Varför läser man deckare?

[090910] Jag vet inte hur många det var som läste deckare i min ungdom. Men andelen av befolkningen bör rimligen ha varit mindre än idag. De många och välsorterade bokhandlarna hade bara deckare i begränsad omfattning. Genren betraktades som lättgods, ja närmast i veckotidningsklassen, böckerna var billiga av pockettyp och kallades kioskdeckare.

Begreppet kioskdeckare illustrerar tydligt att denna typ av litteratur bara låg snäppet över analfabetismen och den upplysta eliten yttrade sig ofta fördömande om den folkliga kulturens låga nivå. Borgerligheten kontrollerade kulturlandskapet och deckare var något man helst inte skulle ta i med tång ens. Min enkla slutsats var tidigt att deckare var något som arbetarklassen roade sig med.

Själv roade jag mig inte med att läsa deckare men väl med att kika på omslagen i kioskernas fönster. Ed McBain minns jag liksom omslagen som till stilen påminde om seriemagasin. På gränsen till oanständiga emellanåt. Men när författarparet Sjöwall och Wahlöö kom ut med den svenska deckaren Roseanna 1965, markerade den inledningen till en ny kulturfas i Sverige, det kan man säga med facit i hand. Idag har deckaren fått status som mogen kultur, rent av samhällsrelevant. Marknaden har vuxit enormt men bara ett fåtal författare har hittat till de många läsarna.

Men varför läser man då deckare? Nyligen startade en TV-serie, Skräckkabinettet, som har gjort ett försök att göra en analys. Deckare diskuterar man ofta samtidigt med skräckisar och beröringspunkter finns ju. Utgångspunkten i programmet var att vi söker bottnar hos oss själva, eller kanske dolda rum, som vi anar men inte har full kännedom om. Det kan möjligen kopplas till insikten att vi har viktiga drag i vår personlighet som ligger så tidigt i vår barndom, kanske rent av redan i moderslivet, att vi har förträngt dem? Senare i livet tar sökandet efter våra dolda drag en gestalt som går att begripa med de begrepp som då finns tillgängliga.

Litteraturvetaren Yvonne Leffler menade i programmet att det farliga ofta är en del av offret själv. Många anser att deckargenrens upphovsman var H P Lovecraft, som 1925 inledde en essä med följande ord: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända.” Med dessa ord satte han en standard för andra och kommande deckarförfattare.

När man ser vilka teman som lockar författare idag, i symbios med läsarna, ser man att skräcken till viss del är en färskvara. Skräcken har universella drag, förvisso, men bara för ett fåtal i skepnad av Satan. Nya böcker handlar snarare om pandemier och fågelinfluensan, ibland redan innan de en har blivit verklighet. Kanske det delvis kan förklara varför tidningarna producerar alltfler spaltmeter på just dessa teman? Sekter med drag av irrationalitet skapar också oro, för tänk om någon anhörig skulle fastna i Knutby?

Så långt det inledande TV-programmet. Men jag vill få mer kött – och blod – i vad som gör deckare så intressanta. Jag kontaktar kultursociologen Catharina Thörn, som enligt egen uppfattning har ett mer personligt än analytiskt förhållningssätt till genren.

– Om man vill utforska en persons olika sidor ger skildringar av kriminalitet möjligheter att skapa spännande grundberättelser. Storyn blir en bra väv runt personen och när jag väl har blivit bekant med en person vill jag få följa den mer. Därför gillar jag serier, inte minst TV-serier, där jag har något att se fram emot en speciell tid på en speciell dag. Det är nästan bara deckare som erbjuder det.

En av Catharinas favoritserier i TV är Six Feet Under – visserligen ingen deckare men varje avsnitt börjar med att en person dör. Berättelsen är uppbyggd kring någon form av dramatik där hon kan låta känslorna tränga fram. Som akademiker är arbetslivet annars uppbyggt på att analysera och distansera sig från sina känslor. När hon läser deckare eller ser dem på TV väljer hon att inte intellektualisera för mycket.

Om vi istället ser deckare som en rädslobarometer, vilken typ av historier kan bli morgondagens nagelbitare?

– Jag kan tänka mig en berättelse om hur en terrororganisation tänker störta kapitalismen genom olika slag av sabotage. När något tämligen enkelt inträffar blir effekten att världsekonomin kollapsar. En sådan berättelse skulle säkert trigga mina fantasier – skulle detta vara möjligt?

– Brutala mord tycker jag är mindre intressant än berättelser som har kopplingar till samhällsutvecklingen, så sårbarheten i samhället kan bli en framtida stor sak i deckargenren.

▪ Christer Wigerfelt
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: