[091209] Ytan betyder allt i Twilight-serien. Den vackra ytan neutraliserar ondskan och till skillnad från Drakula, slipper vampyren Edward betala priset för sin frivilliga och ofrivilliga onda handlingar. Det är spännande, romantiskt, fängslande och alldeles – underligt. För under ytan liknar kärleksförhållandet mellan Edward och tonårstjejen Bella en alldeles vanlig misshandelsrelation.
I korthet handlar Twilight-böckerna om Bella, som flyttar från mamma i varma, sköna Phoenix till sin pappa i Forks, som ligger på USAs norra ostkust, nära Seattle. Där är regnigt och trist tills hon träffar Edward, skolans snyggaste kille. Edward visar sig vara vampyr och har superkrafter och en jättestor lust att bita Bella. Bella faller handlöst och blint och Edward besvarar hennes känslor. Han lyckas efterhand bli riktigt bra på att kontrollera sitt begär att suga blodet ur henne.
Parallellt med att deras kärlekshistoria utvecklas, inträffar en rad fantasy- och actionäventyr, som gör berättelsen inte bara romantisk, utan också spännande. Jag är inte ensam om att tycka att den är oerhört fängslande och rolig att läsa. Jag är inte heller ensam om att ha problem med att smälta en del av de bisarra inslagen i denna udda kärlekssaga.
Just nu läser jag fjärde boken i Stephanie Meyers Twilight-serie, och tycker alltmer att relationen mellan tonårstjejen Bella och vampyren Edward liknar en helt vanlig misshandelsrelation. Allt tecken stämmer in: det destruktiva beroendet, mannens – alltså här vampyrens – sätt att isolera sin kvinna, hans vilja att kontrollera henne, hennes lögner för att dölja vad som verkligen pågår i förhållandet, hennes önskan att förändra sig för att normalisera det onormala och anpassa sig till honom.
Vidare: den känslomässigt kraftfulla cocktailen av kärlek, rädsla, skuld och hopp om förändring. För att inte tala om att Bella inte tillåter sig att se några fel hos sin älskade, även om rädslan för honom ständigt lurar runt hörnet. Han är i hennes ögon den perfekte mannen och man är ofta böjd att hålla med henne. Problemet är att det knappt går att ha sex med honom, för han är för stark och blir för våldsam och farlig. Bella lever med vetskapen att det inte finns några garantier för att han faktiskt inte tappar kontrollen en dag. Och dödar henne. Inte av hat, men av kärlek.
Bella lever i förnekelsens värld. ”Allt ordnar sig, för vi hör ihop”, är hennes mantra. Det är ofta synd om henne. Stackarn lever under ett ständigt dödshot.
Som artonårig är Bella ofta osjälvständig och hon har inte fostrats till självständighet av sina föräldrar. Hon har en komplicerad relation till sin mamma som hon av oklara skäl tagit hand om mer än vad mamman tagit hand om henne. Hon tycks ha formats av tillvaron till att ta hand om och anpassa sig till andra. Det verkar inte som att hennes känslomässiga behov ses och tillgodoses av föräldrarna.
Det är alltså i ett känslomässigt tomrum som vampyren Edward får makten över henne. Mycket riktigt har också böckernas titlar dramatiska undertoner av kompromisslös kärlek: Om jag kunde drömma (2006), När jag hör din röst (2007), Ljudet av ditt hjärta (2008) och Så länge vi båda andas (2009) (på engelska Twiglight (2005), New Moon (2006), Eclipse (2007, Breaking Dawn (2008)).
Edwards och Bellas relation bygger från första stund på allt eller inget. Den är drömmen om den villkorslösa och totala kärleken, den som förtär, uppslukar och förintar det egna jaget. Den sortens kärlek som de flesta av oss börjar göra oss kvitt i treårsåldern, genom att börja hävda ”kan själv!”, och säga ”jag” i varenda mening.
Dramaturgiskt finns det både en hel del av Romeo och Julia och Skönheten och Odjuret i historien om Edwards och Bellas kärlek. Bellas naiva oskuldsfullhet och blinda förtroende för Edward vaccinerar henne mot hans ondska. Edward var ensam innan han träffade Bella, trots att han sedan länge lever i en vampyrfamilj. Hon blev kvinnan som kunde tämja monstret i vampyrskepnad. Hur många kvinnor och tonårstjejer har inte drömt samma dröm om att tämja den starka, oregerliga, innerst inne olyckliga och våldsamma mannen, frälsa honom, skänka läkning? Det är ett gammalt och välkänt tema både i litteraturen och hos de verklighetens kvinnor som blir och förblir förälskade i kåkfarare, våldsmän och andra som skadar dem fysiskt och psykiskt.
Å andra sidan så är ingenting i denna kärlekshistoria fult och taggigt. Edward är väldigt perfekt, god och fin mot Bella. Miljöerna är vackra och framför allt är ju Edward extremt snygg. Han är förverkligandet av drömmen man kan ha som tonårstjej, att den där snygga, läckra killen skulle glömma att man själv bara är en alldaglig, halvful, finnig fjortis, och kliva ner till den verkliga världen och helt enkelt bara – älska en! Det som aldrig kan hända på riktigt. Eller? Jo, det kan nog hända, och händer nog de flesta av oss någon gång, när vi lärt oss att se förbi betydelsen av yta och sett betydelsen av inre skönhet.
Problemet är att i Bellas och Edwards värld är allt yta. Det finns bara yta. Ingenting annat. Materiellt, statusmässigt, hur folk ser ut – allt, allt handlar om yta. Ytan betyder allt. Supersnygga Edward är superrik och har supersnygga saker och lever med en supersnygg familj. Twilight är inte bara erotiskt eggande. Vampyrtemat är omgjort för att skapa en materiellt eggande värld, där inte bara människorna utan också livsstilen och miljöerna är perfekta. Alla hinder är upphävda tack vare vampyrgrejen.
Jämfört med Bram Stokers klassiska Drakula, där vampyren, alltså Drakula, lätt förvandlar sig till vad han vill, oftast en vacker ung man, men som i sitt naturliga tillstånd är ett fult gammalt monster, så är Edward alltid vacker – no matter what. Han har inga hemliga stunder då hans rätta jag framträder fullt synligt, åldrat och groteskt.
Stephanie Meyer har lyft bort vampyrens uppenbara ondska (Edward dödar inte människor, åtminstone inte längre) och fulhet. Drakula får betala priset för sin ondska genom att till slut vampyrdöden dö. Edward är vampyr, till sin natur ond, men med en önskan att göra det goda. Där finns inget pris att betala på samma sätt. Han slipper undan med den ondska han gjort sig skyldig till innan han blev ”vegetarian”, som Edward och hans familj kallar vampyrer som dem själva, som inte dödar människor, utan suger blod ur djur i stället. För han dödade bara brottslingar, kriminella och bovar. Så det gjorde liksom inte så mycket, enligt berättelsens logik. Det är lite myten om att man alltid kan välja. Drakula är ett offer för sin egen onda natur. Edward väljer – yes, he can!
Dubbeltydigt, eller hur? Svårtytt, rentav. Det här är inte en berättelse som enkelt låter sig underkastas en logisk litterär analys. Edward och Bella har en relation som bär drag av samma destruktiva krafter och logiker som präglar till exempel en misshandelsrelation. Men destruktiviteten är dold av en bländade vacker yta, som tar udden av den. Det är som att den yttre skönheten neutraliserar den inre destruktiviteten. Det är till och med så att den ondska som finns hos Edward inte kostar honom något. Det finns ingen tvärsäker etik som viftar med fingret och ylar om att man inte kan döda, skada, hota och skrämma ostraffat. I stället är det synd om Edward. Fast det är synd om Drakula också. Skillnaden är att det inte hjälper, Drakula åker dit ändå, enligt den gamla goda tidens ideal.
Läs mer om Twilightserien i artikeln ”Vem får älska Stephanie Meyer?” här>>>
