Liberalernas stad

[091206] Artonhundratalets Göteborg har många epitet: liberalernas stad,: donationernas stad, den goda medborgarandans stad, för att ta några exempel ur högen. Det är bilden av ett harmoniliberalt medelklassfäste som frammanas, ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan samhällsklasserna emellan och ett åsiktsklimat där S A Hedlunds liberala Handelstidning angav tonen. Redan vid 1900-talets början var denna bild fix och färdig. Därom vittnar inte minst stadsrevisorn Axel Ramms broschyr om Göteborg inför världsutställningen i Paris år 1900 i vilken stadens kommunalanda presenterades som unik även internationellt sett. I en uppföljande skrift framhöll samme Ramm Göteborgs försteg i sociala frågor. Ingenstans var donationerna till allmännyttiga ändamål så många som här. Man hade dessutom varit först i Sverige med flera välfärdsanordningar, bl a kommunalt reglerad fattigvård (1799), initierad av läkaren Pehr Dubb.

Göteborgsliberalismen och den därmed förknippade kommunalandan har blivit närmast självklara begrepp som aldrig problematiserats i forskningen. Överhuvudtaget är Göteborgs politiska historia så gott som outforskad. Vad man finner är endast vaga hänvisningar till en specifikt göteborgsk samförståndsanda samhällsklasserna emellan, under efterkrigstidens Hjörneera populariserad som ”Göteborgsandan”, en Saltsjöbadsanda i miniatyr. Man har därvid ej beaktat det faktum att snart sagt varje stad med självaktning höll sig med sin egen ”anda”. ”Hälsingborgsandan”, för att ta ett exempel, har beskrivits som ”en märklig anda av samarbetsvilja och framtidstro”. En hastig blick i socialdemokratiska Ny Tid, där det tidiga 1900-talets Göteborg på ett föga smickrande sätt tilldelades epitetet ”allmosornas stad”, borde för övrigt ha räckt för att inspirera till en mindre idylliserande historieskrivning. I en artikel i Göteborgs Posten 1991 efterlyste Per Nyström, historiker och f.d. landshövding, en granskning av den ”socialliberala myten” om 1800-talets göteborgska kommunalpolitik. Manchesterliberalismen i stadens styrande kretsar och tongivande press var allt annat än social, menade Nyström, som också ifrågasatte Handelstidningens representativitet för Göteborgsliberalismen.

I Liberalernas stad framhålls kontrasten mellan restriktiv socialpolitik och generösa kultursatsningar i artonhundratalets Göteborg. Det Janusansikte som staden visade upp var lika leende vad beträffar storstilade kultursatsningar som bistert sammanbitet i vardagliga fattigvårdsfrågor. Samtidigt som stadsbilden förskönades med imposanta kulturbyggnader och bostadspalats, mäktiga alléer och parkanläggningar, kvarstod trångboddheten och armodet i arbetarkvarteren.

Vid 1800-talets mitt var Göteborg Sveriges främsta handelsstad och Nordens största andrastad. Med tilltagande handel tiofaldigades befolkningen under 1800-talets lopp. Det industriella uppsving som inleddes mot slutet av seklet hängde samman med stadens strategiska läge som ledande exporthamn. Importvaror förädlades i de göteborgska textil- och livsmedelsfabrikerna och i anslutning till trä- och järnexporten uppstod snickerier, mekaniska verkstäder och en modern varvsindustri. Till följd av industrialiseringen skulle den ekonomiska makten gradvis förskjutas från den gamla köpmannaklassen till en ny elit av industriledare, skeppsredare och bankmän. Under hela perioden, från 1800-talet till 1920-talets början, var skattetrycket lågt, vilket legitimerades med att det gav de välbärgade fria händer att skänka medel till allmännyttiga ändamål. Tillsammans med epokens stabila penningvärde och goda avkastning på värdepapper gjorde de låga skatterna donationssystemet bärkraftigt.

Att Göteborg tack vare detta donationssystem helt skulle ha levt upp till epitetet ”den goda medborgarandans stad” är dock en överdrift. Hela 1800-talet igenom slog Göteborgs kommunalpolitiker dövörat till när det ställdes krav på kommunalt bostadsbyggande och en förändring av fattigvårdspolitiken i socialliberal riktning. Den privata välgörenheten fyllde inte heller luckorna i den allmänna fattigvården så att den tilltagande pauperismen kunde hållas stången. Göteborgs goda rykte som förebildlig svensk välgörenhetsstad må ha varit välförtjänt under den korta period som det Dubbska fattigvårdssystemet var i kraft, ett system som erbjöd såväl hemunderstöd som försörjningsmöjligheter för arbetslösa. Det arbetshus som inrättades för sistnämnda syfte avvecklades dock redan 1835, efter skarp kritik från den manchesterliberala opposition som formerat sig under 1820-talet. Det Dubbska systemet, sådant det tett sig vid seklets början, skulle likväl under lång tid förbli en referenspunkt i den socialpolitiska debatten i Göteborg, antingen det prisades eller förkastades. Enligt socialliberalerna rörde det sig om en tradition av socialt ansvarstagande som staden borde ha hållit fast vid och vidareutvecklat. Deras antagonister, de ekonomistiska liberalerna, såg tvärtom i det Dubbska systemet ett fatalt misstag som på inga villkor fick upprepas, ett prejudikat som visade hur det gick om man lät sig förledas av välmenande filantroper utan sinne för ekonomiska realiteter. Det förkastliga var att man utöver nödhjälp till arbetsoförmögna som åldringar, sjuka och föräldralösa barn också velat bistå arbetslösa med understöd och arbetstillfällen. Ett förverkligande härav skulle enligt ekonomisterna ha motverkat arbetarnas sparsamhet och ekonomiska ansvarstagande samt uppmuntrat en strid ström av lösdrivare att söka sig till staden.

Den socialliberala opposition som växte fram under 1850-talet, anförd av Handelstidningens redaktör S A Hedlund, skulle ej få gehör för sina förslag om kommunalt bostadsbyggande, slumsanering och arbetsanskaffning för arbetslösa. Trots att Tillsynsföreningen, som Hedlund varit med om att grunda 1863, visat vad arbetsanskaffning till arbetslösa kunde åstadkomma, dröjde det till det från Tyskland importerade Elberfeldsystemets införande vid 1900-talets början innan arbetstilldelning på frivillig grund prövades inom den yttre kommunala fattigvården. Och fastän Pauperismkommittén 1864 kunnat påvisa sambandet mellan trångboddhet, hygieniska missförhållanden och fattigdom avfärdades dess förslag om kommunalt bostadsbyggande som näst intill kommunistiskt. Den stora inflyttningen i kombination med det hårdnackade motståndet mot kommunalt bostadsbyggande ledde till konstant bostadsbrist i Göteborg.

Ett resultat av denna studie är att kontinuiteten mellan 1800-talets ekonomistiska manchesterliberalism och det tidiga 1900-talets göteborgshöger kunnat lyftas fram. Under den studerade perioden dominerades kommunalpolitiken i Göteborg av liberaler som hade mer gemensamt med den försiktigt reformistiska högern än med liberala vänstermän av Hedlunds slag. Så till exempel samarbetade stadens fattigvårdsmyndigheter hellre med de konservativa schartauanerna i Allmänna Hjälpföreningen än med stadens socialpolitiska reformförespråkare, alltifrån liberalerna i Tillsynsföreningen till socialisterna i De Arbetslösas Förening. Denna åsiktsgemenskap mellan den liberala och den konservativa högern tydliggjordes än mer när det moderna partiväsendet utkristalliserades åren kring sekelskiftet 1900. Många högerliberaler anslöt sig då till den politiska högern.

En av dessa högerliberaler var Hedlunds främste kontrahent i tidningsvärlden Fredrik Åkerblom, som 1897 lämnat redaktörsskapet för liberala Göteborgs-Posten, för att i stället installera sig som redaktör för högertidningen Göteborgs Morgonpost. Förvandlingsnummer av detta slag underlättades av att göteborgshögern från första stund definierat sig som borgerlig. Någon konservativ ämbetsmannaideologi av uppsvenskt slag utvecklades aldrig i Göteborg. Därmed kunde högern ända fram till andra världskrigets slut hålla ställningarna som största borgerliga parti i ”Liberalernas stad”. Och detta lyckades man med, trots att den liberala pressen sålde överlägset bäst. Medan de konservativa tidningarnas upplaga (Göteborgs Morgonpost och Göteborgs Aftonblad) perioden 1900-1920 konstant låg kring 20 000, så fyrdubblades de liberala tidningarnas upplaga (Handelstidningen, Göteborgs-Posten och Göteborgs Tidning) från 23 000 till 95 000 under samma tidsperiod. Men hur gärna stadens borgare än läste Handelstidningen, lät de sig föga påverkas av tidningens politiska budskap när det blev dags att rösta. Inför hotet från den socialdemokratiska arbetarrörelsen framstod högern i deras ögon som den bästa garanten för den bestående ordningen. Bakom den liberala fasaden dolde sig således en konservativ politik av det solidare slaget. Handelstidningen var följaktligen föga representativ för den borgerliga opinionen i Göteborg.

Som kulturivrare möttes Hedlund av ett större gensvar än vad han någonsin rönt som socialpolitisk opinionsbildare. Ända sedan ankomsten till Göteborg på 1850-talet hade Hedlund engagerat sig i stadens kulturliv. Bland mycket annat var han under en period ordförande i Göteborgs Konstförening. Hans kampanj för inrättandet av en stadsteater bidrog till Stora Teaterns tillkomst 1859. Vidare var han länge sekreterare i museistyrelsen samt drivande i Styrelsen för föreläsningars hållande, ett bildningsförbund som banade väg för Göteborgs Högskola. På 1870-talet lyckades han tillsammans med sina meningsfränder utverka stora penningdonationer till kulturella ändamål från stadens förmögna borgare. Man kan från och med denna tid tala om en veritabel kulturoffensiv i Göteborg. Något av en grupptrycksmentalitet bidrog till denna utveckling. Hade den ene skänkt medel, ville den andre inte vara sämre. Alltfler av donationerna fick nu en kulturell profil. Bengt Erland Dahlgrens donation 1874 säkrade ekonomin för Göteborgs Museums konstavdelning och dess ritskola (sedermera Valands konstskola) och flera donationer på 1870- och 80-talen möjliggjorde tillkomsten av Göteborgs Högskola. Pontus Fürstenbergs mecenatskap, som inleddes på 1880-talet, främjade nya, radikala tendenser i samtidskonsten. I detta avseende framstod Göteborg som öppnare för nyskapande impulser än Stockholm, vars konstliv tyngdes av akademiernas konventioner. Fürstenberg skulle få flera efterföljare, i Göteborg främst Charlotte Mannheimer och Conrad Pineus.

Viktigt i sammanhanget var också den innovation som de ospecificerade fonderna innebar, fonder vars avkastning ej öronmärkts för specifika ändamål. Särskilt de kulturella intressena skulle göra sig gällande i dragkampen om dessa fondmedel. Så till exempel gick totalt 60 % av Renströmska fondens donationsutdelningar till kulturella ändamål 1871-1921, att jämföras med cirka 25 % till sociala och 10 % till kommersiella ändamål. Kulturliberalernas starka position märks vidare i att de lyckades ge Göteborgs Högskola en humanistisk inriktning, stick i stäv mot önskemålen om en merkantil högskola.

Samtidigt som kulturoffensiven tog fart upprättades ett slags vapenvila i fattigvårdsfrågan. Handelstidningen skulle varken framföra kritik mot 1861 eller 1872 års fattigvårdsreglementen, inte heller mot fattigvårdsanstalten Gibraltar, öppnad 1888. Detta trots att de båda reglementena och anstalten knappast motsvarade Hedlunds socialliberalt humanistiska ideal. Gibraltar kunde visserligen framstå som ett framsteg i jämförelse med stadens tidigare fattigvårdsanstalter, där alla kategorier fattiga sammanförts utan hänsyn till de olika gruppernas särskilda behov. Men inte heller Gibraltar uppfyllde kraven på en människovärdig försörjnings- och arbetsinrättning. Här var avdelningarna för barn, kvinnor och män strängt åtskilda med följd att familjer splittrades och de som bröt mot ordningsreglerna bestraffades hårt. Hedlunds omsvängning mot en mer konciliant hållning i fattigvårdsfrågan innebar dock ej någon total reträtt från socialliberalismens principer. I frågan om den yttre fattigvården samt i bostadsfrågan och arbetslöshetsfrågan höll Hedlund och Handelstidningen fast vid sina ursprungliga principer. Som riksdagsledamot skulle Hedlund dessutom 1886 framföra ett lagförslag om nio timmars arbetstid, minimilöner och bättre arbetarbostäder, ett förslag som avslogs utan votering, men som rönte stor uppskattning bland landets arbetare.

Hedlund skulle efter sin död år 1900 hyllas som personifikationen av ”den goda allmänanda som från nittonde århundradets mitt kännetecknat Göteborgs samhälle”. En staty restes till hans minne 1905, men den fick ej den centrala placering som Hedlunds vänner hoppats på. I stället för Nya Allén fick man nöja sig med museets innegård. Med valet av den undanskymda museigården markerade stadsfullmäktige att man endast ämnade ära kulturliberalen Hedlund, inte den socialliberale vänstermannen.

Göteborgs kulturella glansperiod varade ett halvsekel, från 1870-talet till 1920-talet. Femtio år kan tyckas som en begränsad tid i en stads historia, men dessa formativa år var av avgörande betydelse för stadens utveckling långt in på 1900-talet. Man byggde ju sedermera vidare på den grund som kulturliberalerna lagt. Den kulturella framryckningen hade gått etappvis. I dragkampen om de Renströmska fondmedlen tillföll huvuddelen museerna 1885 och 1913, biblioteken 1894, medan huvudanslagen delades jämnt mellan museer och bibliotek 1921. Det första verkliga bakslaget för kulturens del inträffade 1903 i samband med fondens femte utdelning, då valet stod mellan ett konserthus och en tuberkulosanstalt. Vid detta tillfälle mobiliserades en så stark opinion mot den kulturliberala fördelningspolitiken att konserthusplanerna måste skrinläggas.

Götaplatsen med dess kulturella framtoning, invigd 1923 i samband med Göteborgs stora jubileumsutställning, förkroppsligar det storslagna i kulturliberalernas strävanden. Utställningen blev samtidigt ett bokslut över den epok av kulturliberal hegemoni som nu, i och med socialdemokraternas makttillträde, hade avbrutits. Året efter jubileumsfirandet fick så äntligen S A Hedlund, vid sidan av Viktor Rydberg den främste av stadens kulturliberaler, en senkommen upprättelse. Hedlundsstatyn flyttades då från sin undanskymda skuggtillvaro på museets innergård till en mer central placering framför stadsbiblioteket på Vasagatan. Hedlund hade därmed kommit hem, biblioteket låg ju bara några stenkast bort från den bostad som han mot slutet av sitt liv låtit uppföra åt sig, det så kallade Tomtehuset. Men även om Hedlunds kulturliberala anda ännu några decennier skulle leva kvar i Handelstidningen, mycket tack vare Torgny Segerstedts redaktörsskap, fick den knappast något större genomslag i kommunalpolitiken. Donationssystemet hade inte längre samma ekonomiska betydelse som tidigare och därmed försvann också fundamentet för den kulturliberalism som företrädesvis förlitat sig på privata donationer.

▪ Jan Christensen

bokomslag
Jan Christensen
Liberalernas stad
Daidalos 2009

Jan Christensen är verksam som lektor vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: