Ljus gör mig trygg?

[100408] Ljuset i fönstret långt borta. Den ultimata bilden av tryggheten när vi närmar oss hemmet. Ljus är det goda, det vänliga. Mörkret står för ondska, osäkerhet och rädsla. Där kan vad som helst hända utan att någon ser det.

Men är ljus så självklart tryggt? Är det kanske bara skenbart så (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen)? Vi tar till ljus som en besvärjelse. Allt ifrån den lilla nattlampan i barnrummet till stadsplanerarnas tro på ljuset som trygghetsskapare.

På ett ytligt plan är det inte så konstigt att ljus står för trygghet. När det är ljust ser vi vad som händer. Vi har kontroll över vår närmaste omgivning. Och vi kan bli sedda.

Det här har blivit ett populärt grepp inom stadsplaneringen. En av dem som ligger bakom detta är stadsbyggnadsforskaren Carina Listerborn. Följande rader skrivna av henne kunde man läsa redan 2002 i ett albanummer som behandlade en tvärvetenskaplig konferens där man diskuterade hur man skapar en tryggare stadsmiljö.

”Siktlinjer påverkas av belysning och den byggda miljön. Vinklar och vrår har negativ betydelse för överblickbarheten. Belysning, vilken typ av armatur, ljus och placering, är en annan viktig faktor. ”

Det här citatet speglar tydligt en av grundtankarna för framförallt arbetet med att göra bostadsområden till tryggare platser. En populär metod för att ringa in möjliga problem är att man gör så kallade ”trygghetsvandringar” i närmiljön. Boende, hyresvärd/ägare och någon inhyrd konsult går tillsammans runt i området, tittar på gångvägar, busskurer, ingångar etc och bedömer dem utifrån tre olika aspekter:
1. Skötsel och underhåll.
Skräp, skymmande buskar, sly eller trasiga lampor, bänkar och lekredskap.
Ingenting ska vara trasigt om det går lätt att fixa. Oordning skapar otrygghet. Trasiga saker inbjuder till mer skadegörelse. Så ser man på det. Att vissa inspireras av oordning och att den kan bjuda in till kreativitet blir underordnat (eller rent av oönskat om kreativiteten tar sig uttryck i skadegörelse).
2. Bebyggelsens och olika anläggningars utformning.
Man tittar efter skymmande murar, mörka och kusliga parkeringshus, på entréers utformning, fönsters placering, belysning, gångtunnlar, busskurer och spårvagnshållplatser. Det här handlar alltså om siktlinjerna som nämndes ovan. Om man blir sedd känner man sig tryggare, och omvänt blir man också mindre benägen att begå brott om man vet att chansen för upptäckt är stor lyder grundantagandet.
3. Stadsplanens utformning.
Man tittar efter otryggt ingenmansland – obefolkade mellanrum, otrygga passager, områden
som det är svårt att hitta i, enformiga miljöer.
Svårare att åtgärda, men viktigt att tänka på särskilt vid planering av nya områden och ombyggnad av gamla. Platser som ingen är ansvarig för eller som känns som om de inte tillhör någon, känns mer otrygga och är mer utsatta för skadegörelse, lyder tesen. Att tunnlar och ställen med dålig insyn är mer otrygga är helt i linje med det som står ovan om siktlinjer etc. Det sista, att svårigheter att hitta eller enformig miljö skulle vara brottsframkallande är kanske svårare att förstå, men tänker man enformig förortsmiljö och skadegörelse så kanske det är lite lättare. Kanske menar man också att den som vet vart han eller hon är på väg får ett säkrare steg och löper mindre risk att bli utsatt för brott. Det påstås ju att ju mer osäkert och tveksamt en person uppträder desto större är risken att bli brottsoffer. Om detta finns belagt i statistik vet jag inte, kanske grundar sig antagandet på iakttagelser av djur?
(punkterna är hämtade ur en manual för trygghetsvandringar framställd av Rådet för ett Tryggare Mänskligare Göteborg 2003)

En av de snabbaste lösningarna när man ska åtgärda ovanstående otrygghetsskapare är alltså ljus. Men är det så enkelt? Blir vi tryggare av en ny gatlykta? Händer det mindre i belysta miljöer än i mörka? Det råder delade meningar om det. Det finns en australiensisk studie (http://amper.ped.muni.cz/light/crime/lp040_1h.html) som tyder på att det inte är så enkelt. Belysning gör inte nödvändigtvis att brottsligheten går ner. Undersökningen visar att det inte finns några statistiska belägg för det.

Är det dessutom inte så att vi kan känna oss trygga även i mörker? Dunklet under täcket. Djuren som söker skydd i mörka hål. Mörker som är lika med vila. När vi dämpar belysningen för myskväll är det väl inte för att vi ska se stearinljusets låga bättre? Eller är mörker bara en symbol för kaos? För det vi inte vet? För vår rädsla för varandra. Som Cicero sa (det var väl han?) ”Människan är själv sin egen värsta fiende”.

Carina Listerborn har tittat särskilt på kvinnors rädsla och på hur den begränsar deras rörelsefrihet i stadsrummet. Och inte är det egentligen platserna eller mörkret i sig vi är rädda för?

– Grunden för kvinnors rädsla är naturligtvis maktförhållandena i samhället. Och den bebyggda miljön, stadsmiljön, uttrycker alltid en avsikt. Den tar mer eller mindre hänsyn till olika sorters människors verkliga livsvillkor.

Så sa hon i en intervju (Vårt Göteborg 2002) i samband med att hennes doktorsavhandling ”Trygg stad. Diskurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik” publicerades.

Hon menade vidare att trygghet ytterst är en demokratifråga. Och så är det förstås.
– Tryggheten kan bara vara allas trygghet och alla har rätt till trygghet. Inte bara affärsägare och så kallat vanligt folk, utan också till exempel de hemlösa, sa Carina Listerborn vidare i samma intervju.

Och tänker man så, så blir det naturligtvis lite mer komplicerat. Då räcker det inte med en lampa. Då måste vi ge oss på någonting mycket mer komplicerat. Hela maktstrukturen i samhället. Bostadspolitiken och fördelningspolitiken. Könsmaktsordningen. Allt blir mycket svårare då.

Att tända ljuset är kanske alltså bara en besvärjelse. Men symbolhandlingar kan vara nog så viktiga. Det lilla barnet lugnas av den svaga nattlampan, och vi sträcker på oss och vågar se varandra in i ögonen om belysningen tillåter det. Att det sedan finns de av oss som gillar kaos och lagom oordning är kanske en annan sak. Det är ändå svårt att argumentera helt mot ljusets brottsförebyggande verkan.

Det finns dessutom undersökningar som motsäger den ovan refererade australiensiska. Exempelvis har Brottsförebyggande rådet gjort analyser som kommit till slutsatsen att belysning hjälper. Och att den sociala kontrollen får bättre förutsättningar i bättre ljus är också svårt att säga emot.

Så okej. Låt oss tända lampor och bättra på sikten. Om inte annat så ger de kanske lite tröst.

▪ Siri Reuterstrand
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: