Kriminalberättelsen som samtidsskildrare

[090910] Sociologer gillar den, kultserien The Wire som är ett utmärkt exempel på hur kriminalberättelsen kan vara så mycket mer än historien om ett brott. Många är författarna som vill skildra eller rent av förändra samhället med hjälp av sina historier. Sverige är på många sätt ett föregångarland när det gäller den här delgenren men det finns många utländska efterföljare.

Catharina Thörn, sociolog med stort intresse för städers utveckling och en doktorsavhandling om hemlösa kvinnor bakom sig berättade nyligen om hur hon varit på forskarkonferens där några av deltagarna vid eftersnacket av en händelse började prata om tv-serien The Wire.

– Alla var helt till sig. Den är verkligen en hit i sociologkretsar. Den är mycket mer än en kriminalserie. Den beskriver en hel stad och människorna i den.

Efter att ha sett seriens fem säsonger kan jag inte annat än hålla med henne. The Wire är historien om Baltimore. Inte smickrande, men trovärdig.
I somras var seriens skapare, David Simon tillsammans med George Pelecanos, en av USA:s stora kriminalromansförfattare tillika en av The Wires manusförfattare, specialinbjudna gäster på Harrogates årliga Crime Writing Festival, Storbritanniens största i sitt slag. Där berättade David Simon att historien från början var tänkt att bli en roman.

– Jag var inte alls säker på att jag ville slösa bort den på en tv-serie, sa han, men tillade att eftersom film är ett medie som får så mycket mer genomslag än böcker så bestämde han sig för att släppa bokidén för serien.

Alla som sett de fem säsongerna av The Wire vet att den är uppbyggd som en roman. Där finns inga avslutade avsnitt, berättelsen fortsätter även från säsong till säsong, och det stora kollektiv av människor som skildras utvecklas hela tiden. Tittarna får börja med att lära känna en grupp poliser, en grupp smågangsters som langar droger i gathörnen och de som befinner sig över dem i den kriminella näringskedjan, de som tjänar de stora pengarna. Sedan presenteras olika aspekter av samhällslivet, säsong för säsong. I säsong två den döende hamnen med hamnarbetare och fackkämpa som med alla medel försöker stå emot utvecklingen. I säsong tre belyses spelet i den lokala politiken, säsong fyra tar upp skolan och femte berättar om mediernas roll.

I Storbritannien har serien blivit en stor succé. För några år sedan visades den först på en liten betal-tvkanal, med liten tittarskara men hög kultstatus. Efterhand blev den allt mer omtalad och nu sänds den av BBC. Unikt för serien är att den i perioden mellan tv-visningarna blivit en storsäljare på dvd.

I USA har serien aldrig lämnat kultnivån, aldrig nått ut till den verkligt stora publiken. George Pelecanos förklaring till detta är att serien är ”färgblind”. Vita tittare tycker att den innehåller för många svarta karaktärer och svarta att det finns för många vita. I USA är man van vid att ha mer ”enfärgade” serier, riktade till den ena eller den andra målgruppen.

– Kanske är det en av förklaringarna till att serien verkar nå ut bredare här i Europa, sa David Simon i Harrogate. Hudfärg är inte samma stora fråga här.

Eller så är det som George Pelecanos sa i en annan intervju under konferensdagarna:
– Ni européer är mer intresserade av vanliga människor.

Den moderna kriminalberättelsen används ofta för att spegla samtiden. Inte minst bland svenska författare. Sjöwall och Wahlöös, Henning Mankells och Stieg Larssons framgångar utomlands har gjort att man där ser svensk kriminallitteratur som föregångare när det gäller detta.

Författaren och journalisten Inger Jalakas skriver i sin temakrönika i det här numret a Alba att hon i kriminalberättelsen hittar ”nya former för samma ämnen som engagerat mig som journalist”. Håkan Nesser skriver ”när Döden är närvarande, ställer vi de viktiga frågorna om livet”.

Många är de, inte minst bland svenska författare som försökt att använda sig av detta. En del har lyckats bra, andra inte. Men ambitionen har funnits där. Jan Arnald, som skrivit en serie om elva böcker om det han kallar för A-gruppen, Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art, uttrycker det såhär: ” Jag fick för mig att det bästa sättet att göra sig till tolk för ’tidsandan’, om man vill vara lite ambitiös, var att tolka samtiden genom kriminaliteten. Vilken sorts brott som begås i ett samhälle säger väldigt mycket om det samhället och vart det är på väg.” (ur ett tal hållet i München 2008, publicerat på författarens hemsida)

En av dem som i mitt tycke lyckas bäst med den här ambitionen är Denise Mina, en av de många skotska författare som deltog den tidigare nämda Crime Writing-konferensen i Harrogate. Hon har skrivit två romanserier som bägge utspelar sig i hennes hemstad Glasgow, men vid olika tidpunkter och i olika miljöer. Samtliga hennes berättelser befolkas bärs av ett persongalleri som befinner sig i samhällets utkanter. Genom dem berättar Denise Mina om religion, ekonomi och politik. Hon fångar in tidsandan och hjälper oss att förstå en rad aspekter av samhället.

I sin senaste roman,I midnattens stillhet, en fristående berättelse ger hon exempelvis en bild av finanskrisen med hjälp av ett nybyggt huskomplex.

– Det här området byggdes i en överhettad ekonomi för folk med pengar och lägenheterna var först otroligt dyra. De enda som hade råd att bo där var nyrika finansvalpar och kriminella. Nu när finansvalparna inte är lika många är det mest de kriminella kvar och de lyxiga entréerna förfaller, berättade hon på ett seminarium.

En del av författarna vill gå längre än till att visa upp och förklara samhället. De har en uttalad strävan att förändra samhället med sitt skrivande. Svenska Anders Roslund och Börje Hellström är ett sådant författarpar. De avslutar alltid sina romaner med ett faktakapitel som ska belägga trovärdigheten i det de beskrivit. De har berättat om handel med barn, om hemlösa och andra ämnen som de tycker bör lyftas fram.

På festivalen i Harrogate diskuterade Stella Duffy, NJ Cooper, Val McDermid och Manda Scott om det faktum att de alla är lesbiska påverkade vad de väljer att skriva om – och om det borde göra det. Det visade sig, kanske inte helt oväntat, att de såg väldigt olika på den saken. Extremerna var NJ Cooper och Manda Scott.

– Eftersom jag själv inte upptäckte att jag var lesbisk förrän vid min åttonde roman så har jag svårt att se att det skulle påverka mitt skrivande, ironiserade NJ Cooper, medan Manda Scott berättade att hon ville skriva böcker som hon själv som osäker ung lesbisk tjej gärna hade velat läsa.
– Böcker som berättade om någon som jag.

Att de alla kunde spela roll som förebilder var de eniga om och de ansåg också det var viktigt att stå för vem man är i det offentliga. Men att man som lesbisk skulle ha en särskild plikt att skriva om homosexuella tyckte de var att dra saken väl långt. Alla fans håller inte med om det. När Sarah Waters som skrivit flera romaner med lesbiska huvudpersoner övergav det lesbiska perspektivet orsakade det en upprörd mejlstorm.

– Jag har inte homosexualitet som något huvudtema i mina böcker, sa Val McDermid. Däremot förkommer det homosexuella i dem. Precis som vi gör det i den verkliga världen. Jag behöver inte vara hetero för att kunna skriva om heterokärlek, lika lite som jag behöver ha mördat någon för att kunna skriva om mord.

Val McDermid är en av många författare som fått beröm för sin fingertoppskänsla när det gäller samtiden. Hon har skrivit om musikindustri och upphovsrättsproblem, om genmanipulation och om terrordåd. Hon arbetade som journalist innan hon blev författare säger att hon ”gillar att göra research”.

Att fiktionen har en potential att påverka bevisas kanske av följande.
Serien The Wire som jag började mitt resonemang med har väckt starka känslor bland invånarna i Baltimore. Bilden av en stad stadd i upplösning, en stad med korruption och kriminalitet är inte direkt smickrande. David Simon berättade att borgmästaren efter den första säsongen ville gå så långt som till att tvinga teamet att sluta spela in serien i just hans stad. Han tänkte dra in deras tillstånd att filma.

– Fine, sa vi. Visst kunde vi spela in någon annanstans, i en annan stad, men vi skulle fortfarande berätta om Baltimore. Kulisserna skulle bara finnas någon annanstans.
När borgmästaren insåg detta ville han inte förlora de arbetstillfällen en så här stor produktion trots allt innebär – och ändå få vad som i hans ögon var dålig reklam.

Utan tvekan har The Wire påverkat mångas bild, inte bara av Baltimore utan av hela USA.
– Jag tycker att vi har lyckats med det vi ville, sa David Simon. Hade vi inte gjort det hade The Wire bara varit ännu en polisserie.

▪ Siri Reuterstrand

Några exempel ur högen för dig som vill läsa mer:

Utländska författare:
Denis Mina
Peter Robinson
Giles Blunt
George Pelecanos
Val McDermid
Ian Rankin
Peter Temple
Jo Nesbø

Svenska författare:
Sjöwall Wahlöö
Henning Mankell
Kjell Eriksson
Anna Jansson
Roslund och Hellström
Arne Dahl
Åsa Larsson

Det finns naturligtvis många, många fler!

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: