Det är ju ändå mormödrarna som köper böckerna

[091104] Jag skriver böcker för små barn. Och som författare är jag förstås mån om att de små barnen ska gilla mina böcker. Det är inte mitt förlag. De är ute efter mormödrarna.

Inom förlagsbranschen är det nämligen en känd sanning att det är mormödrarna som köper barnböcker. Kanske möjligen också farmödrarna. Och förlaget lever i en ekonomisk verklighet där det är nödvändigt att få böckerna sålda. Själv hoppas jag, som så många andra författare att om jag bara skriver en bra text så kommer hela världen att hitta den och vara mig evigt tacksam. Så fungerar det förstås inte.

Men de olika synsätten ställer naturligtvis till det i kommunikationen mellan mig och förlaget. De vill att jag ska skriva gulliga böcker som tilltalar en mormor. Böcker om bondgårdar till exempel. ”Det går alltid hem. Alla barn älskar djur”. Så sa mitt förlag. Jag kontrade med att jag kunde skriva om djur, men kanske inte bondgårdsdjur utan djur man ändå ser överallt. Sniglar, maskar, skator, hundar och katter. Nja, sa förlaget.

Jag hävdade att det inte var någon skillnad för barnen. De gillar alla djur. Även gråsuggor.

Hm, sa förlaget. Men det gör inte mormödrarna. Det var mycket de där mormödrarna inte förväntades gilla.

Regnbågsfamiljer var lite magstarkt och bilderna i böckerna skulle vara söta. Eftersom vi hade ett kontrakt och jag är en hyfsat kreativ person så löste vi det där med bongårdsboken på ett sätt som gjorde bägge parter nöjda. Men diskussionen var inte helt över för det, tyckte jag.

Men hörni, sa jag. Ni har nog glömt en viktig sak. Mormödrarna idag är inte våra mormödrar. Mormödrar är faktiskt sådana som jag. Jag är visserligen inte mormor än, men kan säkert bli vilken dag som helst.

Dagens mormödrar var unga på sjuttiotalet, med allt vad det innebär. Vi var ofta vänster och vegetarianer, lyssnade på progg och tyckte att det var helt ok att experimentera med sin sexualitet. Kanske har jag fel, men jag tror inte att vi är så intresserade av böcker om bondgårdar (om de inte kritiserar köttproduktionen, kanske) eller blir upprörda av böcker med gaypar som föräldrar. Kanske är det någonting annat man från förlagens sida är rädda för?

Att skylla på mormödrarna är ett bekvämt sätt att komma runt en hel del besvärliga saker. Att behöva inse att man kanske har ett ansvar för vad som presenteras i bokhandeln, att man om man vill vara lite nyskapande kanske man inte kan göra alla glada. Att det kanske inte ens alltid är önskvärt att göra alla glada.

Kanske hörde ni också Pija Lindenbaum när hon i tv-programmet Babel berättade att hennes bok Lill-Zlatan och morbror raring faktiskt köptes av en massa mammor inför förra julen, men sedan efter julen så kom barnens pappor och ville lämna tillbaka den – rädda för att den skulle påverka barnen i vad de tycker är en negativ riktning.

”Alla” som läst boken vet att det (för en vuxen) är underförstått att morbrorn är homosexuell. Han skildras med närmast parodiska fjollattribut och är frisör. Men det sägs aldrig rakt ut och svartsjukedramat mellan Lill-Zlatan och Steve har sin grund i att morbror raring och Steve skulle ha något kärleksförhållande. Kanske är de bara vänner? Det är bara läsaren som låter sina fördomar tala, om vi drar slutsatsen att männen är bögar. För inte tror väl papporna att deras barn riskerar att bli homosexuella av att läsa om en tjej som gillar fotboll eller man som är frisör? (Sedan kan man ju undra om de blir det av att läsa om två homosexuella män, men det är kanske en anan sak.)

Men är det bara jag som tycker att de här papporna behöver uppfostras lite? Bli lite utmanade. Ska vi bara klappa medhårs? Det blir väl ändå om inte annat ganska tråkigt. Och hade förlagen tänkt så hade vi varken haft Pippi Långstrump eller Totte. Men om ni nu ändå vill vara fega. Stå för det. Skyll inte på mormödrarna. Vi är bättre än så.

▪ Siri Reuterstrand

Siri Reuterstrand är
en av Alba.nu:s två redaktörer.
Hon är också författare till en serie om åtta böcker avsedda för tre till sexåringar. Böckerna handlar om Ellis och är illustrerade av Jenny Wik.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: