[091105] Regioner byggs underifrån, även när det gäller regionbyggande i Norden, men medborgarengagemang verkar inte välkommet i den svenska regiondebatten just nu, och även i de övriga nordiska länderna väcker frågan om en regional nivå föga diskussioner.
När det gäller den nordiska modellen med enhetsstater kan man undra om regionalförvaltning och självständiga regioner alls passar in, eller har Oxenstierna effektivt tagit död på denna förvaltningsform? Vilka skall befogenheterna i så fall vara och hur utvecklade, samt med vilka processer? Inom andra europeiska regioner verkar just denna nivå ha blivit nyckeln till innovation och ekonomisk förändring, efter att centrala regionutvecklingsstrategier fått stryka på foten.
Enligt Michael Keating, en av de främsta regionforskarna globalt, är det den interregionala konkurrensen mellan regioner – och utan statliga fallskärmar – som drivit fram starka regionbildningar. Det är alltså nätverk vid sidan av de administrativa regionerna som skapar funktionalitet och lokala regioner av typ Mälardalen där partipolitiska lösningar och –låsningar aldrig fått förekomma.
Isynnerhet i Sverige som alltsedan stormaktstiden integrerat stora delar av de andra nordiska länderna, och med landskap som alltsedan 1600-talet fått vidkännas ett centraliserat styre med stark kommunal autonomi, men svagt regionalt styre, borde Svegforsutredningen och regionaliseringsprocesserna på olika håll i Sverige ha inspirerat till helt nya konstruktioner, baserade på reella samarbetsnätverk och pendlingsmönster inom olika arbetsmarknadsregioner.
Region Skåne och Region Västra Götaland är utmärkta förebilder för en process med gemensamma visioner, strategier och även resultat över tid, och regeringens snabba beslut om de små regionerna med stark identitet – Halland och Gotland – visar på en ökad förståelse för svensk regional assymetri, när beslutet om dessa regioner tydligen helt bortsett från kriteriet med indelning enligt bärkraftiga sjukvårdsområden. Frågan är om detta försvagar hela Svegfors-konstruktionen i grunden?
Region Skåne och Region Västra Götaland har permanentats efter ett hästjobb för att förena visioner, handlingsplaner, skapa nya fungerande arbetsmarknadsregioner med bra kommunikationer och rimlig storlek på regionerna. Region Västra Götaland och Värmland planerar samarbete för eventuellt samgående, men detta beräknas inte ske förrän år 2014. Region Halland löpte risk att bli delad, och skyndade sig därför att anhålla om regionstatus och erhöll detta, liksom region Gotland, som endast utgör en kommun och som haft naturliga förbindelser endast med Stockholms län, dock inte så att detta skulle ha varit en naturlig förstärkning av huvudstadsområdet.
Flera av remissinstanserna ställde sig dock tveksamma till de kriterier kommittén föreslår som grund för den regionala indelningen, exempelvis NUTEKs formulering om risken för att bli ett hinder för en anpassning av den administrativa indelningen till den funktionella geografin. Enligt NUTEKs uppfattning är det viktigt att den nya geografiska indelningen uppfattas som rationell av så många berörda parter som möjligt. Här ges ett utmärkt exempel i Sweco Eurofutures utredning om regionkommuner i norra Sverige, vilken verkar vara helt fastlåst vid kriteriet sjukvårdsregioner, men ser potentiella, dock icke uttalade, synergieffekter för såväl utbildnings-, infrastruktur- som kulturområdet i svepande termer.
Hur den regionala samverkan som borde bygga på samsyn, regional identitet och funktionella arbetsmarknadsregioner skulle kunna se ut i en region som omfattar halva Sverige, anges inte i utredningen, som dessutom förordar ett alternativ med alla de fyra nordligaste länen, dvs en lösning som aldrig nått Kammarkollegiet!
När nu dessutom vissa tveksamheter inom gränskommunerna i Västernorrlands län dykt upp, bl.a. har Härnösand tänkt om, verkar det uppenbart att ett beslut för hela norra och Mitt-Sverige knappast kan tillkomma under denna mandatperiod. Frågan anses alltför komplicerad för en regional-kommunal folkomröstning, utan skall, enligt landstingspolitikerna i vissa Norrlandslän, väl kunna lösas genom den representativa demokratin. Utvecklingsplanerna gällande en stark utbyggnad av kommunikationerna gäller i huvudsak kustregionen, medan skogslänen hänvisas till att ”big is beautiful”, och har bara regionen tillräckligt antal invånare löser sig resten också för glesbygden i väster och i norr. Detta med samhörighet är heller inget problem för egentligen är det bara Jämtland som, enligt utredningen, har en tydlig regional identitet. Diktat uppifrån är sällan lyckosamma lösningar, vilket den vacklande grunden för skrivbordsprodukten Region Norrland väl fått erfara.
Skillnaden mellan Nord och Syd i Sverige är uppenbar: tanken på halva Sverige i en enda region, med periferi och centrum längs med kusten, glesbygd i skogslänen, samt avsaknad av identitet och traditioner, landskapskänsla och kommunikationer, samt ett flertal separata arbetsmarknadsregioner.
Söderut klarnar bilden dels med de redan beslutade regionerna samt en kommande Region Svealand, innefattande länen Dalarna, Gävleborg, Uppsala och Örebro. Stockholms län har ännu inte fattat beslut om att bilda en region eller lämnat in förslag om detta. Däremot ingår Stockholm i nätverket FÖM, regionförbundet Mälardalen med Västmanland, Södermanland, Uppsala och Örebro för långsiktiga utvecklingsförutsättningar för denna naturliga arbetsmarknadsregion.
Partiöverläggningar pågår mellan partiorganisationerna i Östergötlands, Kalmar och Jönköpings län om ett eventuellt regionsamarbete. Det är nu det blir komplicerat, för uppenbarligen har varken Östergötland, Västmanland eller Södermanlands län ännu bundit upp sig för ett samarbete med varandra, och detsamma gäller för Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län, där det sistnämnda enligt ett auktoritativt uttalande från landstinget inom fem år kommer att ingå i en storregion men med vilka län och hur? Kronobergs län hägrar för södra Jönköpings län, norra delen av länet vill norrut!! Kronobergs och Blekinge län för förhandlingar med Region Skåne om en möjlig sammangång år 2015. Linnéuniversitetet mellan Kronobergs och Kalmar län fördunklar bilden av en enhetlig regionbildning i öster och i söder.
Kontakter och tentakler åt flera håll samtidigt, hålla alla-dörrar-öppna politik – hänger ni med? På bredden och på tvären bildas olika samarbetsförbund– Mälardalsregionen, ÖSTSAM, FÖM etc. Det är kanske skäl att avvakta ännu en omgång – regionerna behöver tid på sig att utformas, och det lyckosamma utfallet för Region Skåne och Region Västra Götaland handlar framförallt om tid att utforma gemensamma målsättningar, visioner och handlingsprogram och att vinna legitimitet för detta hos kommuner och invånare.
Mycket talar också för att lösningarna måste kunna inrymma asymmetriska regioner som beaktar skillnader i befolkningstäthet och funktionellt samarbete i nätverk och arbetsmarknadsregioner som grund för regionbildning. Att låsa detta utifrån det enda kriteriet sjukvårdsregioner och därtill styra detta med diktat från central nivå skapar inga regioner med bestående struktur för de kommande seklerna.
