingen av välfärdsstaten i Europa sin höjdpunkt under mitten av 1990-talet. Efter att i grova tal minskat en procentenhet efter 1993, har den sammanlagda utgiftsnivån för EU-15 förblivit tämligen stillastående under de senaste åren. Med en minskning om fem procentenheter, blev minskningen av välfärden mest uttalad i de skandinaviska länderna, vilka närmade sig det europeiska medelvärdet och nu har utgiftsnivåer liknande de kontinentala europeiska länderna. Även de anglosaxiska länderna samt Luxemburg och Nederländerna minskade sina utgiftsnivåer med åtskilliga procentenheter under 1990-talet, men vände dock den neråtgående trenden efter sekelskiftet. De sydeuropeiska länderna utmärker sig med en uppåtgående trend vad gäller allmänna utgifter, något som varit speciellt märkbart i Grekland och Portugal. Efter att ha gått med i EU har dessa länders politik präglats av försök att komma ikapp de andra länderna snarare än av social nedrustning. De nya medlemsstaterna har avsevärt lägre nivåer på de sociala utgifterna så östutvidgningen bidrog till att göra EU något mer likt Förenta staterna i det avseendet.

Ur ett politiskt perspektiv är två aspekter speciellt anmärkningsvärda. För det första är likheten i utgiftsnivåer mellan de skandinaviska och de kontinentala europeiska länderna beaktansvärd, eftersom det visar att stater med liknande nivåer av sociala utgifter kan ha vitt skilda makroekonomiska resultat. Vad som spelar roll är mindre medelnivån för utgifter, än den påtagliga mixen i fråga om överföringar och tjänster, av aktiva och passiva dimensioner, och av utgifter för sociala investeringar och social konsumtion. En andra trend värd att notera består i omsvängningen i sociala konsumtionsmönster i de anglosaxiska länderna, eftersom den motsäger bilden av strikt liberal politik inriktad på att släppa lös marknadskrafterna i dessa länder.

Olika resultat med olika analysmodeller
Skillnaderna mellan europeiska länder och Förenta staterna blir ännu mindre när vi följer en analysmodell utvecklad av Willem Adema med flera från OECD, vilken tar oss från den vanliga informationen om sociala bruttoutgifter till siffror gällande nettoutgifter. Det senare tar med skatteavdrag, obligatoriska privata förmåner och förmånsskatter i beräkningen. I frågan om sociala bruttoutgifter har Danmark och Sverige nästan den dubbla utgiftskvoten jämfört med Förenta staterna och Irland är det enda europeiska landet som underskrider den amerikanska nivån för sociala utgifter. Vad det gäller nettoutgifter ligger Förenta staterna emellertid lika med Danmark och fem andra europeiska nationer, framför ännu fem andra EU-länder och överträffade av endast tre nationer i Europa.

Vilken den exakta innebörden av ”den Europeiska samhällsmodellen” än må vara, så ligger dess svaghet ändå helt klart i den ihållande massarbetslösheten. Den europeiska arbetslöshetskvoten på i genomsnitt 9.1 procent (år 2003) är sämre än den amerikanska andelen på 6 procent. Under fem år från 1993 till 1997 hade EU-15:s medelvärden nått tvåsiffriga nummer, medan den amerikanska arbetslöshetsnivån pendlade mellan 4.0 och ett maximum på 6.9 procent från 1993 till 2003. Under det senaste året hade enligt statistiken endast sju europeiska länder arbetslöshetskvoter under den amerikanska nivån (Irland och Storbritannien inkluderat Nordirland, Danmark och Sverige, Luxemburg, Nederländerna, samt Österrike). Speciellt höga arbetslöshetstal rådde i de nya medlemsstaterna, de sydeuropeiska länderna samt i de kontinentala länderna undantaget Österrike. Irland och Storbritannien inkluderat Nordirland sticker ut med sin speciellt framgångsrika minskning av arbetslösheten under 1990-talet. Nästan lika stor framgång noterades likväl också i de nordiska länderna.

Tillgång till kunskap en välfärdsfaktor
Ojämlikhet i inkomst är inte den enda typen av social ojämlikhet av betydelse. Eftersom livet förändras av kunskap beror samhällen mer och mer av lärande, utbildningsmässig fattigdom och ojämlikheter i intellektuella och kunskapsmässiga färdigheter kommer att bli en växande fråga. Om vi anser att de som har mindre än gymnasial utbildning som varande i riskzonen för utbildningsmässig marginalisering, ligger inte europeiska länder speciellt bra till jämfört med Förenta staterna. Medan utbildningsmässig fattigdom i denna mening försvann i hela Europa så att klyftan till Förena staterna kunde minska bland yngre åldersgrupper, behåller endast de skandinaviska länderna samma låga procenttal för unga människor som misslyckas med att få gymnasiala betyg som Förenta staterna. På motsatta sidan finner vi de sydeuropeiska nationerna med extremfallet Portugal där nästan två tredjedelar av den yngre generationen inte når upp till denna nivå.

Tveksamt om det finns en gemensam europeisk samhällsmodell
Analysen visar att föreställningen om en europeisk samhällsmodell inte bara är oprecis utan även missvisande i en tredubbel mening. För det första går det inte att påvisa någon fundamental skillnad mellan Förenta staterna och Europa. Spännvidden mellan olikheter som skiljer de oilka länderna i Europa åt är ofta större än avståndet mellan det europeiska medelvärdet och Förenta staterna.

För det andra kan föreställningen om en europeisk samhällsmodell inte grundas på en uppsättning särdrag som alla medlemsstater i Europeiska unionen skulle ha gemensamma. Variationen inom Europa är så bred att olikheterna mellan det europeiska medelvärdet och Förenta staterna vanligtvis bleknar vid sidan om de mångtaliga olikheter som kan finnas inom EU. Tydliga skillnader råder också mellan länder vilka är utpekade som en samfällig sort eller som en familj av nationer. Åtskillnaden mellan liberala och samordnade ekonomier i västra Europa fångar helt klart inte de anmärkningsvärda skillnaderna mellan Skandinavien, kontinentala och sydeuropeiska stater mot vilka den undersökande välfärdsstatslitteraturen har riktat sin uppmärksamhet.

Den tredje och viktigaste insikten i frågan om politiska slutledningar är att vi finner två ganska framgångsrika samhällsmodeller i Europa, snarare än enbart en. I frågan om befolkningsfaktorer, makroekonomisk prestationsförmåga och levnadsstandard står inte bara de anglosaxiska länderna – till vilka liberala ekonomer riktar uppmärksamheten -, utan också de skandinaviska länderna ut som framgångsrika modeller. Medan den ekonomiska framgången för de anglosaxiska länderna är förenad med återhållna välfärdsekonomier och relativt stora sociala ojämlikheter, är framgångshistorien i Skandinavien kombinerad med en mer fördelande socialpolitik och med högre grad av jämlikhet – inte bara i frågan om inkomst utan även gällande utbildningsfärdighet.

/översättning Johanna Hägerstrand

▪ Jens Alber

Jens Alber är professor i sociologi vid Freie Universität i Berlin. Texten är en nedkortad och översatt version av en längre artikel med rubriken The European Social Model and the USA.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: